Västgötaskolan – Studiebrev 1: Det är möjligt att förändra världen

Studiebrev 1: Det är möjligt att förändra världen
Här publicerar vi med stort nöje första delen av Johan Lönnroths studiebrevsserie i Västgötaskolans regi. Serien kommer att bestå av totalt sett sju studiebrev med möjlighet för dig som läsare att studera den frihetliga socialismens idéer.
DEN TREDJE VÄNSTERN

Om program för en frihetlig socialism

Förord

Politiska partier är inga självändamål. Det vore nog bra om alla partier då och då rannsakade sig själva och ställde frågan vilken roll partiet spelar, om det inte bara blivit en propagandaapparat för värvning av röster och bibehållande av makt för maktens egen skull. Min känsla är att det just nu, i början av det nya årtusendet, finns skäl för alla vänsterpartier i bred mening att ifrågasätta den egna existensen. Vad är det egentligen vi vill?

1997 ställde jag samman en text som jag kallade Den Tredje Vänstern, ett begrepp som använts av det finländska vänsterförbundet. Tanken är att det nya millenniet som vi nu har levt i några år kräver en annan sorts vänster än den vi haft de senaste två seklen. Vad betyder det?

Den första vänstern uppstod under 1700-talet och fick sin vänsterbeteckning i nationalförsamlingen efter den franska revolutionen. Dess bärande idé var liberalismen, alla människors frihet och lika rätt att delta i samhällslivet. Den försåg den segrande industrikapitalismen med dess ideologi. I Sverige fick den sitt politiska genombrott i mitten av 1800-talet. Den hade uttömt sin samhällsförändrande kraft i och med den politiska demokratins genombrott efter första världskriget. Därefter blev den borgerlig och samhällsbevarande.

Den andra vänstern är den arbetarrörelse som växte fram under 1800-talet. Den hävdade jämlikhet som en förutsättning för frihet. Målet var det klasslösa samhället, eller folkhemmet som det kom att heta i socialdemokratins Sverige på 1930-talet. Den var från början antikapitalistisk, men dess stora insats blev paradoxalt nog att genom reformer rädda den kapitalismen från totalitära maktövertaganden. När den erövrat regeringsmakten skrev den samhällskontrakt ihop med en progressiv storföretagarklass och skapade den nationella välfärdsstaten. Också den blev samhällsbevarande och stelnade ideologiskt vid 1900-talets slut.

I länder med mer reaktionära regimer än i Sverige kom den andra vänstern att bli mer revolutionär. I Ryssland tog den i sin bolsjevikiska skepnad makten och upprättade det den trodde skulle bli sovjetmakt och proletariatets diktatur. Efter det andra världskriget växte Sovjetunionen med vasallstater, och Kina efter 1949, fram som ett formidabelt maktblock, som gav stöd till nationella befrielserörelser i länder som länge lidit av kolonialismens förtryck. Men socialismen kunde inte byggas bakom murar omgiven av en fientlig och dynamisk världskapitalism. I stället för arbetarna blev det partibossar och statsbyråkrater som utövade diktaturen. Av drömmen om socialismen blev stagnation och sammanbrott.

Den tredje vänstern skall bära fram den frihetliga socialismen. Den skall vara en rörelse som verkar för demokratins fördjupning och vidgning till ekonomi och produktion, som var den ursprungliga socialistiska rörelsens grundidé. Den byggs över hela världen och tar sig tusen olika uttryck. Den byggs underifrån, genom fria individer som tänker globalt och handlar lokalt. Den bygger ett samhälle där kvinnor har lika mycket makt som män och där alla vårdar naturen och kulturen.

Det är för denna tredje vänster Program för en frihetlig vänster 2006 är skrivet. Jag hoppas att det skall antas på det svenska vänsterpartiets kongress 2006. Men oavsett vad som händer där, hoppas jag att programförslaget skall väcka intresse. Det låter kanske lite kaxigt, men ambitionen är att förslaget skall kunna spela en roll också i den nordiska, europeiska och till och med i den globala vänsterrörelsen. Jag vågar inte drömma om ett globalt parti. Spåren från 1919 års världsparti förskräcker. Men någon gång måste världsmedborgarna organisera sig för att bygga den globala demokratin.

Johan Lönnroth

1. Det är möjligt att förändra världen

De fyra ideologiska benen
I Program för en frihetlig vänster 2006 (i fortsättningen förkortat P06), första stycket, heter det:

Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti. Vi är en del av den internationella och den svenska arbetarrörelsen. Vi är ett rödgrönt parti. Vi är internationalister.

Jag minns Kalle Hallgren, riksdagsman och hamnarbetare, i debatten om löntagarfonder på 1981 års vpk-kongress. Han sa om de ”fackliga investeringsfonder” som hade lanserats som alternativ till de socialdemokratiska fondförslag Kalle ogillade:

En skata är en skata också om man kallar den för en kanariefågel

Vad är då detta frihetliga vänsterparti för en fågel? Den tillhör arbetarrörelsen. Men är den då socialdemokratisk? Eller kommunistisk? Mitt svar är ingetdera. Men etiketter betyder olika saker för olika individer. Socialdemokrati kan vara den rörelse som var huvudkraften bakom den allmänna rösträttens genomförande och folkhemmets uppbyggnad. Men socialdemokrati har också använts som beteckning på små korrupta partier på högerkanten. Kommunism kan stå för Stalins Gulag och gamla män som står och vinkar på Röda Torget i Moskva. Men kommunism kan också stå för demokratiska rörelser i Sydafrika, Kerala och Bengalen.

Ett sätt att uttrycka partiets ideologiska position är att vi är en fyrbent fågel, ett djur som ännu inte finns. Av dessa ben är ett rött, ett lila, ett grönt och ett regnbågsfärgat. Djuret är i ett internationellt perspektiv ganska sällsynt. Särskilt det faktum att alla de fyra benen finns med i programmets allra första stycke är särskiljande. Visserligen betonas just tillhörigheten till arbetarrörelsen, medan vi inte påstår att vi är en del av kvinnorörelsen, miljörörelsen och den internationella solidaritetsrörelsen. Men i detta ligger mer av ett historiskt faktum än en värdering av de fyra benens relativa vikt. Att socialismen och feminismen nämns först skall inte heller tolkas så att det rödgröna och internationalismen är underordnade.

Det är främst i de nordiska länderna som vi har partier med ambitionen att väva samman den internationalistiska arbetarrörelsetraditionen med den moderna miljörörelsen. Här måste vi i den svenska vänstern medge att SF i Danmark och SV i Norge varit mera framgångsrika, vilket lett till att det i dessa länder inte finns några starka motsvarigheter till det svenska miljöpartiet eller till det finländska gröna partiet. När det gäller feminismen som ideologisk grundpelare, med samma tyngd som socialismen, kan vi i Sverige däremot hävda oss som pionjärer.

På vänsterpartiets kongress i februari 2004 fanns en debatt om partiets karaktär. Programkommissionens (i det fallet segrande) majoritet argumenterade i ett motionssvar mot förslag om att skriva in de ”fyra benen” som ideologisk grund. Den skrev bland annat att socialismen och feminismen vilade på ”teorier om strukturerade maktrelationer mellan människor” och därmed var de ”väsensskilda” från de det rödgröna och internationalismen. Detta kan kanske för den oinvigde låta lite som den berömda kyrkostriden om Fadern, Sonen och den Helige Anden. Särskilt som en mycket liten andel av befolkningen enligt läsundersökningar lär kunna förstå abstrakta begrepp som ”strukturerade maktrelationer”. Men denna strid om etiketter rymmer ändå en viktig ideologisk motsättning:

Det nu gällande av kongressen fastställda partiprogrammet för vänsterpartiet bygger, medvetet eller omedvetet, på den tanketradition som tidigare kallades den ”vetenskapliga socialismen”. Till denna tradition har nu lagts ett perspektiv som man kanske kan kalla för ”vetenskaplig feminism”, byggd på det som brukar kallas modern ”kvinnoforskning”. I dessa traditioner gör man en ganska tydlig gränsdragning mellan vetenskap och ideologi. Man talar gärna om den marxistiska respektive feministiska teorin i singularis och från den antas man sedan kunna härleda den politiska praktiken. Det handlar om en ganska hög ambitionsnivå. Allt skall helst kunna förklaras i sammanhängande logiska tankesystem.

Men att uppfylla sådana krav är enligt min mening omöjligt. Jag tror över huvud taget att den så kallade ”vetenskapen” om samhället inte klarar att i en eller några få logiska tankebyggnader fånga in den mångdimensionella verkligheten på ett rimligt sätt. Det finns ju också många olika sinsemellan motstridiga abstrakta teorier inom både de marxistiska och feministiska rörelserna. Likadant är det inom den internationella miljörörelsen och vänsterrörelsen, som växt fram på senare år och som manifesterar sig i samband med de globala institutionernas toppmöten.

Den frihetliga vänstern skall inte försöka skapa en enhetlig ”teori” om det nuvarande eller kommande samhället. Däremot kan vi sträva efter att väva samman det bästa från det idéarv som präglat arbetarrörelsen, kvinnorörelsen, miljörörelsen och den internationella solidaritetsrörelsen utan att blunda för inbördes problem och motsättningar. Detta i sin tur kräver att vi lär oss av historien, inte döljer några av våra misstag, men inte heller glömmer våra framgångar.

Vänstern skriver sin historia
Jämförelser mellan olika länder i Europa lär visa att det lokala och kommunala självstyret har haft starkast förankring i Sverige och Norge. Historiker har försökt förklara det med att här saknades en stark feodalmakt och detta berodde i sin tur på att bönderna kunde dra till skogs och försörja sig där om förtrycket blev för starkt. Kanske var det denna lokaldemokratiska tradition – i kombination med den långa freden efter 1809 – som gjorde att varken statens eller kapitalisternas maktutövning blev riktigt så brutal här som i många andra länder.

Det faktum att man bytte ut parollen ”Proletärer i alla länder förenen eder” mot ”Folkets röst är Guds röst” på den svenska översättningen av det Kommunistiska Manifestet var betecknande. Här uppstod aldrig någon riktigt revolutionär situation. Erik Gustaf Geijers varningar på 1840-talet för att kapitalets välde nu skulle ersätta adelsväldet var typiska för den svenska liberalismen. Progressiva kapitalister av Lars Johan Hierthas (han blev dock starkt konservativ som äldre) och SA Hedlunds typ skapade förutsättningar för Saltsjöbadsandan ett sekel senare. Sundsvallsstrejken och skotten i Ådalen var exempel på att klasskampen kunde ta sig brutala former också här. Men de händelserna var trots allt undantag snarare än regel.

När arbetarrörelsens båda huvudgrenar, den politiska och den fackliga, växte fram i Sverige, var industrikapitalismen ännu relativt outvecklad. Efter 1865 års konstitutionella reform dominerades riksdagen av ganska liberala storbönder. De socialistiska idéer, som främst August Palm lanserade i Sverige, kom från Tyskland via Danmark. Det första partiprogrammet var i huvudsak en översättning av det tyska. Visst fanns där revolutionär retorik, men de mest radikala idéerna hade aldrig en chans att göra sig riktigt gällande här. Sverige är nog det avancerade kapitalistiska industriland som haft den starkaste reformistiska och den svagaste revolutionära traditionen inom sin arbetarrörelse.

Det socialdemokratiska ungdomsförbund, som bildades 1903, räknade ca 15 000 medlemmar före storstrejken 1909 och var då det näst största ungdomsförbundet i Europa. Förbundet startade tidningen Stormklockan 1908, som blev språkrör för en allt tydligare vänsterfalang inom SAP. I och med bildandet av den socialdemokratiska vänsterföreningen 1912 slog motsättningarna ut i full blom. I första hand handlade det om två stridsfrågor: Synen på militarismen och det hotande kriget samt frågan om den inre partidemokratin.

Partivänstern ansåg att partiet var skyldigt att följa den andra internationalens proklamationer om att de nationella arbetarklasserna skulle vägra gå i krig med varandra. Hellre borde arbetarrörelsen bli laglös än att ställa upp på sina nationers krigspolitik. När kriget bröt ut 1914 delades socialdemokratin på denna fråga och i de krigförande länderna sprängdes partierna. I det (relativt) neutrala Sverige var frågan inte lika dramatisk som i Tyskland och Ryssland. Men särskilt en av partivänstern mot partiledningens vilja i mars 1916 anordnad så kallad ”arbetarfredskongress”, med bland annat ryskt deltagande, skapade starka motsättningar.

Den andra stora interna stridsfrågan gällde partidemokratin, det som senare skulle komma att kallas den ”demokratiska centralismen”. Partivänstern hävdade rätten att i alla sammanhang hävda och rösta för egna åsikter. På partikongressen 1914 var vänsterns krav på att riksdagsgruppens protokoll skulle kunna läsas av alla medlemmar en skiljande fråga. Året därpå började striden mot riksdagsgruppsmajoritetens så kallade ”munkorgsstadga”, som slog fast att en minoritet i gruppen inte fick uppträda eller rösta mot majoritetsåsikten.

Partivänsterns inställning uttrycktes väl av Fabian Månsson i en polemik mot Hjalmar Brantings vädjanden om enighet i försvarsfrågan:

Så försumpat har aldrig vårt parti varit, att det varit enigt; riktig enighet finns bara på idiotanstalterna, på kyrkogårdarna, men en skenbar enighet har man ibland lyckats åstadkomma i tyranniskt styrda samhällen, där alla munnar täppts med smörja eller hot.

I april samma år startade vänstern en egen tidning Politiken med devisen Bröd, frihet, självansvar i tidningshuvudet. Av detta kan man förstå att partivänsterns ideologer hade en dragning mot idealism och syndikalism snarare än mot den av främst Lenin präglade socialdemokratin i Ryssland. Den ledande vänsterideologen, Carl Lindhagen hade tidigare varit medlem i det liberala partiet och gått över till SAP 1909. Han hade som riksdagsman envetet samlat alltfler namn på en motion om allmän och lika rösträtt för kvinnor och män alltsedan 1902. Han mötte motstånd från både Karl Staff och Hjalmar Branting, som båda såg ett alltför tidigt krav på kvinnlig rösträtt som ett hinder för ett snabbt genomförande av allmän rösträtt för män. Lindhagen var definitivt ingen marxist. Han var pacifist och ansåg att den materialistiska historieuppfattningen hade ”tvingat sig på socialismen” (Lindhagen).

Det socialdemokratiska vänsterpartiet
Den tionde socialdemokratiska partikongressen i februari 1917 ställde sig bakom munkorgsstadgan och krävde avbön av partivänster och ungdomsförbund. Därmed var partisprängningen ett faktum.

Den konstituerande kongressen för det Socialdemokratiska Vänsterpartiet (SSV) avhölls i Stockholm i maj 1917. Det första partiprogrammets första paragraf krävde allmän och lika rösträtt för män och kvinnor från 21 år. Programmet krävde också ”principiell vägran av alla militäranslag” samt ”avskaffande av militärväsendet som institution.” Jorden och dess rikedomar skulle liksom andra ”väsentliga” produktionsmedel, bli ”hela det arbetande folkets egendom.” SSV förordade frihandel och att Sverige inte skulle vara anslutet till ”protektionistiska maktförbund”. Man pläderade också för ett ”världsspråk”! (Höglund 1917)

Kongressen antog också ett särskilt ”partidemokratiskt manifest”, som inleddes så här:

§1. Hos partiets djupa leder, icke hos några överledare skall ledningen och avgörandet ligga. Partiets förtroendemän äro folkets jämlikar och tjänare, icke dess herrar.

§2. Yttrande-, tryck-, församlings-, förenings-, demonstrations- och valfrihet högsta lag inom partiet.

§3. En majoritet har följaktligen ingen rätt att påtvinga andra medlemmar sina meningar att hävdas såsom även de senares egna åsikter…

I det nya partiets ledning fanns en ideologiskt ganska brokig skara. Där fanns renläriga marxister som Zäta Höglund, militanta ”befrielseteologer” som Kata Dahlström, anarkister som Hinke Bergegren, antibyråkratiska populister som Fabian Månsson och vänsterliberala utopister som Carl Lindhagen.

SV blir SKP
I och med revolutionen i Ryssland hösten 1917 och än mer arbetarupproret i Tyskland i november 1918 skärptes striden inom arbetarrörelsen. I ett manifest den 11 november 1918 krävde SSV inte bara en socialistisk regering, republik och enkammarsystem, utan också militärövningarnas omedelbara inställande, bolagens och godsens expropriering samt bildandet av arbetare-, soldat-, och bonderåd över hela landet. Den liberala och socialdemokratiska koalitionsregeringen kunde inför detta hot snabbt genomdriva en rösträttsreform. Utrymmet för partier emellan revolutionär kommunism à la Lenin och reformistisk socialdemokrati à la Branting blev nu snabbt allt mindre. Snart var spänningarna inom det nya partiet väl så stora som i SAP före partisprängningen. (Nerman)

Lenin tog initiativet till en världskongress som grundade en ny tredje kommunistisk international (Komintern) i Moskva i början av mars 1919. Där röstade den av en falang inom SSV i hemlighet ditsände representant för ett omedelbart bildande av det nya världspartiet i Lenins anda. På Kominterns andra kongress 1920 lades de ryktbara 21 teserna fram. Så här löd tes nummer tolv:

Den demokratiska centralisationens princip skall gälla. Under den nuvarande perioden av tillspetsat borgarkrig kommer det kommunistiska partiet endast att vara i stånd till att fylla sin plikt om det är organiserat på ett effektivt centralistiskt sätt, om en järnhård disciplin härskar och partiledningen, uppburen av partimedlemmarnas förtroende, utrustas med den mest vittgående makt, auktoritet och befogenhet.

Det var i grunden samma linje som Lenin hade drivit alltsedan det ryska partiet kluvits i bolsjeviker och mensjeviker 1903. Det var om den linjen Rosa Luxemburg då skrev så här i ett rasande angrepp:

Den disciplin som Lenin vill ha är inte bara inplanterat i proletariatet av fabriken, utan lika mycket av kasernerna, av den moderna byråkratin, av alla den centraliserade borgerliga statsapparatens mekanismer…Den ultracentralism han vill ha genomsyras i grunden av steril nattväktaranda…De revolutionära felstegen är oändligt mycket mer fruktbara än den allra bästa centralkommitté.. (Gesammelte Werke del 1 band 2 sid. 444 ff, egen översättning till nusvenska)

Kominterns teser var naturligtvis raka motsatsen till SSV:s demokratimanifest från 1917 och särskilt till den idealism som företräddes av Carl Lindhagen. Han gick tillbaka till socialdemokratin. Några tog vägen via ytterligare ett nytt kortvarigt vänstersocialistiskt parti. I enlighet med kraven från Komintern bytte SSV namn till Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) på 1921 års partikongress. Partiet hade därmed blivit en sektion av Komintern. En nejröst innebar i praktiken uteslutning. Därmed motades ännu fler partigrundare från 1917 tillbaks till fadershuset.

SKP:s ökenvandring
Hur ska en vänsterpartist idag värdera omvandlingen från SV till SKP? Här finns fortfarande starkt avvikande åsikter. Arvid Wretling skrev så här i sin historik från 1937 om SV:s partigrundare:

Marxistisk litteratur fanns praktiskt taget inte tillgänglig för de proletärer, som endast kunde läsa svenska, och så kom det sig att ingen enda marxist fanns som kunde ta upp kampen mot den borgerliga tramsideologi som serverades av borgmästare Lindhagen, vilken med Konfutse och Buddha och leve republiken och lite av varje dragit i fält mot Branting...( sid 21-22)

Och denna negativa bild ligger kvar, om än mildrad. I Ung Vänsters 2003 publicerade 100-års jubileumsbok skriver Folke Olsson:

Vänsterpartiets ledning var ingen enhetlig samling, vilket ledde till en lång process av ideologiska motsättningar och avhopp innan ett klart socialistiskt parti på marxistisk grund kunde anses etablerat. (sid 33)

Och så här uttrycker sig en Lars Gogman om samma tid:

Hur gick det till när SDUF/SKU, som Ung Vänster räknar sina anor från, på tio år marginaliserades? Det finns naturligtvis flera orsaker, men en viktig del står att finna i förbundets politiska utveckling från bred demokratisk massrörelse till en kaderorganisation med siktet inriktat på inbördeskrig. (sid 76)

Svenska kommunister gjorde viktiga insatser för att bygga det svenska folkhemmet. De var aktivister i de demokratiska folkrörelserna – konsument- och boendekooperationen, folkbildningen och fackföreningarna. De kommunistiska kvinnorna kämpade för jämställdhet och de var en avgörande kraft i kampen mot svenskt atomvapen. Ofta var SKP först i de parlamentariska församlingarna med att föreslå reformer som SAP senare genomförde i regeringsställning. Kommunister och vänstersocialister förespråkade exempelvis statlig expansionspolitik i keynesiansk anda redan under 20-talskrisen.

De flesta som åkte till Spanien för att försvara den demokratiska republiken mot Franco var kommunister eller kommunistsympatisörer. Att tillhöra SKP gav aldrig privilegier (åtminstone inte på hemmaplan), som i de östeuropeiska partidiktaturerna. Tvärtom var det många som fick sparken, åsiktsregistrerades och förföljdes. Att vara kommunist var för den stora majoriteten i SKP i praktiken att vara idealist, paradoxalt nog eftersom den officiella partidoktrinen var att man stod överst på den lagbundna historiens triumfvagn.

Men det kommunistiska partiet i Sverige vandrade åren mellan 1921 och 1964 i en politisk öken. Att göra revolution i det fredliga Sverige, utan att avskaffa den politiska demokratin och glida in i ett starkt beroendeförhållande till Sovjetunionen, var knappast möjligt. En planhushållning av den typ som SKP förordade skulle ha fått förödande effekter på den svenska ekonomin. Men ännu idag är det många inom vänstern som har svårt att acceptera de mörka sidorna av partihistorien. Mycken självkritik har bedrivits. Men det är självklart trevligare att lyfta fram de positiva sidorna. Så här skriver till exempel Hans Linde, medlem i Ung Vänster, om ungdomsförbundet under världskriget i Ung Vänsters jubileumsbok:

1939 var andra världskriget ett faktum, och ungdomsförbundet fick återigen ta strid för freden och det nationella självbestämmandet när högern ännu en gång försökte dra in Sverige i krig, denna gång på Finlands sida mot Sovjet. (sid 39)

Yvonne Hirdman beskriver i samma bok krigsutbrottet ur ett radikalt annat perspektiv:

”Klar Hitlerreträtt” hade Ny Dag på förstasidan 1 september 1939. Antifascismen inom SKP var död.. både utrikespolitiken och inrikespolitiken hade ”smittats” av Sovjet och började förvandla Hitler till en folkets man, som stödde sig på de stora massorna för att hålla bourgeoisien i schack. (sid 128)

De båda perspektiven behöver rent logiskt inte stå emot varandra. Det är ändå två skilda verkligheter som skildras.

SAP skriver historia
En tröst kan möjligen vara att SKP/VPK/V inte är ensamma om att hylla sig själva. Som man kan läsa i Åsa Linderborgs avhandling Socialdemokratin Skriver Historia hyllade man sina ledare, för att citera den finländske opponenten på disputationen, på ett sätt som påminner om ledarkulten i före detta Östtyskland. Till försvar kan socialdemokrater självklart framhålla att partiet faktiskt varit extremt framgångsrikt. Men då borde man också ha haft råd med lite mer av självkritik och erkännanden åt politiska motståndare.

Socialdemokratin kan ta åt sig en stor del av äran för att totalitära ideologier aldrig fick rejält fotfäste i Sverige. Det av den intellektuella nyvänstern så avhånade Saltsjöbadsavtalet var en grundbult i den svenska modell, som dagens vänster så helhjärtat försvarar mot högerns attacker. Den solidariska lönepolitiken underlättade moderniseringen av industrin och den ekonomiska tillväxt som skapade ett utrymme för en växande offentlig sektor. ATP och andra socialförsäkringar gav tillsammans med den nya arbetsmarknadspolitiken den trygghet som var en förutsättning för den industriella omvandling, som ledde till att Sverige inte bara var världens rikaste utan också det mest jämlika landet i världen i mitten av 70-talet.

Men det finns all anledning att kritisera också det stora arbetarpartiet redan under folkhemsbyggandets år. Partiet lyckades med Arthur Enberg i spetsen stjäla Engelbrekt och Gustav Vasa som symbolfigurer och föregångare från högern. Man överdrev betydelsen av de förment nya egna idéerna och av den nya ekonomiska politiken efter kohandeln 1933 – och underskattade betydelsen av devalvering och världskonjunktur (en typ av överdrift som i och för sig nästan alla regeringsbärande partier ägnar sig åt). Där fanns också inom SAP tongångar under 30-talet, inte minst i den så kallade befolkningsfrågan, som innebar alltför stor tolerans gentemot fascismens idéer om den rena rasen och den upphöjda nationen.

Ledande personer inom SAP ägnade sig också åt en på gränsen till paranoid åsiktsregistrering och förföljelse av den svenska vänstern. Ofta blev de som hoppat av från SKP eller VPK sedan de allra hårdaste antikommunisterna, kanske för att i efterhand bli accepterade i det stora partiet. Karriärism och maktfullkomlighet dök också upp efter hand, som i alla partier med långa innehav av regeringsmakten. Som anställd i kanslihuset ett par år i slutet av 1960-talet upplevde jag själv sådana tendenser. Unga män uppträdde på ett sätt som om de tillhörde en ledande klan från födseln. En rad statliga befattningshavare utsågs mer på grund av partitillhörighet än på grund av den ”förtjänst och skicklighet” som reglementet krävde.

Den halvgångna omvandlingen av VPK
En göteborgsk kommunistisk kommunalpolitiker av den gamla stammen beskrev självironiskt SKP:s taktik under det kalla kriget som ”att ligga nära sossarna och vänta på ryssarna.” Det var naturligtvis en linje som, om den fått fortsätta, hade lett till partiets undergång på samma sätt som för kommunistpartierna i Norge och Danmark. Men efter det att det sovjetiska kommunistpartiets nya ledning på partikongressen 1956 hade avslöjat terrorn under Stalin, kunde naturligtvis inte heller SKP:s egna Stalinkult försvaras. Det fanns nu tillräckligt många svenska kommunister, som insåg att något radikalt måste göras om partiet skulle överleva.

SKP:s nye partiledare från 1964 CH Hermansson pekade i Vänsterns Väg från 1965 ut de frågor som definierade en ny och ungdomlig framväxande vänster. Han tog upp kriget i Vietnam och kritiken mot kolonialism och västerländsk imperialism. Han tog upp marxismens lära om främlingsskapet i den kapitalistiska produktionen och talade för arbetsplatsdemokrati. Han angrep ägarkoncentration och förmögenhetsklyftor samt det ”establishment” som skapats genom centraliseringen i stat, kommuner och folkrörelser. Han kritiserade bristen på jämställdhet samt förgiftningen av mark, vatten och luft. Och han anklagade alla politiska partier för att vara ideologiskt gammalmodiga. Hermansson öppnade upp för den nya vänsterns rörelser bland kvinnor och miljöaktivister och de som arbetade i olika internationella solidaritetsrörelser. Man behövde inte längre vara kommunist för att vara medlem i kommunistpartiet.

Men det visade sig vara en omöjlig uppgift att kompromissa ihop nyvänstern och gammelkommunisterna i Vänsterpartiet Kommunisterna – VPK – det nya partinamnet från 1967. Resultatet blev oklarhet och dubbel bokföring. Hård kritik mot ”långtgående inskränkningar i demokratin” i de östliga kommunistpartierna blandades med festfyllda delegationsresor och kamratliga hälsningstelegram. Idag kan man kanske tycka att det varit bättre om CH Hermansson hade varit mindre skicklig på att hålla ihop SKP och om partiet därmed redan då spruckit. Då hade ett nytt vänstersocialistiskt parti, utan koppling till de statsbärande kommunistpartierna, kunnat bildas redan på 1960-talet.

Dogmatismen inom 1970-talets studentvänster hade en starkt negativ betydelse för den svenska vänstern. Det tuggades teser och citerades Marx, Lenin eller Mao Tse Tung, som en gång för alla sades ha pekat ut den rätta vägen ut ur kapitalismen och via socialismen in i kommunismen. Lenins idéer om den disciplinerade rörelsen kom åter till heders, inte minst inom ungdomsförbundet, som nu hette Kommunistisk Ungdom. Det förekom också i den svenska vänstern en revolutions- och våldsromantik, delvis importerad från Latinamerika. (Om dessa idéer, se Peralta).

Efter segern i Vietnam och i en rad andra före detta kolonier i Tredje Världen i mitten av 70-talet hade vänstern en orealistisk bild av en försvagad kapitalism och en starkt överdriven föreställning om den egna styrkan och de egna möjligheterna. När nyhögern gick till offensiv mot slutet av 70-talet stod arbetarrörelsens båda partier ideologiskt ganska tomhänta. När Meidnerfonderna (mer om dem i studiebrev tre) avvisats av både SAP och VPK hade arbetarrörelsen inga konkreta idéer om hur den växande globala och spekulativa finansmarknaden skulle bemötas.

VPK var medskyldigt, men SAP får ta på sig huvudansvaret för att arbetarrörelsen förlorade den ideologiska striden under 80-talet, då kapitalismens ideologer skickligt lyckades hålla fram den lille företagaren och entreprenören i sin kamp mot storebror staten. Eftersom både staten och facket byggt sina egna organisationer nästan lika hierarkiskt som de kapitalistiska storföretagen underlättade man för nyhögern att göra sig till småfolkets språkrör. Kredit- och valutaregleringarna hade varit extremt svåra att behålla i det långa loppet. Den globala finansmarknadens aktörer hade redan skaffat sig metoder att komma runt den offentliga kontrollen. Avvecklingen kom ändå för brådstörtat, man hann aldrig förankra besluten i den egna rörelsen. Samma sak blev det med EU-medlemskapet. Omsvängningen inom s-ledningen 1990 från nej till ja kom plötsligt, mitt under en ekonomisk kris. Beslutet framstod som framtvingat i panik, inte som ideologiskt motiverat.

Efter 1989
Nästan ingen hade förutsett det som hände i Östeuropa mot slutet av 1980-talet. Aningslösheten var inte minst stor inom vpk. Enstaka medlemmar och ett par partiorganisationer (mest den i Lund) hade sedan länge krävt att partiet skulle bryta kontakterna med östkommunismen. Men gamla leninister och unga nyleninister stod emot. Så sent som på 1987 års kongress var dessa strömningar starka. En majoritet i partistyrelsen och på kongressen avvisade ett mer modernistiskt programförslag från programkommissionen. Två och ett halvt år senare tvangs partiet skrota hela programmet. (Se kongressboken. Kongressen finns också inspelad på band.)

Strykandet av k-et i vpk 1990 kom för sent, med rätta kunde det uppfattas som en omvändelse under galgen. Kanske var det bara Lars Werners personliga popularitet som räddade partiet kvar i riksdagen 1991. Genom uttalandet En ny tid – en ny vänster och genom boken Lik i garderoben försökte vänsterpartiet på 1993 års partikongress lyfta av sig den tunga ryggsäck, som kopplingen till den östeuropeiska kommunismen inneburit. Efter det att valet 1994 givit majoritet för s och v och när v-ledningen deklarerat att vi var beredda att samarbeta om en sanering av de bedrövliga offentliga finanserna, kunde inte Ingvar Carlsson fullfölja sin planerade koalition med folkpartiet. Opinionen bland väljarna och inom socialdemokratin och facket, gjorde det nödvändigt att pröva samarbete åt vänster.

Under hösten 1994 spelade vänsterpartiet en viktig politisk roll, som hitintills i huvudsak har negligerats av dem som skrivit den ekonomiska historien. De skatte- och avgiftshöjningar som var nödvändiga, utöver besparingarna, för saneringen av statsfinanserna, skulle aldrig kunna ha genomförts med något borgerligt parti. Att regeringen på våren bytte till ett samarbete med centerpartiet berodde på att socialdemokratins ledning inte orkade med att stå emot trycket från höger och på frestelsen att bryta upp det borgerliga blocket. Men det berodde också på att vi i v inte vågade gå längre i kompromisser i rädslan att helt tappa vår ideologiska profil.

Dubbleringen av väljarstödet i stat och kommuner för v 1998 och den ännu större framgången i EU-valet 1999 hade troligen tre huvudorsaker. Vi hade en populär partiledare, som var främste bärare av det ideologiska genombrottet för feminismen i svensk politik. Vi uppfattades för det andra äntligen som fria från den kommunistiska ryggsäcken och som ett ”normalt” riksdagsparti med förmåga att påverka politiken åt vänster. Men mest berodde framgången på att vi genom samarbetet hösten 1994 blivit trovärdiga som ett parti som kunde ta ansvar även för impopulära beslut.

Inför valet 1998 såg många före detta s-väljare vänsterpartiet som mera ”riktiga” socialdemokrater än socialdemokraterna själva. Många väljare uppfattade S-regeringens budgetsaneringspolitik med bland annat sänkningen av A-kassan, helt i strid med det budskap socialdemokratin förmedlat före valsegern 1994, som svek mot tidigare löften. Många förknippade besparingarna och budgetsaneringen som en följd av anpassningen till EU och särskilt till de konvergenskrav som skulle följas inför det kommande EMU-inträdet. Detta trots att saneringen av de offentliga finanserna dels var mer kraftfull än vad som krävdes av EMU, dels hade varit nödvändig oavsett om hur svenska folket hade röstat i folkomröstningen 1994.

Valframgången 1998, med en dubblering av väljarstödet till 12 procent, gjorde att vi i vänsterpartiets ledning kunde inbilla oss att de kritiska rösterna från förr nu hade tystnat. Ett samarbete med s och mp om budget, ekonomi, jämställdhet, miljö och fördelning inleddes. Däremot lämnades utrikespolitik, försvarspolitik och EU utanför samarbetet. Bara enstaka röster inom v ansåg att vi borde kräva regeringsmedverkan. Eftersom de offentliga finanserna nu var starka och konjunkturen god var det till en början lätt att få samarbetet att fungera.
Men efter det att konjunkturen vände neråt på våren 2000, kravallerna vid EU-toppmötet i Göteborg i juni 2000, attacken på World Trade Center i september 2001 och en allmän polarisering i världspolitiken genom krigen i Afghanistan och Irak, så kom de gamla skillnaderna mellan kommunister och vänstersocialister inom v åter upp till ytan. Tillbakagången i valet 2002 berodde nog mest på att socialdemokraterna hade återtagit en del av sin gamla reformpolitik.

När detta skrivs i maj månad 2004 präglas svensk politik av stillastående. De borgerliga partierna driver på för att Sverige skall anpassa sig till internationella genomsnitt med en mer västmaktsvänlig utrikespolitik, lägre skatter och lägre bidrag. S, v och mp rör sig åt samma håll, men långsammare, mer motvilligt (s) eller under protest (v). Sett internationellt är motsättningarna mellan partierna i sak är inte särskilt stora, även om det görs stora ansträngningar att ge ett annat intryck till den mot alla politiker tämligen misstrogna allmänheten. Debatten om de stora ideologiska frågorna är nästan död.

Globalt finns starka spänningar, främst mellan den av Bush ledda regimen i USA, olika rörelser inom Islam och små överblivna rester av det före detta kommunistiska stormaktsväldet. Men överallt anpassas, om än i olika takt, de gamla nationella systemen till en allt omfattande global kapitalistisk marknad. Drömmen om den nationalstatliga socialismen blir allt mer omöjlig. En ny tredje vänster hävdar att en annan värld är möjlig. Men hur den ska se ut vet ingen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


%d bloggare gillar detta: