Västgötaskolan – Studiebrev 2: En förändrad värld

Vägval Vänster publicerar här del två i Johan Lönnroths Västgötaskola. Frågan som reses är: ”Har det egentligen hänt någonting i vår värld?”.
2. En förändrad värld

Någonting har faktiskt hänt!
Avsnitt två i Program för en Frihetlig Vänster inleds:
”Stora förändringar har skett i det kapitalistiska klassamhälle som en gång födde den socialistiska rörelse vårt parti tillhör. Den gamla motsättningen mellan arbete och kapital finns kvar. Men kapitalismens produktivkrafter och produktionsförhållanden har liksom klasskampens former starkt förändrats”.

I boken Jobb berättar Michael Löfgren om ett möte på LO-borgen i Stockholm, där han fick en känsla av att han befann sig på ett museum. Fackliga företrädare levde kvar i det äldre industrisamhället, där den manlige industriarbetaren var normerande för arbetarklassen och den gamla sortens industrikapitalist var normerande för borgarklassen. Också i arbetarrörelsens partier lever denna tradition i högsta grad vidare. Vi är nämligen fortfarande uppbyggda för att verka i en tämligen homogen nationalstat med tydliga klassgränser. Om vi släpper den bilden blir vi osäkra. Om vi fick syn på allt som ändrats skulle vi kanske inse att tiden sprungit förbi oss.

Vad är det då som hänt? Några säger att vi gått från industri- till ”kunskapssamhället”. Men sådana etiketter säger lite. Spanjoren Manuel Castells har i sitt stora arbete om Informationsåldern försökt framställa förändringarna på ett mer genomträngande sätt. Han hävdar att den nya informationstekniken slagit sönder många av det industridominerade samhällets maktmönster och skapat nya ”nätverk” av framförallt de unga och välutbildade. I min smak överdriver Castells en del, så starka är inte de nya nätverken jämfört med gamla och nya kapitalister. Men många inom vänstern vill överdriva åt andra hållet, där är inställningen snarare att ”ingenting har hänt”. Men det har det.
Globalt är den gamla motsättningen mellan öst och väst borta. Därmed blir andra motsättningar tydligare, de viktigaste går mellan mäktiga och maktlösa, mellan fattiga och rika och mellan kunskapsrika och kunskapsfattiga. Några hundra miljardärer äger mer än vad som motsvarar nationalinkomsten i länder med hälften av jordens befolkning. Castells talar om de ”små öarna” av makt, hög teknisk kunskapsnivå och rikedom samt deras motsats, de ”svarta hålen” av maktlöshet, okunnighet och fattigdom. Motsättningarna går inte bara mellan världsdelar och nationer utan alltmer mellan regioner och ändå ner till stadsdelens nivå i storstäderna.
Det är i dessa svarta hål som, enligt Castells, den globala gangsterismen och de lokala krigen har sina rottrådar. Visst handlar det också om etniska och religiösa motsättningar, men de är mera resultat av än orsaker till skillnader i makt, kunskaper och pengar. Om inte inkomstskillnaderna mellan de norra och södra delarna av före detta Jugoslavien varit så stora så skulle inte det historiska hatet mellan de olika etniska och religiösa grupperna behövt ta sig de förfärliga uttryck som de gjorde. Om inte de små rika västorienterade oljeenklavernas rikedom stuckit i ögonen på människor i närheten som fick slita hårt för att få ihop till brödfödan skulle talibanerna, Saddam Hussein och Usama Bin Ladin haft svårare att göra sig gällande.

Ökade klassmotsättningar i en jämlikare värld?
Klyftorna vidgas inom nästan alla nationalstater. Det sammanhänger bland annat med att hoten om kapitalflykt från ett allt rörligare kapital har pressat fram en omfördelning från lön till vinst samtidigt som skattekonkurrensen skrämt politiker att omfördela skattebördan till nackdel för arbetarklassen. Men globalt är trenden snarare minskad fattigdom och en viss utjämning. Nu finns det många olika sätt att mäta, men Världsbankens senaste rapport visar att andelen extremt fattiga (som lever på mindre än en dollar per dag) minskat från 40% (ca en och en halv miljard) till 21% (ca 1.1 miljard) av världsbefolkningen mellan 1981 och 2001.
Den globala fördelningen av genomsnittsinkomsten per innevånare i nationalstaterna har också blivit något jämnare de senaste tre decennierna, främst på grund av stora inkomstökningar i Kina och Indien där ca en halv miljarder människor passerat över fattigdomsgränsen de två senaste decennierna. I stora delar av Afrika och i delar av Latinamerika och Östeuropa har antalet fattiga tvärtom vuxit.

En ny klassdimension
På 50-talet svarade majoriteten av industriarbetarna i Katrineholm på en enkät att deras största problem var att få lönen att räcka till för de materiella behoven. De flesta tilltrodde dock politikerna, särskilt den ”egna” socialdemokratiska regeringen, förmågan att ändra samhället till det bättre. De flesta delade in folk i tjänstemän och arbetare. Den stora majoriteten av industriarbetarna uppfattade sig själva på ett självklart sätt som hemmahörande i arbetarklassen. Det var också självklart att de som invandrade från främst Sydeuropa och fick arbeten i den svenska industrin också räknades in i arbetarklassen. Nästan alla arbetare röstade vänster. Den stora majoriteten tjänstemän röstade höger.

Samma frågor ställdes i samma stad och till samma kategori människor i slutet av 1980-talet. Då var det få av dem som hade ett arbete som upplevde materiella problem. De flesta ägde ett hus, hade släkt och vänner som kunde hjälpa till med både lån och småreparationer. De flesta industriarbetare uppfattade sig inte längre självklart som arbetarklass. Det var vanligare att man delade in människor i tre kategorier. Vi är ”vanligt folk” sa många. ”Dom där uppe” – politiker och topparna i företag och fack – bestämmer allt, de lyssnar inte på oss. ”Dom där nere” – socialbidragstagarna, de nya invandrarna – uppfattades som en ny och för många hotfull samhällsklass.

Skiktningen mellan människor idag bestäms fortfarande av ägande, inkomster och olika sorters materiella privilegier. Men det blir samtidigt allt viktigare med ställningen på arbetsmarknaden, utbildningsnivån och av i vilken utsträckning man har makt att påverka sin egen situation. En svenskfödd metallarbetare på ett stabilt högteknologiskt företag kan ha svårt att hitta många gemensamma intressen med den lågutbildade svartjobbande städerskan från Lettland eller Iran. De som är inne i de generella försäkringssystemen har en helt annan trygghet än de som inte tagit sig in där och som lever på socialbidrag. Den när detta skrivs aktuella debatten om övergångsregler för de nya EU-länderna är ett tidens tecken.

Det ansiktslösa ägandet
I marxismens klassanalys är kontrollen av produktivkrafterna och ägandet av produktionsmedel avgörande för klasstillhörigheten. Två trender i den moderna kapitalismen blir då viktiga att förstå: Först gäller det att de ”riktiga kapitalisterna” i Marx mening, blir allt färre. De spelade sin roll på heltid, de tog själva de avgörande besluten om investeringar och anställningskontrakt, de levde enbart på sitt ägande av kapital och på de anställdas lönearbete.

De flesta svenska kapitalister, som spelade nyckelroller i bygget av de stora industriföretagen, hade själva kunskaper om produktivkrafterna. De tidigare generationerna Wallenberg och andra kapitalister vid industrikapitalismens genombrott plockade själva ut sina företagsledare – oftast var de tekniker. Som ekonomhistorikern Jan Glete har visat, man kan också se det i de olika upplagorna av CH Hermanssons böcker om monopol och storfinans, har (eller hade 1994) de gamla ägarfamiljerna i huvudsak blivit kvar. Men idag finns inte längre någon stor ägarsläkt som har egna erfarenheter av aktivt entreprenörskap inom elektronik, datorer, bioteknik eller annan modern högteknologi. (Glete sid 236)

1950 ägde de svenska individer (hushåll) ca 70 procent av det samlade börsvärdet. 1970 hade andelen minskat till ca hälften. Det var i huvudsak ett stabilt och långsiktigt ägande. I början av 70-talet ändrades denna stabila ägarmiljö radikalt. Aktieägandet började breddas till en småspararrörelse samtidigt som individernas finansiella sparande alltmer kanaliserades till aktiemarknaden via finansiella mellanhänder. I slutet av 2001 direktägde hushållen bara ca 14% av aktierna. Internationella och svenska pensionsfonder, försäkringsbolag och andra mer ”ansiktslösa”, passiva och kortsiktigt inriktade ägare, som styrdes av anställda professionella placerare som förvaltar andras kapital, dominerade (LO).

Enstaka kapitalistiska entreprenörer, som Ingvar Kamprad, finns kvar. Men få nya har tillkommit. Ägarfamiljernas nya generationer som nu kommer fram är, även om det finns undantag, mer av en slags finanskapitalismens broilers. De har ärvt sin makt och saknar i allmänhet både kunskaper om produktionen och egna idéer om vad dom vill utom att fortsätta att vara rika och mäktiga. De har, oavsett alla skandaler med fallskärmar och lägenhetsaffärer, en lägre grad av legitimitet jämfört med dem som byggde upp sitt ägande genom eget entreprenörskap och eget sparande. De lever i en egen värld, med arvoden, pensioner och värderingar långt ifrån den arbetande och företagande folkmajoritetens vardag.

En annan viktig trend i modern kapitalism gäller produktivkrafterna, kunskapernas fördelning. Inom industri och högteknologiskt inriktade tjänsteföretag har kapitalisternas kunskaper ersatts av en mer kollektivt ägd kunskapsmassa ägd av dem som arbetar inom företagen. Enligt en beräkning är de ”intellektuella till-gångarna” (definierat som summan av marknadsvärdet av de individuellt ägda kunskaperna och av företaget kollektivt ägda kunskaper i form av databaser, processtyrningssystem med mera) genomsnittligt värda tre till fyra gånger mer än det kapital som värderas i balansräkningen. På IT-företagen är relationen tio till ett.

De framgångsrika företagen kan självfinansiera sina investeringar och blir därmed oberoende av det från banker eller börser utifrån inhyrda kapitalet. Och eftersom det är svårare att styra en människas tankar än maskiner och byggnader så vacklar – i dessa företag – det kapitalistiska ägandets grund. Det är svårt att hindra anställda från att sälja sina kunskaper till konkurrenterna. Företaget kan ju inte hävda äganderätten till de anställdas tankar på samma sätt som man kan hävda ägandet av maskiner och byggnader. Nyckeln till framgång för det moderna företaget är därför att genom olika typer av vinst- och maktdelningssystem knyta de kunskapsrika till sig.

I och med detta har också klyftan vidgats mellan de som vi skulle kunna kalla för ”lata kapitalister” och ”flitiga företagare”. Så har till exempel direktörer i börsbolag eller pensionsfonder mer gemensamt med högavlönade SACO-medlemmar i statsbyråkratin än med hårt arbetande pizzabagare eller damfrisörskor. Det nutida kapitalistiska klassamhället skulle kunna beskrivas genom ett tvådimensionellt diagram av följande typ:

Den gamla klasstrappan, byggd under industrisamhällets epok, bör således kompletteras med en dimension, som anger graden av integration. Det som utmärker de välintegrerade till vänster i diagrammet, kan också med hjälp av ett nytt begrepp på modet, vara att de äger ett större ”socialt kapital” än de som inte kommit in i den samhälleliga värmestugan. De välintegrerades medlemskap i olika gemenskaper, fack, arbetsgivarorganisationer, frikyrkor, partier eller körer, ökar den inbördes tilliten. Därmed har de också lättare att samarbeta, vilket ökar effektiviteten inom produktion och företagssamhet (Rothstein).

Den privata förmögenhetsmassan i Sverige har aldrig varit större än idag.
Majoriteten av befolkningen – överklass och medelklass – lever ett materiellt sett gott liv. Deras vilja att rösta i allmänna val och deras aktivitet i olika föreningar är genomsnittligt hög. Men samtidigt lever större delen av den mellan en tredjedel och en fjärdedel av befolkningen som är arbetslösa, förtidspensionerade, handikappade, pensionärer utan eller med låg ATP, långtidssjuka samt de flesta invandrare och nästan alla flyktingar ett betydligt sämre liv både materiellt och socialt. Sedan slutet av 80-talet har klyftan mellan över- och medelklass och denna nya underklass vuxit.

De politiska partierna är i dag helt dominerade av dem som finns till vänster i klassdiagrammet ovan, de mer än genomsnittligt integrerade. Vänsterpartiet är knappast något undantag. De inbrytningar som gjorts i invandrartäta förortsområden i storstäderna har till stor del åstadkommits av några få unga, ofta välutbildade. Några kommer från politiska kulturer med långt skarpare motsättningar än i Sverige. De som tillhört olika oppositionella grupper i diktaturländer kan ha en retorik som verkar stötande för de mer genomsnittliga medlemmarna. Många av dem ger upp när de märker svårigheten att på allvar påverka partiernas linje.

Också det som i diagrammet kallats för entreprenörsklassen är svårvärvad till de politiska partierna. Många egenföretagare har helt enkelt inte tid att engagera sig politiskt. Samma sak gäller många av de yngre som studerar och som har olika tillfälliga jobb vid sidan om för att försörja sig. Partierna har, liksom fackföreningarna, också svårt att värva unga privatanställda, särskilt de med relativt kort utbildning. Det är där som främlingsfientliga och rasistiska idéer kan spridas och extremhögern kan värva röster.

Som det heter i Program för en frihetlig vänster:
”Framtidens klasskamp och könskamp måste ta sig delvis nya uttryck. Det handlar allt mer om människors möjligheter att ta makten i egna händer”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


%d bloggare gillar detta: