Finanskrisen: Finns det bara en Sanning?

december 26, 2008 at 4:27 e m Lämna en kommentar

I ett föredrag, hållet på Göteborgs Socialdemokratiska Förenings möte torsdagen den 27 november 2008 Kl. 18:30 på Infoteket Folkets Hus, Järntorget, Göteborg, redogör Johan Lönnroth, docent i nationalekonomi vid Göteborgs Universitet, för sin syn på finanskrisen och den globala ekonomiska politiken, varvid han bl.a. berör teoretiker som Keynes och Meidner, samt för på tal nödvändigheten av ett Bretton Woods II och ett aktivt ägande från LO:s sida. Nedan följer ett sammandrag med tillhörande statistik från Lönnroths föredrag:

bild-1

Risk att arbetslösheten ökar till över 10 % 2010. Alla verkar vara eniga:

22.11: VD Svenskt Näringsliv (f.d. riksbankschef) Urban Bäckström i lördagsintervjun radion: Normalt är jag emot aktiv finanspolitik . Penningpolitiken ska bedrivas av den självständiga riksbanken för att dämpa konjunktursvängningar. Men nu behövs ett rejält stimulanspaket i Keynes anda.

24.11

Konjunkturinstitutet: det handlar om ett reformutrymme om sammantaget minst 50 miljarder för 2009 och 2010, utöver reformerna i budgetpropositionen för 2009.

25.11

Ordförande i finanspolitiska rådet Lars Calmfors på DN Debatt: Ytterligare finanspolitiska stimulanser med momssänkning och extra barnbidrag . Reporäntan bör sänkas med 2 procent

27.11 Mona Sahlin i Svenska Dagbladet: Regeringen är helt passiv. Vi presenterade redan den 17.11 ett stimulanspaket på 17 miljarder

Min gissning är att regeringen ganska snart också lägger fram expansiva paket, skillnaden är att de har intresse av att godiset kommer så nära valet som möjligt.

Internationellt låter det likadant. EU-kommissionen lade igår fram ett stimulanspaket med en uppmaning till medlemsländerna att stimulera ekonomierna med 170 miljarder euro och med 30 miljarder med egna budgetmedel och från EIB – totalt motsvarar summan 1.5 % av ländernas BNP. I USA lanserar Obama The New New Deal. Den kinesiska centralbanken sänkte styrräntan och lättade på bankernas reservregler igår. Överallt åberopas Keynes och efterlyser man en ny ordning. Till och med Marx har vaknat till liv.

Naomi Klein i The Shock Doctrine 2007: Återupprätta John Maynard Keynes, den intellektuelle arkitekten bakom The New Deal och den moderna välfärdsstaten

Paul de Grauwe i Financial Times 23.7 2008: Dagens makroekonomiska modeller är som andra världskrigets Maginotlinje, de konstruerades för att förhindra en inflationsekonomi från förr, men de kan inte möte de nya hoten från turbulensen på finansmarknaden.

Krisen är global. Kinas, Rysslands och Saudiarabiens centralbanker, stora japanska och schweiziska storföretag ägde mer än 6000 miljarder kronor – ca en femtedel av kapitalet – i de krisdrabbade bostadslåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac i USA. Den 15 i denna månad träffades ledarna de ekonomiska stormakterna i Washington för att diskutera den ekonomiska världsordningen efter finanskrisen. Det talades i media om att de skall försöka enas om ett Bretton Woods II, en överenskommelse av den typ representanterna för det andra världskrigets segrarmakter kom fram till 1944 i Bretton Woods, New Hampshire USA och som var i funktion från 1950-talets början. Varför? För att förstå varför måste vi gå tillbaka i historien. Efter första världskriget kom en stor kris. Nästan alla världens ekonomer och politiker i de kapitalistiska staterna predikade då att arbetslöshet bara kunde bekämpas med lägre löner. Staten skulle balansera sin budget och överlåta till marknaden att få ekonomin på fötter. I mitten av 20-talet repade sig ekonomierna och en spekulationsbubbla byggdes upp av ungefär samma typ vi fick för några år sedan.

Då som nu slutade det med en krasch. I oktober 1929 var det börsras på Wall Street, paniken spreds över världen. 1931 havererade en rad banker i USA. I Sverige tvangs man lämna guldmyntfoten i september 1931. Kreugeraktierna rasade och Ivar Kreuger begick självmord på ett hotellrum i mars 1932. Familjen Wallenberg och andra i den svenska storfinansen delade upp resterna av det fallna imperiet mellan sig ungefär som resterna av Leeman Brothers nu styckas upp. Gradvis växte där fram en ny syn på statens ansvar för att bekämpa krisen. Keynes kom ut med The General Theory of Employment Interest and Money 1936. Bertil Ohlin utropade året därpå sig själv, Gunnar Myrdal med flera till Stockholmsskolan, som uppfann Keynesianismen före Keynes.

Roosevelt, som valts till president 1932, hade varit en stark anhängare av den balanserade budgetens princip. Nu lanserade han sin New Deal med stora federala stöd till olika väg och dammprojekt. Hitlers och Stalins ekonomiska program byggde på delvis samma sorts ekonomiska tänkande. Grundtanken var att mobilisera de inhemska resurserna genom stora rustnings- och industriprogram. I Sverige gjorde den nya s-regeringen efter valet 1932 upp med bönderna om den så kallade kohandeln. Jordbruket fick skydd mot utländsk konkurrens mot att bönderna ställde upp på nödhjälpsarbetena.

Numera är det också ganska omstritt hur mycket Wigforss krispolitik egentligen betydde. Den första budgeten 1933 var ganska balanserad. Den fallande kronkursen efter guldmyntfotens sammanbrott hösten 1931 gav fart åt exporten. Det och sedan Saltsjöbadsavtalet 1938 hade – anser jag – större betydelse än statens ekonomiska politik.

Det fanns också baksidor av den nya krispolitiken. Regeringarna slog vakt om nationens egna näringar, de införde handelshinder med ungefär samma argument som Obama och Sarkozy använder idag. Världshandeln föll i takt med att de politiska motsättningarna ökade.

bild-4

Vid mötet i Bretton Woods 1944 rådde stor enighet om att de tidigare misstagen inte skulle upprepas. Massarbetslöshet skulle aldrig få föda nya Hitlerfigurer. Och staterna skulle samarbeta ekonomiskt och därmed bli mer politiskt beroende av varandra. Detta var i huvuddragen vad man kom fram till:

Konvertibla valutor

Fasta växelkurser

Frihandel

Dollarn reservvaluta med fast guldpris

Keynesiansk politik för full sysselsättning

Valutaregleringar

Lånesolidaritet vid betalningsbalansproblem

Keynes var med på mötet. Han ville hellre ha en ny global reservvaluta sammansatt av alla världens valutor. Han var nämligen rädd att USA skulle kunna missbruka sin ställning som ensam utgivare av världens reservvaluta, till exempel genom att finansiera stora underskott i handeln med omvärlden genom dollarexport och i slutänden dollardevalvering. Men USA: s ställning var så stark att de kunde genomdriva sin vilja.

Bretton Woods ekonomiska världsordning upplevdes i nästan alla deltagande länder – med några kortvariga undantag – som en succéhistoria. Att det till stora delar handlade om ökad efterfrågan på grund av behovet av att bygga up ekonomierna igen efter kriget skymdes av politiker som ville ta åt sig äran för framgångarna. BNP växte stadigt, inte minst i de länder som förlorat kriget, Tyskland och Japan. När jag började läsa nationalekonomi 1965 fick vi lära oss att ekonomerna nu vet hur vi ska klara den fulla sysselsättningen:

Assar Lindbeck 1970: Som man kan inhämta i varje elementär lärobok i ekonomisk politik finns det idag möjligheter att med hjälp av penning och finanspolitiska åtgärder hålla den totala efterfrågan just så hög som man önskar.

Richard Nixon: Numera är vi alla keynesianer

Men under ytan växte problemen. Under Lyndon Johnsson och Nixon hade välfärdssystemen byggts ut utan motsvarande skattehöjningar. En slags keynesiansk expansionspolitik kan man tycka. Samtidigt kostade Vietnamkriget och USA:s roll som världspolis stora summor. Resultatet blev växande stats- och utlandsskulder. Stora mängder dollar kom ut på världsmarknaden. Många tappade tron på dollarns fasta pris i guld. Söndagen den 15 augusti 1971 dök en ganska bleknosig Nixon upp i TV-rutan och sa att man inte längre kunde lösa in 35 dollar mot 1 ounce guld. Just det hände således som Keynes hade varnat för i Bretton Woods. Dollarn föll i värde mot nästan alla andra valutor.

Vad blev följden i svensk ekonomi? Låt oss ta varven i Göteborg som exempel. I TV-serien Upp Till Kamp kunde såg arga arbetare på Lindholmens varv som skyllde nedläggningen av varvet på dels ägaren Broström, dels på s-regeringen som inte ville ge mer stöd, dels på facket som lierat sig med regeringen. Redan under slutet av 60-talet hade de statssubventionerade japanska varven tagit upp konkurrensens på allvar. De svenska varvens kontrakt var tecknade i dollar till den gamla kursen 5.17, så kontraktens värde tappade över 20 %, när dollarkursen föll till under 4 kronor. Detta var varvskrisens huvudorsaker.

Valutorna började också nu svänga kraftigt i förhållande till varandra. Valutaspekulation blev för allt fler stora ägare av pengar lönsammare än investeringar i produktion. Ett globalt, rörligt, spekulativt kapital växte snabbt. När oljepriserna steg från 2 till 10 $ per fat drabbades världen av lågkonjunktur. De flesta regeringarna vågade inte blåsa på med expansionspolitik av rädsla för inflation och kapitalflykt. I Sverige lanserades ”överbryggningspolitiken”, d.v.s. s enades med fp och c om expansiv ekonomisk politik med bland annat stödköp av fartyg från varven. Ni som är äldre minns de osålda tankerfartygen som pärlband i Bohusläns fjordar? Staten tvangs ta över varven. Men man hade ingen tydlig ägarstrategi! Jämför med dagens bilindustri.

Mellan 1974 och 1976 steg arbetskraftskostnaderna per producerad enhet med ungefär 20 procent i Sverige jämfört med de viktigaste konkurrentländerna. Resultat blev försvagad konkurrenskraft och en stor del av de pengar som staten sprutade ut i ekonomin rann ut till andra länder. Det hade med andra ord blivit mycket svårare att bedriva keynesiansk efterfrågestyrning. Kronan devalverades fem gånger. Det fick effekten att trycket minskade på industrin att förnya sig eftersom den svaga kronkursen automatiskt ökade konkurrenskraften och vinstnivån för företagen. Varför investera i ny teknik eller vidareförädling som man kunde göra stora vinster på att köra den gamla maskinparken för fullt?

Men alla stater kunde ju inte devalvera sig ur problemen. Arbetslösheten ökade nästan överallt. Enligt Naomi Klein var det Milton Friedmans ”chockterapi” som var orsaken. Men för en historiematerialist är det svårt att tro att förklaringen finns i överbyggnaden och inte i den ekonomiska basen. Jag tror sanningen snarare döljs bakom denna figur:

bild-7

1975 kom så utredningsförslaget om löntagarfonder från den arbetsgrupp LO-kongressen tillsatt 1970, ledd av Rudolf Meidner. Nu när kapitalägarna inte längre var lojala mot nationalstatens intressen så måste arbetarklassen erövra makten över kapitalet och se till att vinsterna investerades i Sverige.

Rudolf Meidner: Antingen rör sig kapitalet mot oss eller måste vi röra oss mot kapitalet

I förslaget låg inte bara aktier till löntagarkollektivet finansierade av företagsvinsterna, utan också att facket skulle ta ett ökat ansvar för att lönerna hölls på en konkurrenskraftig nivå. Varken i s eller i vpk fanns någon större förståelse för löntagarnas ägaransvar, vi var statssocialister. Av Meidners fonder blev meningslösa statssocialistiska fonder, som metallbasen sa ”iskalla bland jobbarna”. Följden blev som Meidner spått, kapitulation för kapitalet.

80-talets avreglering av kredit- och valutamarknaderna har framställts som en nyliberal statskupp, bland annat i ett TV-program av Dan Josefsson. Man hade kunnat gå långsammare fram, men i längden hade man ändå inte kunnat upprätthålla regleringarna. Vi fick faktiskt en skatt på finansiella transaktioner – den så kallade ”valpskatten” (valp syftade på finansvalpar). Men det ledde bara till att finansmarknaden sökte sig utomlands.

Mot slutet av 80-talet växte det fram en finansbubbla. Kjell-Olof Feldt försökte få med sig den egna regeringen, LO och vänsterpartiet på en åtstramning. Men Sten Andersson talade med darr på stämman om att aldrig tafsa på föräldrarnas pension. Och vpk avvisade bestämt alla försök till åtstramningar som sågs som nyliberal politik. Ursula Berge lär för övrigt ha sagt att keynesianismen används i dåliga tider och nyliberalismen i goda. Men Keynes idéer kan tillämpas också i högkonjunkturen

Keynes recept var inte bara expansiv politik i lågkonjunktur utan också åtstramning i högkonjunktur!

Oförmågan at strama åt, en underfinansierad skattereform och en olycksalig koppling av kronan till EGs kalkylvaluta i juni 1991 tillsammans med ett internationellt konjunkturomslag i samband med Sovjetunionens sammanbrott orsakade en finanskris. När s och v fick majoritet efter valet 1994 hade en halv miljon jobb netto försvunnit sedan 1990, antalet sysselsatta hade minskat från nära fyra och en halv miljon till under 4 miljoner. Den öppna arbetslösheten låg på över 10 procent mätt på det nya sättet som vi använder idag. Detta talade för en expansiv ekonomisk politik. Men underskottet i det offentliga finansiella sparandet låg över tio procent av BNP och hade redan en starkt expansiv effekt. Därtill kom att kronan hade fallit och industrin var på uppgång sedan 1993. Lars Jonung – Bildts ekonomiska rådgivare – anser att vi borde ha låtit marknaden styra. I hans lärobok från 2005 står det:

Under fri kapitalrörlighet och rörlig växelkurs fungerar inte finanspolitiken i den lilla öppna ekonomin

Men Göran P, sa att den som är i skuld är icke fri och vi i v höll med. S och v gjorde upp om ett paket med ca 55 miljarder i vardera utgiftsminskningar och skattehöjningar. Efter 1998 års val beslöt vi att det offentliga sparandet skulle uppgå till två procent av BNP över konjunkturcykeln. Moderaterna kritiserade oss, de ville i stället använda överskottet till skattesänkningar. Och jag undrar vad V:s nuvarande ledning anser? I strategidokumentet Vänsterns ekonomisk-politiska Vägval från 2005 skrevs det om ”budgetsaneringen”. Jag har grunnat en del på vad som menas med citattecknen. Menade författarna att budgetsaneringen var onödig och felaktig, att det hade varit bättre att bara blåsa på med utgifter och strunta i larmsignalerna från den internationella finansmarknaden? I så fall underkänner partiet den ekonomisk-politiska huvudlinje som präglade partiet under hela 90-talet! Mot denna bakgrund är det inte alldeles obegripligt att Sahlin och språkrören är misstänksamma mot V.

I och med riksbanksreformen 1998 och 1999 accepterade s den moderna doktrinen att staten inte skall ägna sig åt aktiv finanspolitik utan överlåta penningpolitiken till en fristående riksbank med inflationen som enda riktpunkt. Vi i V höll med Anita Gradin och Jan Bergqvist som sagt i en reservation mot den borgerliga majoriteten i en utredning om att göra riksbanken mer självständig 1993:

Vi tror inte på en ordning där en fristående riksbank ser som sin uppgift att systematiskt ställa sig i motsättning till de folkvalda politiska församlingarnas ekonomiska politik. Att låta penningpolitiken formas i konfrontation mot den allmänna ekonomiska politiken i övrigt kan skada landets ekonomi (SOU 1993:20, s. 215).

Samtidigt kan man ha en viss förståelse för att doktrinen om att politiker är för kortsiktiga och opportunistiska för att kunna hantera den ekonomiska politiken växte si9g stark efter det at politiker i många länder – som i Sverige på 1980-talet – inte förmådde ta ansvar. Paul Krugman hävdar ju att EMU-kriterierna med bland annat den fristående riksbanken drevs fram av italienska byråkrater som var trötta på sina korrupta politiker.

2004 fick Kydland och Prescott ekonomipriset för att de skulle ha bevisat att politiker inte kan sköta penningpolitiken. Och se här vad svenska riksbanken visade upp så sent som i våras på en föreläsning här i Göteborg:

bild-12

Men nu har allt vänt. Symbolen för den självständiga riksbanken Greenspan har plötsligt blivit en skurk som genom sin extrema lågräntepolitik bidrog till den bubbla som nu spruckit. Överallt tvingas nu regeringarna sätta sig ihop med centralbankernas ledningar och gemensamt forma krispolitiken.

Tack vare budgetsaneringen och överskottsmålet ser det ut så här idag:

bild-13

Tack och lov har vi råd att nu bedriva en expansiv finanspolitik. Regeringarna i USA och EMU-länderna har mycket större problem att finansiera sina expansionsprogram. Hör på Angela Merkel, som i dagens Financial Times anklagar USA för att ha åstadkommit krisen genom låg ränta och svag dollar! EU har ju dessutom det problemet att den egna budgeten ligger på nivån en procent av BNP totalt. Baroso och co har bara ECB som redskap och den skall ju egentligen inte lyssna på vad politikerna säger.

Förre chefsekonomen på LO P O Edin sa 2006:

EU har skrivit in jämviktsarbetslösheten i sin grundlag samt att inflationsbekämpningen skall vara överordnat mål för den ekonomiska politiken

Sverige kan inte ändra detta ensidigt, så även om vi ogillar detta nya perspektiv måste vi anpassa vårt agerande och inrikta oss på att påverka lönebildning och arbetsmarknadspolitiken därefter

Göran Persson skrev 1997:

Jag har hela tiden haft den åsikten att du inte kan ha en penningpolitik på europeisk nivå, och en frikopplad finanspolitik på nationell nivå.

För den här europeiska penningpolitiken kommer att styra också den nationella finanspolitiken.

Om man skall lyfta dessa saker till en europeisk nivå, vilket jag mycket väl tror kan bli resultatet av EMU, då byter vi karaktär på den europeiska unionen och går mot en mer federativ lösning.

Han hade rätt. Tyvärr ändrade han sig inför EMU-omröstningen 2003 av rädsla för den antifederalistiska opinionen. Jag anser att det var rätt att säga nej till EMU-medlemskapet då. Men jag anser också som Ingvar Carlsson 1994 att keynesianismen måste lyftas upp på EU-nivån och finanspolitik och penningpolitik drivas av en EU-regering förankrad i ett parlament. Det anser jag vänstern i hela EU borde driva nu gemensamt i EU-valet.

Anders Nilsson och Örjan Nyström i Agenda 2010+ (Agora november 2008):

För att tala klarspråk finns det i nuläget inget socialdemokratiskt politiskt alternativ som kan ge hundratusentals människor nya arbeten utan den press nedåt på lönerna och den försvagning av skyddet för de arbetslösa som blir konsekvensen av de borgerliga partiernas politik

Att förbruka de offentliga överskotten räcker inte länge

bild-17


Och denna prognos är troligen redan överspelad, åt det negativa hållet.

Ökade klyftor ser vi idag inom så gott som alla nationalstater. Men globalt har vi tvärtom sett en svag trend mot minskade klyftor Förklaringen är att de ökade genomsnittsinkomsterna i fattigare länder som Kina i Indien mer än kompenserat de ökade inomnationella klyftorna.

bild-18

Enligt min mening talar detta för behovet av en Bretton Woods II med internationella skatter För detta behövs ett världsparlament byggt underifrån!!

Men det räcker inte med det för att erövra demokratisk makt över kapitalet. Världens pensionsfonder äger mycket mer än kapitalisterna. Tyvärr säger majoriteten i LO att det viktigaste är avkastningen, LO vågar inte driva ett aktivt ägande som i USA och Kanada.


Johan Lönnroth, docent i nationalekonomi vid Göteborgs Universitet.


Annonser

Entry filed under: Global Ekonomi.

Distanskurs: Hur mår människor och natur i dagens ekonomi? – folkhögskolekurs på distans under vårterminen -09 med 15% studiefart INNEHÅLL I ARTIKELARKIVET

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,238 hits
december 2008
M T O T F L S
« Nov   Apr »
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
293031  

%d bloggare gillar detta: