Genuspedagogik

november 19, 2007 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Ianthe Holmberg knyter an till höstens debatt om ungdomsvåldet och hur självbilden skapas hos pojkar och unga män som skadar andra. I media fokuseras på denna grupp just nu, men det är av lika stort intresse hur identitet skapas hos de flickor och unga kvinnor som de växer upp tillsammans med. Ianthe undrar hur ska det nu gå med skolverkets och JÄMO:s ansträngningar att inspirera till en hållbar pedagogik på genusrelaterade områden i skolan när regeringen tänker begränsa myndigheters möjligheter till opinionsbildning.

Jag vill knyta an till höstens debatt om ungdomsvåldet och hur självbilden skapas hos pojkar och unga män som skadar andra. I media fokuseras på denna grupp just nu, men det är av lika stort intresse hur identitet skapas hos de flickor och unga kvinnor som de växer upp tillsammans med. Brister i omsorg och nära relationer, medfödd oförmåga till empati, rotlöshet, sysslolöshet, kulturkonflikter, trista boendemiljöer, dåliga förebilder, snäva könsroller – det finns många infallsvinklar som kan förklara varför våra ungdomar inte lever i de bästa av världar. Men vill vi tro att ”samhället” – politiken, våra institutioner och ideella organisationer – har möjlighet att förebygga, kompensera för eller rätta till vad som går snett, finns det många områden där meningsfulla insatser är genomförbara om bara man vill.

Ett sådant område är skolan. Vi lämnar över våra barn från tidig ålder, ganska många timmar om dagen, för att socialiseras, fostras och undervisas, år efter år, tills de blivit unga vuxna. Här bör finnas reella förutsättningar att påverka attityder och beteenden på ett genomtänkt och kontinuerligt sätt. Det kräver en konsekvent genuspedagogik, förståelse för hur könsrollsmönster präglar skolans vardag och begränsar båda könens utvecklingsmöjligheter. Med läroplanens ord: ”Det sätt på vilket flickor och pojkar bemöts och bedöms i skolan, och de krav och förväntningar som ställs på dem, bidrar till att forma vad som är kvinnligt och manligt. Skolan har ett ansvar att motverka traditionella könsmönster.” Man betonar vikten av att alla lärare ska få kunskaper om genus och om jämställdhetsfrågor, att detta är en fråga om pedagogik, om kompetens och professionalism. Det handlar om att förstå och hantera vad som sker i vardagens klassrum, korridor och uterum, likaväl som att gå in med riktade insatser, diskussioner och värderingsövningar under teman såsom -att vara kompis, -livskunskap, -sex och samlevnad. Genuskunskapen skall vara integrerad, mainstreamad. Det gäller att se mönster för att förstå verkligheten, men då detta också innebär generalisering och förenkling, varnas samtidigt för schablonisering. Man måste vara öppen för att se variationer i varje individ.

Själv var jag i många år språklärare på högstadiet, så småningom även hi/sk lärare(historia och samhällskunskap). Jag hade lyckats fullgöra min lärarutbildning (i Cambridge) utan att ha haft en enda pojkelev, eller ens ha auskulterat i en klass innehållande pojkar. Dessutom kommer jag själv från en familj med 6 flickor och gick i flickskola tills jag var 19. Hur gick det sedan, kan man undra, att hantera en svensk högstadieverklighet ur ett genusperspektiv??

Det tog tid att skaffa sig genusglasögon. Läroplanerna fokuserade allt mer på könets betydelse i skolan. I LGR 69 gällde könsneutralitet. Flickor behövde ”bli tekniskt sinnade, yrkesmedvetna och sträva efter ledarskap och inflytande”. LGR 80 introducerade begreppet jämställdhet. LPO 94 kom med starkare skrivningar om skolans ansvar. Den ena forskningsrapporten efter den andra visade på hur pojkar tog för sig av utrymme och lärarens uppmärksamhet, medan flickor i klassrummet användes som ”stötdämpare” mellan de stökiga grabbarna. Med hjälp av radikala tidskrifter som KRUT och undervisande pionjärers exempel prövade vi lärare oss fram.. PRYO hade eleverna både i 8:an och 9:an och ambitionen var att minst en vecka skulle tillbringas på en för könet icke typisk arbetsplats. Flera projekt försökte bryta ett könstraditionellt yrkesval. Vi försökte med flick- respektive pojkgrupper i teknik och NO-ämnen. Med frejdig amatörism tog vi oss an sex och samlevnad Under skolans jämställdhetsvecka för niorna drog vi oss inte för att ha utställningar om porr. Vi försökte komma underfund med vad video-revolutionen innebar för våra elever, (motorsågsmassakerdebatten), ungefär som man nu försöker få kläm på vad som händer på Internet. Tidigt bjöd vi in homosexuella och etablerade goda kontakter med ungdomsmottagningen. Våra biologilärare var duktiga och engagerade. Vi fixade en jämställdhetskabaret flera år i följd som framfördes på inomhustorg och (höjdpunkten) på den nordiska jämställdhetskonferensen på Rondo 1985. Och i början på 90-talet drog jag och en kollega i brist på vidareutbildning igång ett eget nätverk om jämställdhetspedagogik (obs!på fritiden).

Med dessa exempel ur dåtid vill jag visa att vi nog ville, men klart inte motsvarade LPOs krav på professionalism, särskilt när det gällde att undervisa om sex och samlevnad. Tyvärr ser nog bilden ut ungefär så här på många håll i dagens skola. Det är en sak att man den gången tryckte på behovet av vidareutbildning eftersom de allra flesta inte hade så mycket hjälp av sin formella utbildningstid. Vidareutbildning måste ske kontinuerligt nu också, men det oförlåtliga är att pedagogisk genuskunskap än idag inte är ett obligatoriskt ämne i lärarutbildningen, för att inte tala om sex och samlevnad. ”Lärarna klarar inte att undervisa om sex” var rubriken för ett par veckor sedan på DN. debatt (7 nov , Metta Fjelkner LR och Åsa Regnér RFSU). ”Men skolan har en central roll för att ge unga kunskaper och möjligheten att bearbeta värderingar kring sex och relationer.” Författarna hänvisar till en ny forskningssammanställning från Socialstyrelsen, ”Ungdomars sexuella hälsa”, som påpekar att skolan har den absolut viktigaste rollen när det gäller att nå ut till ungdomar i dessa frågor. Men bara sex procent av alla lärare har utbildning på området och på vissa gymnasieskolor saknas ämnet helt. I drygt 50 år har ämnet varit obligatoriskt i svensk skola och det är 100 år sedan man först i riksdagen diskuterade behovet av lärarutbildning i ”sexuell pedagogik” som det hette då. Dessutom har ju numera ett oroande procentantal lärare inte ens lärarbehörighet.
Jag stämmer in i kören – lärarutbildningen måste ta sitt ansvar!

Bilden är inte entydigt negativ. Det finns också en massa initiativ som tas med stort engagemang, inte minst på förskoleområdet. Nyss har jag läst utkastet till en tysk doktorsavhandling som mot bakgrund av den svenska sedan länge etablerade jämställdhetsdebatten med beundran för svensk ambitionsnivå på området genuspedagogik följer ett antal skolprojekt från de senaste åren. Många kommuner har förstått att man inte kan lita till enskilda entusiaster utan har tagit sitt vidareutbildningsansvar på allvar för att åstadkomma konsekvens och kvalitet på sikt, inte bara satsa på tidsbegränsade tilltag. Jag känner bäst till Holmsund, Gävle, Göteborg och Falun. Lärarfacken, särskilt lärarförbundet, har med praktiska lärarhandledningar stött medlemmars önskan att bättre fullfölja läroplanens intentioner. Bl a med stöd av utredningen ”Den könade förskolan” (2004) har det allmänt fokuserats på förskolan där en kompenserande pedagogik utvecklats för att bredda traditionella könsroller. Genuspedagoger utbildas. Jämställdhetsplaner skrivs. Skolverket och myndigheten för skolutveckling har beviljat stimulanspengar på olika områden. Jämo har på ett handfast sätt inspirerat till konkret jämställdhetsundervisning med sitt projekt Våga bryta mönstret i Göteborgsregionen, som sammanfattas i den pedagogiska handboken Att våga hoppa jämfota, likaså med Handbok mot könsmobbning. Rädda barnen stod för projektet Flicka som handlade om flickor med en flerkulturell bakgrund. Det finns mycket intressant att berätta som inte får plats i denna krönika, men man kan hävda att i ett internationellt perspektiv har vi en position att försvara när det gäller genuspedagogik. Överhuvudtaget är samhällets genusdebatt, inklusive statliga utredningar, analyser och strategidokument, viktig som utgångspunkt för skolans arbete med att förstå varför barn och unga människor beter sig som de gör och påverka dem i positiv riktning.

Hur ska det nu gå med skolverkets och JÄMO:s ansträngningar att inspirera till en hållbar pedagogik på genusrelaterade områden i skolan när regeringen, vad jag förstår, tänker begränsa myndigheters möjligheter till opinionsbildning? Igår hörde jag Claes Borgström försvara JÄMO:s opinionsbildande verksamhet, eftersom mycket av lagstiftningen på området är normbildande. Skolverket och myndigheten för skolutveckling ska visst slås ihop.

Hur resonerar månne Jan Björklund kring dessa frågor på sitt profilområde skolan?

Ianthe Holmberg
Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

En dagsländas betraktelser Det behövs en bred vänster på på frihetlig och demokratisk grund

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,500 hits
november 2007
M T O T F L S
« Okt   Dec »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
2627282930  

%d bloggare gillar detta: