Innanförskap och utanförskap – så vidmakthålls gamla maktstrukturer

juli 15, 2007 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Jag har varit på min första Almedalsvecka. Och jag kan inte riktigt bestämma mig; har jag medverkat till att förstärka det svenskaste av alla innanförskap – eller har jag medverkat till att hålla den sociala samförståndsandan vid liv, den som gör att Sverige trots allt är ett ganska tryggt samhälle att leva i? Det skriver Margareta Persson i veckans krönika.

Lite illa berörd är jag i alla fall och dyrt var det, när ingen annan betalade.

Där strosade kändisarna omkring, nickandes och hälsandes och ”Men hej, kul att se dig” och så vandrade man vidare mellan gränderna. Då tänkte jag att det här är ett jättecocktailparty som antagligen går ut på: ”Se mig, känn igen mig, hälsa på mig – och jag blir bekräftad. Då finns jag fortfarande, är kvar i innegänget.”

Mest absurt var nog deltagandet i ett seminarium om innanförskap och utanförskap. Det gick av stapeln innanför murarna, innanför ytterligare en trädgårdsmur där man fick ett vinglas i handen. Inläggen var helt RÄTT, jag har inget att invända mot vad som sas; nämligen att det viktigaste är att bryta det svenska innanförskapet istället för att fokusera på utanförskapet. Vi som tillhör innanförskapet måste bryta ner våra murar och vanor och normer. Så rätt så rätt, tyckte vi och smuttade på våra glas. Och nästan alla var vi vita intellektuella medelålders.

Alltså: Är själva Almedalsföreteelsen ett enda stort bekräftande av det svenskaste av allt svenskt; sommarvimmel över vissa organisationsgränser (men bara vissa organisationer, de som har råd och tycker sig passa) men där samtidigt normen för innanförskapet kraftigt befästs?

Eller ska jag vara glad åt att det sociala kittet förstärks en smula mellan aktörer som annars har delvis motstridande åsikter? Att samförståndsandan ändå gör det lite lättare och tryggare att leva?

Jag tänker på Robert Putnamns beskrivningar av socialt kapital; det kan vara bridging eller bonding. Alltså det kan svetsa människor samman i en grupp och samtidigt utestänga andra. Eller det kan vara gemenskap som överbrygger mellan olika grupper.
Almedalsveckan – till vilken kategori hör den?

Det sociala kapitalets betydelse för folkhälsan är stort. Samhällen med stark sammanhållning, många föreningar, att man litar på varandra och där man är någorlunda jämställd och jämlik har bättre hälsa än i samhällen där tilliten och gemenskapen är låg. På individplanet är de egna sociala nätverken av stor betydelse för hälsan och tryggheten. Människor som ingår i en social gemenskap, som vet att det finns människor som rycker in om något händer – mår bättre än den som är ensam och utlämnad helt till sig själv.

Men det här handlar också om klassfrågor och makt. Och frågan är: ökar klasskillnaderna idag när det gäller de sociala nätverken?

Tänk på de högsta och hemliga nätverken bland män i Sverige; bl.a. Sällskapet och dess brodernätverk. Där får ingen annan komma över tröskeln, både bokstavligt och mentalt. De är förbehållna män i de högsta positionerna och man väljer endast in dem man vill ha; de högsta näringslivstopparna,juristerna och vissa politiker. Snacka om ett socialt nätverk som också har makt, fast vi andra aldrig kan förstå varför vissa saker blir som de blir – eftersom de avhandlats helt utanför de demokratiska församlingarna eller i en öppen debatt i en tidning.

De som tillhört den borgerliga klassen har alltid haft lättare att flytta än andra – därför att de sociala koderna gör att man på en ny ort omedelbart kommer in i societeten där. Det är naturligt att spela golf, gå med i Rotary eller bjuda varandra på middag hemma – fast man inte känner varandra tidigare. Jag har aldrig någonsin bjudit någon på middag som jag inte känner. Aldrig att jag bjudit någon kollega bara för att det ”är nyttigt för min karriär” eller för att det allmänt vidgar mitt nätverk. Jag tror det är typiskt för arbetarklassen.

När de som tillhör arbetarklassen byter bostadsort så blir man ofta ensammare än om disponenten eller läkaren gör det. I en forskningsrapport, som jag glömt namnet på, har man visat att arbetarklassen behåller sina skolkamrater och sin familj som vänner – men har mycket svårare att lätt ”skaffa” nya bekanta. Vad har man gjort istället? Jo arbetarrörelsen och folkrörelserna har varit motvikten till de mer slutna sociala umgängesformerna som borgerligheten ägnat sig åt. Man har organiserat sig, gått på möte och studiecirkel – och på det sättet blivit delaktig i sociala nätverk som också blivit en maktfaktor. Och dessa sammanslutningar har varit öppna för alla, om man delar grundvärderingarna. Men alla har förstås inte gjort så.

Hur ser det ut idag? Borgerligheten fortsätter som tidigare, med sina slutna nätverk och sina umgängesformer där ”vanligt folk” inte kommer in. Men vad gör arbetarklassen? Folkrörelserna, facket, partiet har inte samma dragningskraft längre. Är det alltså så att det sociala kapitalet i vårt samhälle håller på att bli en ännu tydligare klassfråga än tidigare?

Att de slutna brödarskapen för maktens män borde bekämpas – ja det tycker jag verkligen. De är demokratins dödgrävare. Men borgerlighetens umgängesformer, som inte kräver att man känner varandra från början, fast de förutsätter förstås att du kan bete dig på rätt sätt, att du har råd att bjuda tillbaka på middag och du måste kunna konversera med okända – är det något andra samhällsgrupper borde lära sig något av?

För utan sociala nätverk klarar man sig sämre och man får ingen informell hjälp när det behövs. Idag har den ekonomiska och politiska makten också tillgång till de informella hemliga sällskapen och klubbarna och middagsbjudningarna. Tidigare fanns ändå en sorts maktbalans.

Vilken metod ska man använda för att öppna de sociala nätverk som finns? Går det? Eller ska man gå till motattack; sätta igång en social nätverksrörelse som värnar om de sociala och politiska värden som arbetarrörelsen har stått för? Och som inte kräver att man kan uppföra sig på en middag?

Sociala nätverk kan både binda ett samhälle samman – eller tvärtom: skapa klyftor mellan olika människor. Föreningar som bara tjänar egennyttan, som t.ex en garageförening, kanske främjar gemenskapen mellan de som har sina bilar i det garaget – men den kanske motverkar gemenskapen med grannkvarterets människor, man håller på sitt revir, bevakar gräsmattor och vägstumpar. Eller som Hells Angels – som bygger på absolut solidaritet inom gänget – och avståndstagande utåt. Det är en extremform av ett socialt nätverk som är destruktivt. Men ur samhällssynpunkt är också de fina ”Sällskapen” farliga. Och var hamnar Almedalsveckan?

Margareta Persson
Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

Brytpunkt Niagara Vänstern och regionfrågan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,515 hits
juli 2007
M T O T F L S
« Jun   Aug »
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
3031  

%d bloggare gillar detta: