Brytpunkt Niagara

juni 19, 2007 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Carin Högstedt, Växjö, berättar i veckans krönika om sin tid i Sveriges Kommuner och Landsting. Det är en skildring av ett spännande arbete i förbundets Demokrati- och Självstyrelseberedning (Demos) som vi får ta del av.

Bakgrundsfakta
Märker vid genomläsning att jag blandar tempus hej vilt. För tydlighets skull: Det jag berättar handlar om förra mandatperioden, som för SKLs del avslutades 27 mars -07. Sedan dess har jag inga uppdrag i förbundet.

Februari 2005. Sitter på restaurang på 24.de våningen och tittar ut över Nigarafallen. Vattenkaskaderna är belysta med pastellfärger. Runt omkring en overklig stad, som en filmkuliss. Jag nyper mig i armar och ben. –Jovisst, jag lever och jag är vid Niagarafallen, på den kanadensiska sidan. Ute är det vinter, is, snö och mörkt. Men fallen lyser! Jag tänker på mina släktingar som utvandrade till Amerikat på 1800-talet. Det måste vara genom deras ättlingar som just Niagara blev det första geografiska begreppet i min barndomsvärld. Det damp väl ner något vykort. Föreställningen om ett jättelikt vattenfall i skogen har präglat mig hela livet och den föreställningen har också innehållit en visshet om att Niagara är ouppnåeligt för mig. Dit kommer jag aldrig. Visserligen tog sig några förfäder över Atlanten, men de flesta rörde sig bara några kilometer genom hela livet. Föddes på ett torp och började tjäna som pigor och drängar på ett annat. Det ser jag när jag ägnar mig åt passionen släktforskning. Men här sitter jag nu i en turistfälla av gigantiska mått och jag ryser av lycka. Allt är möjligt.

Vilket lyft!
Efter valet 2002 får jag av partiet förtroendet att vara ledamot i SKL.s Demokrati- och självstyrelseberedning (Demos) och även ersättare i styrelsen. Det är första gången (och säkert sista) som jag är med. Just demokratifrågorna intresserar mig mycket. Tidigare satt jag med i den statliga utredningen Kommundemokratikommittén, som bl a ledde fram till möjligheten för s k vanligt folk att lämna medborgarförslag. Det var en njutning att i utredningens arbete få lyssna till kompetenta forskare som la ut texten om sina rön. Samma njutning upplever jag nu när jag träffar på SKLs mycket kompetenta tjänstemän, som föredrar i olika ämnen snabbt, enkelt och informativt. Det är bara att tacka och ta emot och använda sina kunskaper på hemmaplan!

”Hiltongänget”
Som kommunalråd har jag fulltecknad kalender och svårt att delta i gruppmötena kvällen före berednings- och andra möten i Stockholm. Jag prioriterar alltid det lokala politiska arbetet, eftersom det är medborgarna där som gett mig sitt förtroende och som har rätt att kräva min närvaro. Men själva beredningsmötena missar jag ytterst sällan och på dessa fredagar i Stockholm träffar jag hela gruppen vänsterpartister med uppdrag inom SKL. Vi är relativt många och jag känner stolthet över gruppens fria tankeutbyte, kunskaperna, erfarenheterna från kommun-, landstings- och regionpolitik. Vårt utbyte med v-riksdagsledamöter skapar en bättre plattform för gemensam syn än tidigare. Vi från SKL-sidan driver stenhårt att man från riksdagshåll måste vara noggrann med att statsbidragen till kommuner och landsting ska beskrivas utifrån vad de är och inte i utrop av ”nu har vi åstadkommit mer pengar till kommunerna!” och så visar det sig vara luft eller gamla anslag som så att säga återanvänds. Det sätter oss i en väldig knipa på lokalplanet, när inte utsagor från riksdagsgruppen stämmer med den kommunala verkligheten vi tvingas ta hand hemmavid. Jag tror och hoppas att den ömsesidiga förståelsen, som byggdes upp den här perioden, kommer att vara till glädje och nytta även i fortsättningen. En annan bestående erfarenhet från v-gruppmötena är information från vänsterpartiets representant i Ansvarskommittén, Hans Andersson. Genom hans återkommande och spännande information om arbetet i kommittén har vi som lyssnat fått mycket gedigna kunskaper om behovet av en regionreform i Sverige. För min del är motivet främst demokratiska. Medborgarna ska få mer makt över regionfrågor och kunna ställa ansvariga politiker till svars. Idag döljs ansvaret i ett lappri av indirekt valda organ. Men…jag medger villigt att budskapet om regionreform är inte enkelt att marknadsföra och jag är orolig att det inte blir någon som helst förändring i sista änden. När gränser ska ändras, flyttas och suddas ut, så vaknar någon slags reflexmässig konservativ nejsägarmentalitet i den politiska sfären. Jämför med svenska inställningen till EU-medlemskapet!
Som sagt; det är ett lyft att träffa partikamraterna i ”Hiltongänget”, ett smeknamn på gruppen, präglat av min lite avundsjuka man, som inte har något uppdrag på Hornsgatan!

Från reaktion till proaktion
Arbetet i Demos börjar trevande. Efter några möten är jag klar över att det är styrelserna (landstings- och kommunförbundsstyrelserna är ännu inte hopslagna) som bestämmer och att beredningarna inte har status som nämnderna i en kommun. Jag hade trott att det var Demos som skulle följa Ansvarskommitténs arbete, men hej vad jag bedrog mig! Efter ytterligare sammanträden tycker jag innerst inne att beredningen är onödig, men jag deltar. Men så – och jag minns inte riktigt hur det började – startar projekt Brytpunkt. Nu ska beredningen börja arbeta proaktivt, precis som SKLs kongress har beslutat att förbundens hållning ska vara; inte bara reagera och skriva remissvar, utan vara proaktiva, ja, kanske rent av provokativa. Och vad är naturligare än att detta arbetssätt finns i den beredning som ska ägna demokratin och självstyret sin odelade uppmärksamhet?
En från varje parti i beredningen utses till en särskild arbetsgrupp, som ska driva projekt Brytpunkt. Jag ingår som representant för (v). Utgångspunkten är diskussioner i beredningen kring tillståndet för demokratin ute i våra respektive kommuner och landsting. Utgångspunkt är också olika forskningsrapporter, som vi tagit del av och en allmän upplevelse av att det demokratiska systemet och självstyret är väl värt att satsa på för att bevara och försvara. Det är ju trots allt det bästa systemet som någon kommit på, men har ändå sjunkit i förtroende hos medborgarna. Kan vi bidra till uppryckning, så är det värt besväret.
Brytpunktsprojektet börjar med en serie regionala fokusgrupper. Jag ansvarar för att kalla samman en sådan i Kronobergs län. Den ska bestå av förtroendevalda från skilda partier och vara så väl sammansatt etniskt, köns- och åldersmässigt som möjligt. Under ett par timmar samtalar vi kring hur vi har det i våra politiska roller, hur demokratin fungerar, hur den inte fungerar och vad vi finner angeläget att ändra på. I ”min” grupp har vi bl a en livlig diskussion om det är ett självändamål att ha många förtroendevalda. Det har hittills varit en helig princip för mig att alltid driva och försvara mängden uppdrag och beklaga när antalet förtroendevalda minskat. När Brita Leijon var demokratiminister sattes målet att antalet uppdrag i landet skulle öka med 10 000. Så blev det inte alls. Idag funderar jag över hur vi ska kunna åstadkomma intressanta uppdrag mer än på mängden.

Åtta dilemman
Utifrån diskussionerna i de olika fokusgrupperna vaskades åtta dilemman fram och formulerades. Viktigt är att komma ihåg att alla partier varit involverade, att beredningens och projektets arbete sker i samförstånd över partigränserna, att det inte förekommer voteringar e dy. Det vore ju löjeväckande att börja rösta om vem som har rätta analysen av det faktum att allt färre medborgare engagerar sig i partierna, att man har lågt förtroende för partipolitiken men är fortlöpande intresserade av samhällsfrågor och att många vill engagera sig i samhällsutvecklingen – dock utanför partipolitiken!
De åtta dilemman som utkristalliserade sig ur samtal med representanter från fem landsting/regioner och 17 kommuner var i korthet:

  • Maktbalansen i den politiska organisationen, styrelsen eller fullmäktige
  • Få eller många politiker
  • Konsensus eller tydligt ansvar
  • Målstyrning eller detaljstyrning
  • Politikerrollen kontra tjänstemannarollen
  • Nationell ideologi eller lokal legitimitet
  • Parti eller särintresse
  • Representativ demokrati eller deltagardemokrati

Var och en med en tid som förtroendevald i bagaget känner säkert igen sig i alla eller flera av de nämnda problemställningarna. Frågan var nu: Vilka vägval kan göras? Tre utmaningar formulerads också: Maktdelning, legitimitet och generationsväxling. För mig personligen är den stora utmaningen att vända utvecklingen så att partilivet får en renässans. Allt färre medlemmar i partierna gör dessa mindre representativa och någonstans går det rimligen en gräns för att man ska kunna tala om representativ demokrati överhuvudtaget. Hur få kan säga sig representera folket och agera å folkets vägnar? Tja, det går naturligtvis att upprätthålla någon form av styre med hjälp av valkampanjer och inhyrda valarbetare, men jag vill ha partier som är folkrörelse och som i sina led har människor ur alla tänkbara kategorier medborgare. Ju färre, desto sämre och ensidigare rekryteringsbas.

Tillbaka till Niagara
Efter att vi formulerat de åtta upplevda problemen började vi en rejäl omvärldsbevakning. Studieresor till Toronto i Kanada, till Katalonien i Spanien, till Oslo och Köpenhamn i våra grannländer gjordes. Jag deltog i resorna till Kanada och Katalonien, där vi främst studerade deltagardemokratin, dvs medborgarnas inflytande över samhällsutvecklingen. Det var på det viset jag fick uppleva Niagarafallen, en bieffekt jag är mycket glad över! Senare har jag fått ytterligare upplevelsedimensioner av Niagarafallen genom att läsa Joyce Carol Oates´ bok Fallen. Denna utmärkta författare är uppvuxen på den amerikanska sidan av Niagarafallen. Nåväl, det var en parentes. Hur gör man i Toronto? –Jo, här finns inget partiväsende på lokal nivå. I gengäld har man ett mycket utvecklat system för sitt samtal med medborgarna. Det är stor skillnad på medborgardialogen där och här. Där bjuder man in förutsättningslöst, följer upp, har proffsiga samtalsledare. Här tar vi fram ett förslag till exempelvis ett bostadsområde och frågar pliktskyldigast vad folk tycker. Men egentligen har vi redan bestämt hur det ska vara, för vi vet bäst och har helhetssynen – folk i allmänhet har bara sina egna intressen i fokus. Lite grovt, lite förenklat uttryckt, undantag finns, men på det stora hela så hör jag ständigt dessa resonemang mer eller mindre tydligt uttalade från politiker på alla nivåer. Självklart går det inte att flytta en modell från ett land till ett annat, men det går alltid att lära något. Den medvetna processen för medborgardialog i Toronto och även Katalonien imponerade på mig. En erfarenhet från Toronto tog jag med mig direkt till Växjö kommun. En motion om att öppna nämnderna för att medborgare ska kunna komma och inte bara lyssna utan också framföra förslag lämnades in till fullmäktige och bifölls med tillägget att nämnder och styrelser själva får ta fram formerna. Eftersom så många frågor avgörs i nämnderna och aldrig når fullmäktige borde det vara naturligt att nämndernas sammanträden dels är offentliga, dels inför fråge- och förslagsstund för medborgarna. När jag nu rannsakar min minnesbild, så tror jag att jag måste skaka liv i frågan igen i Växjö kommun. Med ny mandatperiod och ny regering, så har saken fallit i glömska. Det hjälper ju inte att fatta beslut, om man inte kontinuerligt upplyser medborgarna om vad deras rättigheter är!

Omvärldstrender
I Brytpunkt gjordes också en intressant omvärldsanalys. Vilka trender är starka och kommer att påverka det demokratiska systemet? Som tunga drivkrafter anges: Globaliseringen, IT som kommunikation, jag-stark ung generation och att varor är billigare än tjänster. Under rubriken maktförskjutning talar vi i slutrapporten om maktförskjutning uppåt, om medias ökande påverkan, om ökat behov av samverkan och om idéutveckling som sker utanför partierna, i tankesmedjor t ex. Under Politikens ramar diskuteras minskad tilltro, färre partimedlemmar, allt ”friare” väljare. Som direkta avigsidor tar vi upp det flerdimensionella utanförskapet och antidemokratiska/extrema krafter. På plussidan ser vi medborgare med stora politiska resurser, aktiva medborgare och ökat engagemang i enskilda frågor. Vi har i detta skede stor hjälp av forskare som tar fram material och rapporter åt oss. Själv redogör jag för vad vi håller på med i Brytpunkt i många sammanhang på hemmaplan; styrelsen för SSKL, Södra Smålands Kommuner och Landsting (nu Regionförbundet Södra Småland), Institutet för lokal och regional demokrati (säte i Växjö), där jag är vice ordförande, partiföreningen, seminarium under ”tylösandsveckan” tillsammans med Anna Lindström, SKLs projektledare för Brytpunkt. Upplever varje gång ett stort intresse och nyfikenhet, men slås också av att politiken ägnar väldigt lite diskussion åt att ifrågasätta sig själv, sina tillkortakommanden och på något sätt är sig själv nog. Brist på kunskap om läget och trender finns det gott om. När man talar om antal partimedlemmar i sjunkande, så kan man få kommentarer som att ”vi har minsann ökat flera stycken i vår partiförening”. Idéutvecklingen inom partierna kring demokratin lyser faktiskt med sin frånvaro, vilket är ett förväntat resultat av att färre och färre väljer att organisera sig i partierna. Förväntat men smärtsamt.

Slutsatserna
Efter många möten med projektgruppen, som skedde i processform (kanske det heter), så kom ut ett antal förslag till förnyelse. Ett förslag kände jag inte igen alls från diskussionerna! Det kändes dessutom helt främmande i min politiska vänstervärld, men efter om- och bearbetning stod vi alla i gruppen bakom alla förslagen, men egentligen bara som idébank. För vårt smarta – och demokratiska – drag var att inte lägga fram en färdig demokratireform utan att säga så här till regeringen: Varsågoda! Vi har arbetat med det här i ett par år. Vi i gruppen har tillsammans många års erfarenhet av partipolitiskt arbete på lokal och regional nivå. Vi vill bidra till förnyelsen av demokratin, återupprätta förtroendet för partipolitiken. Vi vill att ni för fram till riksdagen och beslutar om en lag som gör det möjligt för kommuner/landsting/regioner att göra försök med ett förslag eller flera. Om man vill och är intresserad av att göra försök med nya idéer utifrån vad som kan passa. Man måste inte älska våra förslag! Vi i gruppen älskar inte alla lika mycket! Man måste som kommun inte göra någonting, vi tvingar ingen, men vi vill göra möjligt att testa något eller några av följande förslag:

  • Systematiska medborgarkonsultationer som ett led i att ta fram förankrade beslut
  • Förstärkt folkinitiativ om kommunala folkomröstningar
  • Direktvalda områdesstyrelser i bostadsområden och bygder
  • Medborgerlig konsumentmakt
  • Stärkt fullmäktige som högsta beslutande organ
  • Fullmäktige utan styrelse
  • Majoritetsstyre
  • Tydligare ansvar för styrelsens ordförande och möjlighet till direktval (med smeknamn benämnt direktvald ”borgmästare”)

Mot varje förslag kan ställas upp invändningar; helt klart. Det är stor skillnad på hur det fungerar eller inte fungerar i nord och syd, stad och land, glesbygd och storstad, liten kommun och stor kommun, bruksort och universitetskommun. Ibland råder av hävd konsensusstyre, ibland är det två tydliga block mot varandra modell nationen. Det är därför direkt olämpligt att sätta upp en modell för förändring för hela landet och alla lokala/regionala organ! Självfallet kan man tycka att en direktvald borgmästare är en främmande fågel i svensk demokratisk kultur. Å andra sidan kan man erkänna att det är just ”borgmästare” vi har på vissa håll, men indirekt valda. Jag tänker på de kommunstyrelseordföranden som väljs med stora röstetal pga sin personliga popularitet, inte pga partiets. Man kan också erkänna att i internationella sammanhang så kallar sig våra KS-ordföranden OCH fullmäktigeordföranden ofta för borgmästare, därför att begreppet och funktionen finns och används på andra språk. Det är enkelt att använda. Jag ska inte gå igenom alla förslagens plus- och minusposter. Det klarar eventuella läsare av själva och hela Brytpunkt finns i form av en rapport med många resonemang kring för- och nackdelar, konsekvenser och faktaredovisning. Men jag ska berätta hur det slutade!

Ridå!
Demos som beredning kan – som jag skrev på ett tidigt stadium – bara bereda och lägga förslag till styrelserna. Så när projektgruppen lagt fram sin rapport för hela beredningen och efter justeringar in i det sista fått ett enhälligt beslut att lägga fram det hela för styrelserna, så uppstod viss vånda bland oss som deltagit i projektet. Får man vara så proaktiv, så kontroversiell, så oförutsägbar? –Ja, men det är ju vårt uppdrag! tänkte jag. Det verkade gå vägen. Från utskotten kom beslut att bifalla och glad i hågen åker jag till Stockholm och Hornsgatan för att för första gången på hela perioden vara tjänstgörande i styrelsen! Den första som möter mig där är projektledare Anna, som säger att nu är det ändrat. Det blir nej. Jag känner att någonstans har jag haft onda aningar. Rykten har funnits om att vi i beredningen har ”seglat förbi”, att andra inte är på vår våglängd i diskussionen, att man inte är tillräckligt informerad. Nya förslaget till beslut är att lägga rapporten till handlingarna (!) och att nya beredningen, som ska väljas efter valkongressen i mars, får återuppta diskussionen. Vilken av att-satserna som väger tyngst, vet jag inte. Lägga till handlingarna eller fortsätta diskussionen? När jag nu ser vem som blir ordförande i nya beredningen, nämligen Sven-Åke Thoresen (s), så tror jag på det senare. Han var en drivande och orädd kraft i projektet.
Vad gör man i en situation som denna? Ironiskt nog är jag med och beslutar om att – som jag känner det då – spola brytpunktsrapporten! Jag vill skrika högt, men det vore att om möjligt försämra läget. Vi bestämmer snabbt i v-gruppen att vi kommer ingenstans genom att markera. Utgångsläget måste vara enighet över partigränserna för att det ska ha en chans i vidare hantering i regering och riksdag. Denna dag faller jag tillbaka till barndomens känsla av vanmakt, att det sociala arvets förbannelse, klass- och könsförtrycket, vilar över mig och mitt liv; jag kommer aldrig till Niagarafallen! Jag blir gåendes på samma torva livet ut! Tack och lov går det över.

Avslutningsvis
Den var mycket intressant, givande, lärorik och rolig så länge den varade, min period i SKL!

Carin Högstedt
Växjö 11 april 2007

Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

Konsten att förskingra ett parti… Innanförskap och utanförskap – så vidmakthålls gamla maktstrukturer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Blog Stats

  • 7,590 hits
juni 2007
M T O T F L S
« Maj   Jul »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
252627282930  

%d bloggare gillar detta: