Konsten att förskingra ett parti…

maj 29, 2007 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Staffan Norberg, kommunalråd i Södertälje, analyserar Vänsterpartiets utveckling och frågar sig hur det kommer sig att ett parti som använt ord som modernt, nytt och reformerat ändå genom historien ständigt lyckats komma tillbaka till utstötningar, avsnävningar, kotterier och ibland rena stollerierna i en i grunden god vänstermylla?

Under den stolta interna devisen ”konsten att bygga ett parti ” gick vänsterpartiet till verket för några år sedan. Resultatet blev förödande. Jag hörde en känd valanalytiker säga att ”aldrig någonsin har ett parti lyckats tappa så stor andel av sina väljare på så kort tid – möjligen ny demokrati”. Närmare 40% av väljarna och sympatisörer försvann i valet 2002 och lika stor andel 2006. Nu står partiet åter och balanserar på randen till att överhuvudtaget representeras i folkvalda organ.

Man skulle kunna tro att valkatastroferna skulle föda en djup självkritik och nagelfarande av de frågor som partiet gått till torgs med och i vart fall en fundering på vart alla goda företrädare och medlemmar tog vägen. Så brukar ske i en sund organisation vars inflytande bygger på ett folkligt stöd uttryckt som andel av medborgarna i landet som röstar på partiet. Likaså brukar en ledning som lett partier till gränsen till sektstatus ifrågasättas. Men så inte i dagens homogena och likformade vänsterparti. I så måtto har strategerna bakom ”konsten att bygga ett parti” lyckats väl.

Inflödet av nya medlemmar till vänstern har alltid varit betydande men utflödet av kompetenta vänsterkrafter har samtidigt varit katastrofalt. Jag skulle kunna göra listan i det närmast oändlig på kloka, brinnande vänstermänniskor, mig själv nära och andra avlägsna, med hjärtat till vänster som passerat revy i partiet under de snart 30 år jag funnits med.

En vänster som bär på höga ideal med begrepp som rättvis fördelning och en många gånger sund EU-skepsis har alltid en stor bas som tilltalar många. Hur har då detta parti som använt ord som modernt, nytt och reformerat ändå genom historien ständigt lyckats komma tillbaka till utstötningar, avsnävningar, kotterier och ibland rena stollerierna i en i grunden god vänstermylla?

I grunden ligger en syn på omvärlden som fientlig och en syn på parti och folk som offer för en ond tillvaro. Att göra politiska utspel och generalisera om detta har sorgligt nog alltid varit en av det svenska vänsterpartiets paradgrenar. ”Död åt familjen”, ”Svenska män är som Talibaner”, ”Förbjud läxläsning” och ”gör narkotikabruk lagligt” är bara några få exempel på sakfrågeutspel som möjligen i form av enskilda frågor tilltalar några enstaka men som paket knappast lockar någon enda att rösta på ett parti. Urskuldande och t o m stöd till de mest märkliga diktaturer, religiösa despotier och korrumperade knäppskallar som sagt sig hata USA har varit tillräckligt för att vänstern i Sverige ska ta dessa till sitt hjärta i sin extremt svart-vita syn på vårt jordklot. För mig framstår dessa delar av vänsterns framtoning ofta som rena stolligheterna. Återgången till extrema överbud i allt som har med ekonomi att göra är nu på samma nivå som när jag med viss tveksamhet närmade mig partiet.

Det är som att hela 90-talets framgångar och erfarenheter av att bära samhällsansvar på gott och ont för många varit en hemsk mardröm där allt nu återgått till det normala. Vänstern är åter det välbekanta offret som utsätts för både övergrepp och kränkningar från media och andra håll och dessutom finns det uppenbarligen och tacksamt nog förrädare inom det egna partiet som bara går in för att svärta ner det lyckorike som målas upp. Omgivning och kritiker – inte minst sådana som sökt sig till vägval vänster för att hitta lite fotfäste- är de stora syndabockarna. Politiken och dess praktik är det minsann inget fel på…..möjligen taktiken och sättet att framföra budskapen. Att rena partiet och skydda församlingen mot yttre fiender verkar vara den interna medicinen. Allt som brukar prägla trötta kommunistpartiers sätt att umgås fast i modern förpackning.

Därför blir partiet allt mindre, därför saknas aktivisterna, därför saknas politisk självkritik och därför har” konsten att bygga ett parti” blivit en tummelplats för politiska stollerier. Sorgligt att behöva uppleva, men samtidigt finns ju insikten att större under har skett än att vänstern återgår till den framgångsrika strategi, som man ju faktiskt smakat på, där det folkliga stödet växer och man betraktats som en politisk kraft att räkna med. Ett tillstånd som jag tror alla inom vänstern som tror på parlamentarisk demokrati egentligen önskar sig.

Staffan Norberg

Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

Videnssamfund eller lærende økonomi – hvor er vi på vej hen? Brytpunkt Niagara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,436 hits
maj 2007
M T O T F L S
« Apr   Jun »
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
28293031  

%d bloggare gillar detta: