Kapitalismen, historiematerialismen och klassbegreppet

december 6, 2006 at 10:27 f m Lämna en kommentar

<ol><b><li>Är en av vänsterns uppgifter att analysera kapitalismen?</li></b>
Ja. Vi bör analysera kapitalismen, eftersom vi fortfarande lever i ett samhälle som trots att det är högteknologiskt och ett ”informationssamhälle” ur många aspekter, fortfarande baserar sig socialt på samma sociala roller som Marx talade om. Socialt är det ingen skillnad på en metallarbetare och en civilekonom. Men kanske bör fokus ligga, inte på vad dessa analyser säger är en nödvändig historisk utveckling, utan vad vi själva som drömmande människor vill med vårt samhälle, framförallt vilken makt vi vill ha och hur den skall utövas inom ekonomin? Jag delar alltså Anders Ehnmarks med fleras åsikt att det är viktigare att drömma ”utopisera” fritt kring ekonomiska alternativ till kapitalismen än att analysera och begränsa vad som är rimligt. Skall vi börja tala om vad som är rimligt, kan vi lika gärna hemfalla åt den nationalekonomiska historielösheten helt och hållet och därmed hävda att kapitalistisk marknadsekonomi är det enda ekonomiska system som har existerat i historien.
När vi har ”utopiserat klart”, kan analys av kapitalismen vara viktig i hävdandet av de folkliga drömmarna, eftersom historiematerialistisk analys har en stark förmåga att desillusionera de historielösa metafysiska nationalekonomiska ”rimligheterna”. Vår paroll bör vara: ”Ingen historisk nödvändighet, utan folklig nödvändighet”

<b><li>Hur ser i så fall vänsterns analys av kapitalismen ut?</li></b>
Svår fråga. Oavsett man har velat det eller inte präglas debatten inte av vad som efterföljde Luxemburgs teorier under 1900-talet, utan av det egentligen liberala globaliseringsbegreppet. På vissa håll inom vänstern ses det globaliserande kapitalet som ett hot, på andra håll som en möjlighet, eller en ”nödvändighet”, även om marknadssocialister i allmänhet brukar ogilla att tala om nödvändigheter, vilket vi också ständigt ser exempel på här på hemsidan. Någon bestämd analys finns väl som jag uppfattar det inte. Jag anser inte heller att det bör finnas det. Det man får fråga efter är inte ”vänsterns analys” utan ”olika analyser inom vänstern”.

<b><li>Vad är kapitalismen?</li></b>
Kapitalismen är, för mig, ägandeförhållandet inom kapitalismen och inte marknaden i sig. Vissa människor har rätt att besluta över andras arbetsprodukt, det är kapitalism. Marknaden har en viktig social funktion, differentierad från det kapitalistiska produktionssättet, som säkerställer att människors behov tillgodoses, handlar om distribution och återspeglar inga cementerade maktförhållanden. Jag tror emellertid det var Marx som sa att ”konkurrensen på marknaden gör arbetarna till kapitalister över sig själva”. En utav de stora frågorna i en modern analys av kapitalismen skulle i så fall vara vilken roll den fria marknaden spelar i sociala system och vilken roll den spelar för kapitalismens upprätthållande. En intressant debattör i ämnet är Agnes Heller i boken ”Dictatorship over needs” där marknadens socialt progressiva karaktär analyseras.

<b><li>Hur mycket betyder den materialistiska historieuppfattningen och det marxistiska klassbegreppet för diskussionen inom dagens svenska vänster?</li></b>
Historiematerialismen har delvis dömts ut av dem som bekänner sig till ”utopin”. Med historiematerialismen menar man marxism-leninismen, eller mer allmänt menar man att all historiematerialism gör anspråk på objektivitet. Barnet med badvattnet som strukit med är Sartres filosofi, formulerad med störst skärpa i ”Till frågan om metoden” dvs. subjektiv historiematerialism, och den tyska kritiska teorins kritik av det rationalistiska individoffrande momentet i all ideologisk kollektivism, oavsett partifärg, som bröt igenom efter kriget, formulerad av Adorno och Horkheimer i ”Upplysningens dialektik”. Vissa vänsterdebattörer, bland dem Sven-Eric Liedman och andra har velat väcka den historiska materialismen ur sina sovjetiska rasmassor. Det är emellertid oklart vilket fäste hans ovärderliga idéhistoriska arbete har fått inom vänstern. I ”Motsatsernas spel” och senaste boken ”Stenarna i själen” vaskar Liedman fram historiematerialismen som kunskapsteori och inte bara som världsåskådning. Den som varit duktigast på att göra konkreta analyser har i Sverige emellertid varit Göran Therborn i en massa små snillrika häften, som tar tag i många frågor om demokrati, socialism och kapitalism. För ett tag sedan hittade jag ett försök till sammanfattning i den historiematerialistiska frågan signerad Erik Bengtsson, se <a href=”http://www.geocities.com/listenthesnowisfalling/marxism.html  ” target=_blank>länk</a>.</ol>
<b>Några tankar om klassbegreppet</b>
Frågan om den historiematerialistiska klassanalysen bör i nya tider formuleras på ett nytt sätt. Myten om industriarbetaren, familjepatriarken, såsom han framställs i folkhemsidén och den sovjetiska propagandan, inser de flesta inte stämmer, varken under den tid dessa idéer tog form eller idag. Frågan är om man skall bortse från att utforma en mer verklighetstrogen analys för en mer tidsenlig vänster eller ta steget ut i det okända och kanske trampa snett ännu en gång. Problemet med klassanalyser är ju att de mycket lätt slår över i fiendeskap och våldskultur, fundamentalism. För att undvika det är det viktigt att en ny historiematerialistisk klassanalys så långt som möjligt söker undvika olika former av kulturbildningar. Vi måste sluta tro att klasskamp går att konkretisera till konflikter mellan enskilda kulturella grupperingar och nationer. Idén om ”antiimperialistisk” kamp är t.ex. absurd. Man kan inte ta ställning för enskilda nationer som vore de ”arbetarstater” (Palestina, Nordkorea, Vietnam, Venezuela, Kuba, Kina, Sovjet) och ”kapitaliststater” (USA, Storbritannien, Italien, Frankrike). Hur kan man om man är vänster t.ex. hylla ett sönderkorrumperat PLO som skjuter sönder fötterna på sina egna landsmän föraktfullt kallandes dem ”kollaboratörer”, när de stjäl mat från sina rika herrar? Hur kan man om man är vänster döma ut en hel nation, en hel kultur, som ren och skär ondska, nämligen USA, frihetsidéens främsta fäste? Inte kan det ha varit det de tidiga marxisterna menade när man talade om imperialism och anti-imperialism? Anti-imperialismen måste väl tvärtom vara att bekämpa nationalitetsbegreppen och kulturbegreppen överhuvudtaget? När Marx och Engels skrev ”Proletärer i alla länder förena eder” kan det väl inte ha varit ”vifta Palestina/Israel-flaggor och spräng varandra i luften” de menade?
Vad det gäller det nationsövergripande klassperspektivet kan emellertid konfliktperspektiv kan vara nödvändiga. Konflikter är konstruktiva säger en del. Och kanske kan alla problem i samhället inte lösas genom samtal, eftersom olika samhällsklassers intressen står mot varandra. Men de debattörer som hävdar ”proaktiv”, alltså konstruktiv, positiv politisk verksamhet, som syftar till att bygga upp, inte rasera, har många poänger. Jag tror det var Otto Bauer som skrev att man inte kan rasera kapitalismen, utan att kunna erbjuda ett nytt system med reellt bättre levnadsstandard, utöver förbättrade sociala former.  
Dagens välfärdssamhället är intressant på så sätt att det dels försvårar socialismen genom att höja människors levnadsstandard och därmed göra den sociala demokratiseringen överflödig, dels genom att öka de ekonomiska och informativa möjligheterna för ett nytt system att slå rot.
I den klassituation vi just befinner oss är ingenting riktigt tydligt. Det enda område där en tydlig social konflikt mellan människor råder, den mellan könen, rationaliseras bort och skyms av skräckscenarier av typen ”feminismens spöke”. En annan modern konflikt är konflikten mellan löntagare i kapitalismens periferi och i dess centrum, mellan välfärd och globalisering, mellan arbetslösa och välbärgade löntagare.
Att se proaktivt på klassamhället kan kanske vara att sluta stämpla människor som ”arbetare” och ”kapitalister”, låsta i sina roller, utan som materia för sociala strukturer. I vissa fall kan ju en enskild individ vara både arbetare och kapitalist på samma gång. Vill vi nå det klasslösa samhället, skall inga motsättningar förnekas, men vi får inte heller fastna i själva motsättningen, utan varje dag verka för motsättningens lösning. Förakt för människor ur en viss samhällsklass har ingenting med ett gott samhälle att göra, det snarare befäster det gamla systemet. Om vårt mål är jämlikheten, måste man sluta tycka det ”coolt” att vara en del av ojämlikheten. Frågan är nu om vi uppnår jämlikhet genom att tjurigt gå och vifta fanor en gång om året på 1:a maj.
Stalin försökte utrota ”kulakklassen” genom att arkebusera den, men frågan är om man kan ta död på klassamhällets strukturer genom att mörda enskilda individer?

Arbetare eller kapitalist, patriark eller jämlike – vi är alla människor med förutsättning att välja hur vi vill leva tillsammans, såsom vi egentligen vill leva tillsammans… det som hindrar är väl förmodar jag, den gamla vanan och osäkerheten inför något nytt.

Andreas Magnusson

Annonser

Entry filed under: Makt och ägande.

Socialdemokratin är beroende av samarbetet Vänsterns impotens och kapitalismen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,054 hits
december 2006
M T O T F L S
« Okt   Jan »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

%d bloggare gillar detta: