De klasslösa som politiskt objekt – och subjekt

december 4, 2006 at 10:28 f m Lämna en kommentar

Som ett delsvar på Matteonis frågor om hur vänstern vill ställa sig i förhållande till kapitalismen, vill jag hävda att den nog gärna vill fortsätta utöva en högljudd kritik. Det som skiljer dagens vänster från gårdagens marxister är snarare att den inte längre har hopp om arbetarklassen som ett ”historiens revolutionära subjekt”. Det är global rättvisa och solidaritet med samhällets utstötta som nu är vänsterns huvudsakliga politiska projekt.

Kanske är det något förvånande för dagens sålunda klassvilla vänster, men klass i Marx mening kan faktiskt förklara varför arbetaren har fallit från sin revolutionära potential, och hur global rättvisa och solidaritet med den nya understa klassen har blivit vänsterns objekt istället.

Klass är ju enligt Marx inte direkt beroende av hur mycket rikedomar eller möjligheter man har, utan var i produktionsapparaten man befinner sig – ja, klass var för Marx ett kvalitativt begrepp, och inte ett kvantitativt som låter sig placeras på en karriärstegsliknande måttstock, graderad från under- till överklass.

Positionen i produktionsapparaten ger naturligen olika grad av rikedom och möjligheter även i Marx föreställningsvärld, men skalan under-medel-överklass står dessutom i direkt och intimt utbyte med idén som i mytisk form kallas den amerikanska drömmen, det vill säga kapitalismens eget (godtyckliga) belöningssystem för nyttiga idioter. ”Acceptera din underordning nu”, tycks denna logik säga, ”för då kan du (eventuellt) bryta den senare”. Att det alltjämt är ett system för underordning bryr sig kapitalismens vapendragare inte om. Obegripligt nog kallar de sig ändå ofta för frihetsivrare, men det låter jag vara en annan historia.

I samma ögonblick som den ojämlika fördelningen av rikedom i sig pekades ut som problemet med klassamhället, istället för helt enkelt dess symptom, tycktes en omfördelning av rikedomarna vara själva lösningen. Höga minimilöner, progressiv beskattning, rena förmögenhetsskatter och allehanda klåfingriga ingrepp som går under namnet fördelningspolitik, blev alltså synonymt med arbetarrörelsens ”klassbekämpande” politik.

Välfärdsstaten, som garanterade arbetarklassen tillgång till vård, skola och omsorg utan hänsyn till individuella rikedomar, var denna politiks finest hour. Den bjöd arbetaren på en sällsynt framgångsrik klassresa, från ”underklass” till ”medelklass” – men utan att han eller hon någonsin lämnade sin plats i den alltjämt kapitalistiska produktionsapparaten.

Så bra då! Då borde väl tesen om det klasslösa samhället i marxsk bemärkelse vara en enda stor luftpastej? Jo, om det inte vore för framväxten av en ny, numerärt allt starkare ”underklass” i vakuumet efter arbetarklassen, nämligen de som helt saknar plats i produktionssystemet och som jag därför vill beteckna som klasslösa. Det är de som saknar arbete, de som tvingas studera medan de skjuter framtiden framför sig, de sjukskrivna, förtidspensionerade, invandrare utan sysselsättning, prekariatet – de eviga vikarierna. Alla dem.

De fanns också i viss mån på Marx tid, men var då långt färre, eftersom det inte fanns någon välfärdsstat som på samma gång kunde frälsa dem från undergång och hålla dem kvar i sin klasslöshet. Marx kallade dem trasproletariat och föraktade dem djupt, men de föraktas och bespottas också idag, mest för att de kostar pengar. De klasslösas underordning i ett alltjämnt kapitalistiskt produktionssamhälle har dock väckt den moderna vänsterns sympati. De klasslösa har alltså tagit över arbetarklassens roll som politiskt objekt, eftersom arbetarklassen i västvärlden numera är medelklassad och därmed farligt nära en del av borgerligheten.

Hos borgerligheten utlovas klassresor för alla, om man bara behåller det kapitalistiska systemets ordningar. Det är en pennalistisk logik, där den nytillkomne tvingas utstå kränkningar under löfte om att senare få ge igen på än mer nyss tillkomna: ”Acceptera att bli förtryckt, så blir du en dag befodrad till förtryckare”.

Även trasproletariatets revanschlust kittlas av sådana löften – det var just därför Marx fruktade att de skulle gå den reaktionära borgerlighetens ärenden. Och att alla dessa också är väljare är själva anledningen till att vi har en borgerlig regering idag, trots att klassamhället är mer aktuellt än någonsin, i Sverige men framför allt i världen.

De klasslösas kravaller i franska förorter tror jag kan vara ett nog så tydligt tecken på ett politiskt uppvaknande på välfärdsstaternas bakgårdar. Dagens vänster kan vänta sin comeback i samband med att de klasslösa blir politiskt medvetna subjekt på det viset, och inte bara objektet för den i ärlighetens namn något bortskämda vänsterns dåliga politiska samvete. Men då måste vi förstå att det alltjämnt handlar om en klasskamp, och att det är kapitalismen som alltjämnt är orsaken till den. Precis som Marx en gång påpekade.

Marcus Nilsson, utan titel – utan logo

<i>Mer av skribenten kan läsas på bloggen <a href=”http://geossettval.blogg.se” target=_blank>Ge oss ett val</a>.</i>

Annonser

Entry filed under: Arbetsplatskamp, Makt och ägande.

God miljö kostar en hamnavgift? Socialdemokratin är beroende av samarbetet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,054 hits
december 2006
M T O T F L S
« Okt   Jan »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

%d bloggare gillar detta: