Bygg en ny vänster från grunden!

oktober 13, 2006 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Som bekant härrör den politiska benämningen ”vänstern” från tiden för den franska revolutionen. I nationalförsamlingen satte sig nämligen reformvännerna till vänster i salen, framifrån sett (men till höger från sig själva sett). Senare avsågs med vänstern arvtagarna till franska revolutionens idéer, i första hand liberalerna, med tiden också socialisterna. Det skriver frilansjournalisten och författaren Mario Matteoni, som vill se en nyformulering av begreppet vänster.

Det politiska innehållet i vad som kallas vänster har sedan dess skiftat i tid och rum. De danska ”Venstre” och ”Radikale Venstre” är liberala partier, för att ta ett exempel.
Vilka politiska uppfattningar är idag ”vänster”, ”center” och ”höger”?
Vilket politiskt och ideologiskt innehåll har ”vänstern”?

Jag har en känsla av att de flesta debattörer här på ”Vägval Vänster” med ”vänster” menar ungefär ”till vänster om sossarna och mer radikala idéer än dom”.
I så fall är det en definition för en politisk uppfattning som alltid är avhängig socialdemokratin.
Dessutom utgår definitionen i från att radikala idéer är bäst, vilket inte alltid är självklart.

När det gäller att politiskt positionera sig mot en motpart eller en ”konkurrent” erinrar jag mig en händelse som Sven Landin, på den tiden ledamot av VPK:s Stockholmsdistrikts styrelse, berättade för mig.
I samma styrelse satt också Inga Lantz. Jag kände dem bägge personligen. Inga var då mycket ung medan Sven vid den tidpunkten var en ganska desillusionerad man. Sven hade noterat att Inga inför varje möte frågade honom om hur han skulle rösta i olika frågor. Men han lade också märke till att Inga aldrig röstade som han. När hon vid ett tillfälle kom och bad om Sven Landins åsikt i någon fråga, som stod på den aktuella dagordningen, frågade han henne varför hon kom till honom och bad om råd.
”Jo”, sa hon, ”när jag vet hur du tänker rösta så röstar jag tvärtemot för då vet jag att det blir rätt.” Inga blev så småningom riksdagsman för VPK. I dag har hon desillusionerad lämnat politiken.

Det finns alltså en risk med att inta sin politiska ståndpunkt i förhållande till andra. Man tappar rodret.
Man kan också få se sig själv exkluderad ur vänstern eftersom det alltid finns grupper som definierar vänster som ståndpunkter till vänster om den egna. Så skedde ofta under 60-70-talets partiklyvningar då det gällde att vara så radikal som möjligt. Vänstrast – och därmed med de bästa idéerna – blir den mest extremt radikale.

För övrigt kan ju varje sosse kalla sig för vänster i förhållande till centern.

Så här kan vi naturligtvis inte hålla på att definiera oss själva och andra. ”Vänster” är uppenbarligen alltför relativt för att vara ett användbart begrepp.

Vi måste välja en annan beteckning än ”vänster” för de idéer och åsikter vi står för eller så måste vi definiera vänster utifrån en särskild bestämd uppsättning idéer och ståndpunkter. Vi måste ge ordet ”vänster” ett något så när konkret innehåll och en något så när distinkt definition.

Jag har f.ö. en känsla av att ”vänster” under de senaste tio åren, kommit att ersätta ordet ”socialist”. Det kan bero på att vi anser socialismen som överspelad, eller för att vi tycker att ”socialismen” blivit komprometterat på samma sätt som ”kommunismen”.
Jag tillhör f.ö. dem som en gång (1960) gick med i ”Sveriges Kommunistiska Parti” och som så småningom fann sig vara med i ”Vänsterpartiet Kommunisterna”. Som sedan blev ”Vänsterpartiet” och därefter ”Vänstern”. Men då hade jag lämnat partiet.
På sikt får vi kanske försöka finna ett mer adekvat begrepp än ”vänster” men tills vidare använda oss av ”vänster” som ett tillfälligt provisorium. Under tiden måste vi söka utröna vilka idéer och politiska ståndpunkter som vi grundar vår politiska praxis på och vad som förenar oss i en politiskt och ideologiskt sammanhållen idétradition.

Tyvärr är det inte så enkelt som att påstå att man är vänster därför att man
– tror på förnuft och intelligens
– tror på frihet
– hävdar jämlikhet
– kämpar för rättvisa
– har medkänsla för dem som lider och exploateras av andra
– är antirasist
– hyser motvilja mot auktoriteter
– är internationalist
– värnar om miljön
– anser att kvinnan är förtryckt
För att ta några exempel.

Visserligen delas dessa uppfattningar av de flesta som kallar sig ”vänster” men uppfattningarna och de politiska målen kan man finna även hos andra, både liberaler och konservativa. Målen kan alltså i långa stycken vara de samma för vänstern och för borgerligheten. Möjligen är det medlen för att nå dit som kan vara olika. Det gäller således att se till vad som både är vänsterns mål och metoder. Historien bör ha lärt oss att mål och medel hänger samman och betingar varandra.

David Caute, som skrivit ”Vänstern i Europa” (Aldus/Bonniers 1966) finner att vänsterns minsta gemensamma nämnare är idén om ”folkets suveränitet”.
I så fall har Sverige en vänsterförfattning eftersom regeringsformen i grundlagen säger att ” All offentlig makt i Sverige utgår från folket”?
Vad är folket? Är det samtliga individer inom en nations gränser? Är det såväl familjen Wallenberg, Volvos VD, Ebba Witt-Brattström, Sveriges prästerskap, alla kriminella och samtliga byråkrater, flyktingar från Iran, ensamstående städerskor med barn, arbetslösa och övriga? Och vad innebär suveränitet? Suveränitet över vad och vilka?
Och även den mest extreme nyliberalen – Johan Norberg – skriver under på idén om ”folkets suveränitet”.

”Folket” är en abstraktion som bortser från att det alltid finns hierarkier, sociala grupper, intressemotsättningar, exploaterade och exploatörer, förtryckare och förtryckta.
Vi kan ju i stället för att tala om ”folket” tala om ”arbetarklassen”. Men även arbetarklassen är en abstraktion.
Marx räknade med två klasser i samhället: Kapitalistklassen som äger produktionsmedlen och arbetarklassen som bara äger sin egen arbetskraft. Den första kan, genom sitt ägande av produktionsmedel, exploatera den andra genom att köpa arbetskraften och ur detta skapa mervärde.
Men även om vi istället för att tala om ”folkets suveränitet” säger ”arbetarklassens suveränitet” hamnar vi i svårigheter. En klass kan inte vinna politisk makt eftersom klass är en abstraktion.

Traditionellt har den socialistiska vänstern definierat sig i relation, eller rättare sagt i motsättning, till ”kapitalismen”. Men även här har bristen på definitioner skapat förvirring. Kapitalism och marknadsekonomi har blandats samman och förväxlats så att vänstern kommit att bekämpa marknaden i stället för kapitalismen. Och om vi vill avskaffa kapitalismen, vad ska vi ersätta den med?

Om vi utgår från Marx´ klassdefinition måste vi idag konstatera att klasserna är abstrakta begrepp för en global företeelse.
Kan då kapitalism avskaffas i ett enda land? Ska vi utgå från Marx klassbegrepp eller något annat?

Hur ska den ”nya” vänstern ställa sig till klasskampen som är ett klassiskt socialistiskt begrepp för motsättningen mellan kapital och arbete? Finns klasskampen?

Jag tror vi måste bygga vår ”nya” vänster från grunden där vi på nytt försöker formulera vår gemensamma (eller nästan gemensamma) syn på människan, arbetet, samhället och världen.

Alltså: Vi måste bygga en ny vänster från grunden!
Hur det ska ske är en annan historia.

Mario Matteoni
Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

Bevara oss från eftervalsanalyserna! Moderna tider för en folkpensionär!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,515 hits
oktober 2006
M T O T F L S
« Sep   Dec »
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
3031  

%d bloggare gillar detta: