Riktig demokrati kan aldrig toppstyras

september 25, 2006 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Det senaste årets politiska omvälvningar inom EU – det franska och det holländska nejet till konstitutionen, motståndet mot tjänstedirektivet och ungdomsrörelsen som fällde den franska regeringens förslag att urholka arbetsrätten – präglade årets Europeiska Sociala Forum. Sofia Kjellén, representant för svenska Attac vid vårens forum i Aten, har både förhoppningar och farhågor om det europeiska projektet.

Diskussionen om den orättfärdiga konstitutionen tar sitt bränsle ifrån en mer allmän diskussion om sociala orättvisor i sig men också i kritik av olika maktförhållanden. Visst är makt ett oerhört mångfacetterat begrepp och visst finns det olika sätt att påverka. Men faktum är att mäktiga institutioner världen över, såsom Världsbanken, Internationella Valutafonden, Världshandelsorganisationen och G8-länderna, inte tar ens rimlig hänsyn till hur människor i världen skulle vilja organisera sin vardag.

EU:s regelverk måste förändras i grunden
Det europeiska projektet är inte väsenskilt från ovan nämnda institutioner. Det är en odemokratiskt och för enkelspårig intressepolitik, samt befinner sig i en strukturell kris som springer ur det faktum att det inte är förankrat hos en bredare allmänhet. De franska och nederländska nejen till konstitutionen och motståndet mot tjänstedirektivet är uttryck för missnöje med hur EU fungerar och verkar. EU:s regelverk måste förändras i grunden för att möjliggöra folkligt inflytande. De demokratiska styrinstrumenten är nästintill obefintliga. Kommissionen, vars sammansättning inte är direktvald, har ensam initieringsrätt, Europeiska Centralbanken, vilken styrs av ekonomiska ”experter”, lägger fast EU:s finansiella politik (med fokus på att minska inflationen hellre än att minska arbetslösheten) och lobbying från resursstarka intressen har större inflytande över politiken än resurssvaga medborgarintressen. Bristen på insyn och möjligheten att hålla beslutsfattare ansvariga för beslut åtgärdas inte genom att tillsätta en utrikesminister (ska enligt den refuserade konstitutionen skapa större enhet och sammanhållning) utan görs endast genom bättre folklig förankring och denna kan bara skapas genom verkligt inflytande. Det är de i grunden odemokratiska institutionerna som initierar ett lågt förtroende och i förlängningen omöjliggör ett europeiskt projekt. EU:s framtid hänger alltså på huruvida man lyckas etablera en diskussion om vilket Europa vi strävar efter och på vems villkor det ska etableras. EU:s konstitution borde handla om det demokratiska styrelseskicket och inte om detaljreglering av den ekonomiska modellen (i det här fallet: den fria marknaden och konkurrensen). Att på detta sätt genom lagar och förordningar endast möjliggöra en viss politik går emot demokratins allra mest elementära grundstenar.

Förändra EU:s inhemska och globala politik
Men diskussionen om konstitutionen måste kombineras med en mer allmän diskussion om sociala orättvisor eftersom dessa till en viss del beror på en ojämlik maktbalans (cementerad i mäktiga institutioners politik). Den politik som läggs fast idag är nyliberal; frihandel och EU:s strategiska utrikesintressen går före diskussionen om dräglig levnadsstandard, rimlig resursanvändning och global fattigdomsbekämpning. Från Europas sociala rörelser finns många konkreta initiativ till att genomföra förändringar mot ett socialt Europa. På det sociala forumet i Aten i början av maj 2006 bildades ett europeiskt nätverk för att motarbeta den våg av privatiseringar, avregleringar och nedskärningar som dragit fram över Europa samt skapa förslag för att utveckla gemensam välfärd. Detta nätverk ska jobba för att lyfta bort alla gemensamma välfärdstjänster ur EU:s tjänstedirektiv men på sikt också diskutera ekonomiska strategier för att säkra finansieringen av ett socialt Europa.

De stora pengarna finns inte i att beskatta mindre företag och individer. De stora pengarna finns i beskattningen av handel med stora valutor och stora multinationella företag. Det finns idag initiativ som bådar för att på allvar försöka skapa innovativa lösningar för att konkretisera en omfördelning av resurser (tolv länder har nu anslutit sig till idén om internationell flygskatt i omfördelningssyfte). Organisationer i Europa, som t.ex. Attac, riktar också kritik mot den nyliberala politik som förs genom unionens agerande i de så kallade EPA-förhandlingarna med länder i Afrika och Karibien, liksom EU:s linje när det gäller WTO:s tjänstehandelsavtal GATS. EU driver en linje som undergräver utvecklingsländers politiska handlingsutrymme istället för att utnyttja sin position till att stödja demokratisk och hållbar utveckling i dessa länder. Alltså, framförs det av organisationer och rörelser i civilsamhället konkreta krav och förslag att förändra EU:s inhemska och globala politik och dessa har ett visst genomslag.

Vilket Europa vill vi ha?
I det civila samhället, de sociala rörelserna och sociala forumen som växer fram världen över finns det alltså en stark önskan om, samt levande initiativ och konkreta förslag till, att förändra världen. Otaliga individer, organisationer och nätverk arbetar på olika nivåer, lokalt, regionalt och globalt, för att åstadkomma förändringar. EU-kommissionen har tagit initiativet till en ”plan D” som i Demokrati, Dialog och Debatt som omsatts i flera konkreta förslag. Detta förslag kan hjälpa civilsamhället att diskutera alternativ och förslag, bygga opinion, utbyta erfarenheter, även om det måste bli enklare att tillgodogöra sig information och resurser.

Så, mina farhågor är att ingen, varken det civila samhället eller folkvalda institutioner, klarar av att gripa detta tillfälle att skapa förändringar i det europeiska projektet. Under reflektionsperioden (eller tankepausen som det också heter), som initierades i juni 2005 av EU:s stats- och regeringschefer, är drömsituationen att en diskussion om hur EU ska demokratiseras, hur civilsamhället och dess rörelser kan få större inflytande över agendan i Bryssel och hur en mer mänsklig politik kan föras, kan initieras. Men mina förhoppningar består också i att kanske kan vi föreställa oss ett annat Europa; ett demokratiskt projekt med utgångspunkt i mänskliga rättigheter och sociala frågor. Och därmed ställa oss frågan: vilket Europa är det vi vill ha? För vem? Den diskussionen måste byggas med demokratiska verktyg som enda sätt att skapa folklig legitimitet. Riktig demokrati kan aldrig toppstyras.

Sofia Kjellén

Krönikören är medlem i Attac Sveriges Gemensamma Arbetsgrupp (styrelse).

Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

Att tänka fritt eller tänka RÄTT? Bevara oss från eftervalsanalyserna!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,054 hits
september 2006
M T O T F L S
« Aug   Okt »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
252627282930  

%d bloggare gillar detta: