Islam, demokrati och mänskliga rättigheter

juli 31, 2006 at 12:01 f m Lämna en kommentar

”Du som arbetar med världens största muslimska land Indonesien – svara mig nu: är det inte så, att islam motverkar demokrati och mänskliga rättigheter?” Frågan ställs mig ofta. Det är bra, för den är inte självklar. Det skriver Olle Törnquist, professor i statsvetenskap och utvecklingsforskning, i sin krönika. Och håller fram en lärdom från den indonesiska utvecklingen.

Demokratin undermineras förstås om det är Gud och dennes uttolkare som ska bestämma hur samhället styrs, inte folk själva, på grundval av deras egen förståelse av verkligheten. Men detta gäller ju inte bara islam utan alla religioner. Symbiosen mellan politik och religion är numera begränsad till några extrema länder, rörelser och ledare – talibaner som amerikaner. Och enligt the World Values Survey finns det ingen skillnad i synen på demokrati mellan muslimer i muslimska länder och t.ex. kristna i kristna områden.

Det intressantare problemet är vilka samhällsfrågor som ska styras av politiskt jämlika medborgare eller beslutas privat, i familjen och av religiösa ledare. Medan muslimer undanhåller en rad gemensamma frågor den offentliga sfären till förmån för mannen, familjen och de religiösa ledarna, predikar nyliberalismen att flera lika centrala frågor styrs bäst av marknaden och egotrippade individer. Hur påverkar detta demokratin i betydelsen folksuveränitet på grundval av politisk jämlikhet och mänskliga rättigheter? Låt oss lämna de övergripande teorierna ett tag och lära av det kritiska fallet Indonesien.

Handelsmännen som förde med sig islam till Indonesien använde inte samma förtryck, plundring och ockupation som därefter de europeiska kolonisatörerna. Ledande anti-koloniala rörelser kombinerade muslimsk religion och etik med idealen från den franska revolutionen, den amerikanska frigörelsen och marxismens kritik av kapitalism och imperialism. Varken islam eller någon annan religion lyckades dominera övärlden och bli statsbärande. Muslimska som kristna extremister vann aldrig brett stöd. Detta anammades av muslimer och andra som slog vakt om pluralism och tolerans. Så gjorde de upp med både japanska fascister och europeiska rasister – och försökte bygga ett demokratiskt samhälle. Det var kanske idealistiskt, men vad skulle de göra? Och faktum är, att det var inte de sociala muslimska ideerna eller den kommunistiskt ledda arbetar- och bonderörelsen som underminerade demokratin – utan ledarna som underordnade sig det europeiska kalla krigets logik. Till sist (1965-66) uppviglades bl.a. muslimska ungdomsgrupper av väst-stödda militärer att massmörda radikala nationalister och kommunister. Även detta hade mindre att göra med religion än med politiskt-ekonomiska motsättningar och med tendensen från kolonisationen och frihetskampen att privatisera våldet till extrema politiska grupper, gangsters och miliser. Inte heller Suhartos trettioåriga diktatur motverkades nämnvärt av det demoratiskt kristna Väst. Själv samarbetade Suharto gärna med välutbildade kristna teknokrater, officerare och affärsmän. De saknade hotfull social och politisk förankring. Mot slutet sökte han förvisso motverka folkligt missnöje och kritiska studenter (unga och gamla) genom att flirta med muslimska intellektuella. Men det var förstås ändå mest muslimer som deltog i demokratirörelsen som störtade honom 1998.

Det lokala våld som följde efter Suharto inbegrep förvisso muslimer mot kristna. Men återigen handlade konflikterna mindre om religion än om politiska och ekonomiska motsättningar. Empirisk forskning visar tydligt, att de grundläggande konflikterna i landet har ganska lite att göra med religion. Folk kräver ungefär samma frihet, rättigheter, jobb, rättvis behandling och demokratisk representation som människor i andra utvecklingsländer. Kruxet är att detta inte avspeglas i den organiserade politiken. Religiösa organisationer blir oproportioneligt betydelsefulla när det saknas folkliga intresseorganisationer och partier såväl som en fungerade stat med resurser för generell ekonomisk och social politik. Då tyr man sig till religiösa nätverk, då söker man speciella förmåner, då blir man korrupt.

Naturligtvis är det oroande att allt fler stödjer just det muslimska brödraskapspartiet PKS i kampen mot korruption och kommersiell moralisk upplösning. Nu försöker man till och med samla en politisk majoritet för en ”anti-pronografilag” som förbjuder kvinnor att röra och klä sig som de vill, medan snuskiga hannar går fria och pluralismen och toleransen sätts ur spel. Men att detta är möjligt beror mer på korståget i Irak, hetsandet mot folkgrupp i Jyllandsposten och att Indonesiens sekulära demokrater inte lyckats bilda ett lika väl fungerade parti med bred förankring istället för att klaga på smutsig politik och förskansa sig i ett myller av civilsamhälleorganisationer utan samordning och makt. Fredsavtalet i Aceh visar vad som är möjligt. Om den indonesiska demokratin utvidgas på lokal nivå kan striderna från slagfältet transfomeras till politiken. Problemet är inte islam utan att demokratin står och stampar av andra skäl.

För detta perspektiv finns det nu bevis i en nationell expertsurvey i samarbete mellan demokratirörelsen och Universitetet i Oslo. Åtta hundra reputerade lokala aktivister i landets 32 provinser har svarat på 330 frågor om demokratins problem och förutsättningar. Huvudproblemen är, att de goda friheterna och civila samhället inte nämnvärt främjat befolkningens basbehov, ett fungerade rättssystem och ett representativt och ansvarigt styre; att valen på olika nivåer inte lett till att grundläggande idéer, intressen och konflikter bland befolkningen blivit representerade; att den viktiga kampen mot korruption, nepotism och centralism gjort att statens resurser och kapacitet försvagats under en nyliberal regim och att klientelism och korruption därmed består; att den dominerande eliten blivit mindre exklusiv och anpassat sig till demokratins spelregler, men monopoliserar och missbrukar dess institutioner; och att de pro-demokratiska krafterna är fortsatt viktiga men politiskt marginaliserade som individer i elitistiska partier eller som kotterier i civilsamhälleorganisationer utan samordning och social bas.

Den indonesiska läxan är tydlig: Muslimska demokrater har befriat landet och infört världens tredje största demokrati. Om vi bekymrar oss mindre för islams negativa inverkan och mer för hur de grundläggande hindren för meningsfull demokrati ska bekämpas, så undermineras också de oroande kopplingarna mellan politik och religion.

Krönikören är professor i statsvetenskap och utvecklingsforskning vid Universitetet i Oslo. Han studerar framförallt radikal politik och demokratiproblem. Bland hans publikationer kan nämnas Politics and Development: A Critical Introduction (1999) och Indonesias Post-Soeharto Democracy Movement (2003, redaktör tillsammans med Stanley Adi Prasetyo och AE Priyono). Mer information finns på Demos Online :: Center for Democracy and Human Rights Studies.

Olle Törnquist
Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

Skuldfrågorna har försvunnit ur fokus Det allt för stora kriget

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,436 hits
juli 2006
M T O T F L S
« Jun   Aug »
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31  

%d bloggare gillar detta: