Segelbåtar är väl inget för arbetare!

april 3, 2006 at 12:01 f m Lämna en kommentar

 

 

När jag och min Shipman blev medlemmar i Bällstavikens Segelsällskap 1987 så var det bara en kvinna till i klubben som var ensamägare till sin båt. Den manliga dominansen var total och första året kände jag hur jag vägdes och mättes för att se om jag höll måttet. Det skriver Margó Ingvardsson i sin krönika som friskt blandar sina erfarenheter från seglingsvärlden och behovet av ett nytt parti till vänster i kommunalpolitiken.

 
En kväll i vårrustningens tid när jag kom ner till varvet såg jag hur några av veteranerna granskade min båt. ”I år skall jag blästra den” sa jag i hopp om att finna nåd inför deras kritiska blickar. En kväll precis innan sjösättningen kom Sven fram till mig och sa att han tyckte att båten såg fin ut och att jag hade gjort ett bra jobb. Och så tillade han ”det är bra att Du cyklar hit, det är för många bilar. Då visste jag att Sven hade godkänt mig. Sven var en viktig person i båtklubben. Han var inte bara den äldsta av medlemmarna, nära 80 år, han höll ordning också. Vaktade på oss så att vi stängde stora grinden och den som slarvade fick veta om det.
Årets stora upplevelse var sjösättningen. Det var närvaroplikt från tidig morgon till sen eftermiddag för alla som skulle ha sina båtar i sjön den dagen. Olle, slipbasen, räknade in oss i fältmässig ordning. Han var inte nådig mot den som kom för sent. När arbetsuppgifterna delades ut suckade han över att jag som kvinna inte skulle orka så mycket och jag fick alltid i uppgift att hålla en stötta. Hela sjösättningsdagen drillades vi fram och tillbaka av slipbasen och hans order var vår lag. Med en enda blick avgjorde han hur slipen skulle ställas om för att passa den båt som stod på tur för sjösättning. Det var hårt och militäriskt men båtarna kom i sjön utan olyckor.
Visst kändes det märkligt att bli föreslagen till ordförande i denna mycket manliga båtklubb. Det fanns kvinnor också men de var med som familjemedlemmar. Jag kan knappast påstå att jag under min tid som ordförande lyckades påverka den traditionella könsuppdelningen av arbetsuppgifterna i båtklubben. Men jag lyckades få ett större engagemang i den trista och obligatoriska vårstädningen. Under min ordförandetid införde vi en vårfest i samband med städningen. Det var lyckat och till och med Sven var nöjd med medlemmarnas städningsinsatser. Jag minns min tid i Bällstavikens Segelsällskap med värme och saknad.

Nu är finns inte Bällstavikens segelbåtsklubb längre. Allt är jämnat med marken. Marken som inte hade tillräcklig bärighet för att vi skulle kunna använda kran vid sjösättningen, har börjat bebyggas med stora flerfamiljshus. Och Bällstaån som är svårt förorenad av tungmetaller, flyter sorgesamt fram utan sina segelbåtar genom det nya bostadsområdet. I början av 90-talet när vi i segelbåtsklubben hörde efter hos kommunens miljöförvaltning om vi inte kunde få muddra ån för att få en djupare åfåra fick vi beskedet att ingen fick röra om i botten på ån på grund av allt kvicksilver som fanns lagrat. Och bottensedimentet var så giftigt att kommunen inte kunde hänvisa någon plats där man skulle kunna lägga avfallet. Hur skall alla barnfamiljer som väntas flytta in i det nya bostadsområdet kunna hålla sina barn från den giftiga ån? Visst behövs det många fler bostäder i Storstockholm och i Sundbyberg men kommunpolitikernas argumentering för förtätning i centrala delar av vår stad är märklig. De säger att det finns gluggar i staden som skall täppas till. Deras gluggar är våra andningshål, små gröna backar och gläntor mellan husen. Kan man täppa till alla ”gluggar” i en redan tätbebyggd stad utan att det blir för omänskligt för oss som bor här? Och Sundbyberg har nu förlorat en liten del av sin gamla själ, den gamla segelbåtsklubben som byggdes upp på 1920-talet av arbetare vid de gamla industrierna i Sundbyberg.

Segling har alltid betraktats med misstänksamhet av vänstern. En överklassport, inget för arbetarklassen. Och Sundbyberg, den gamla arbetarstaden med en majoritet i kommunfullmäktige av sossar och vänsterpartister var aldrig ens intresserade av att diskutera några lösningar som kunde bevara segelbåtarna vid Bällstaån. Nu satsar majoriteten istället på att bygga ett stort glassig innecentrum. Ett innecentrum i en liten stad där det redan finns flera affärscentrum inom femton minuters åktid.

I sommar blir det lite tristare att sitta på badberget och dricka kaffe och titta ut över Bällstaviken. Inga segelbåtar som tyst glider fram utan avgaser. Bara motorbåtarna som skär sönder tystnaden. Man får väl gå till innecentrumet och dricka sitt kaffe. Visst behövs det en ny vänster även i kommunalpolitiken.

Margó Ingvardsson
Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

Palmedoktrinen tycks bortglömd Nu är det körsång som gäller…ett tag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,062 hits
april 2006
M T O T F L S
« Mar   Maj »
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930

%d bloggare gillar detta: