Palmedoktrinen tycks bortglömd

mars 16, 2006 at 12:01 f m Lämna en kommentar

 

 

20 år efter Palmes död talas det förvånadsvärt tyst om Palmedoktrinen, den betydelsefulla socialdemokratiska strategi som utarbetades för svensk u-landspolitik och som påtagligt ledde till en maktförskjutning til Syds förmån. Varför frågar sig Kenneth Hermele, ekonom och lärare vid Växjö och Lunds universitet i sin krönika. En fråga som också leder till funderingen över vart socialdemokratins strategiska och visionära tänkande generellt sett tog vägen?

 
När tjugoårsdagen av mordet på Olof Palme passeras är det märkligt tyst om Palmes betydelse för svensk u-landspolitik, trots att Palmedoktrinen är det namn som socialdemokraternas dåtida strategiska tänkande fick. Det gick ut på att anpassa sig till de förändrade maktpolitiska förhållanden som stod uppenbara från mitten av 1970-talet, en förskjutning till Syds förmån på tre områden.

För det första det ekonomiska: genom oljeprishöjningarna och genom den oavbrutna tillväxten i det som brukar kallas NIC-länder – nya industriländer, framför allt i Ostasien men också innefattande Mexiko och Indien – flyttades världens ekonomiska tyngdpunkt mot Syd. Ett tecken på att detta också gällde Sverige var att så mycket som en femtedel av alla utlandsanställda vid svenska transnationella bolag fanns i Syd, framför allt i Latinamerika. Det var vid denna tid man talade om São Paulo som Sveriges tredje största industristad.

För det andra innebar de militära framgångarna för befrielserörelser i Vietnam och i Moçambique och Angola en verklig vattendelare, stormakter kunde inte längre segra militärt.

För det tredje: på den politiska nivån avspeglas denna förändring i den alliansfria rörelsens tillväxt, där Sverige var observatör. Det fanns nu en öppning för länder som ville ställa sig utanför den dominerande bipolära världen där USA och Sovjet, med sina respektive allierade, stod mot varandra. I FN gick det så långt att man 1974 antog en förklaring om en ny ekonomisk världsordning, där råvaruexporterande länder gav sig själva rätten att sluta sig samman för att i OPEC:s efterföljd pressa upp priserna.

Det svenska ekonomiska intresset av Syd växte, och Palmedoktrinen räknade med att små länder som Sverige här kunde finna en nisch: som alliansfria, utan besvärande kolonialt arv eller imperialistiska ambitioner borde vägen ligga öppen för svenskt näringsliv att ta hem vinster som en bättre sorts kapitalister, i jämförelse med hur de stora drakarna framstod.

I denna konjunktur lyckades socialdemokratin hålla biståndet relativt fritt från kommersiellt och realpolitiskt tryck. Biståndet gick fortfarande huvudsakligen till Sveriges gamla samarbetsländer i Afrika samt till de länder som trädde fram efter långvariga befrielsekrig i Indokina och södra Afrika. De kommersiella intressena fick nöja sig med att dominera övriga politikområden.
Att lyckas freda biståndet från de kommersiella påtryckningarna är ingen liten sak, och den ställer dagens socialdemokratiska politik i ett nytt ljus. Sedan något år har vi en Politik för global utveckling som sägs skola genomsyra alla politikområden. Samstämmighet är nyckelordet. Det låter kanske vällovligt, men frågan är om det är möjligt att få alla politikområden att samverka för stora och höga syften, en rättvis och globalt hållbar utveckling. Är det inte bättre – i betydelsen mer realistiskt, det vill säga genomförbart – att ge kapitalet vad kapitalet tillhör och samtidigt slåss för att reservera en liten del av politiken där andra och mer solidariska motiv får dominera? Det var i alla fall vad socialdemokratin under Olof Palme lyckades åstadkomma fram till den borgerliga valsegern 1976.

Sedan dess undrar jag var socialdemokratins strategiska tänkande tog vägen. Fast det kanske är orättvist: det finns ju en Perssondoktrin, drömmen om det gröna folkhemmet som kan förena annars oförenliga målsättningar som ekonomisk tillväxt och ekologisk hållbarhet. Problemet med Perssondoktrinen är väl närmast att den än så länge förblivit en tanke och inte omvandlats i konkret politik. Samt att det kanske inte är så begåvat att försöka förena olja och vatten.

Kenneth Hermele
Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

Har Marx något att lära av Freud & co? Segelbåtar är väl inget för arbetare!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,054 hits
mars 2006
M T O T F L S
« Feb   Apr »
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  

%d bloggare gillar detta: