Har Marx något att lära av Freud & co?

mars 12, 2006 at 12:01 f m Lämna en kommentar

 

Staffan Norberg, kommunalråd i Södertälje (v) filosoferar i sin krönika om vad Freud skulle kunna lärt Marx – eller åtminstone 2000-talets svenska vänster.

Det som låter vackert är inte alltid sant och det som är sant låter inte alltid vackert. När jag en gång i tiden sökte förklaringar för att kunna orientera mig i samhällsförändringar, maktfrågor, olika beslutsprocesser, ja i själva livet, fann jag att Marxismens olika förklaringsmodeller av verkligheten och människans sätt att tänka för mig kunde förklara olika skeenden och beteenden i samhället. Varför vi människor tänker och agerar som vi gör, varför samhället utvecklas som det gör och vad man kan förvänta av framtiden. En materialistisk utgångspunkt, historiesyn och dialektisk syn tycker jag fortfarande är bra instrument för att se sammanhang i de skeenden som livet bjuder på.

Men det är något som saknas. Tyvärr glider marxismen lätt över till en deterministisk syn på utveckling, d v s att allt egentligen är förutbestämt och att vi upplysta sitter inne med någon slags sanningsmonopol (kallades på den tiden för ”arbetarklassens mest medvetna del” ). Den blir inte särskilt tillåtande eller frihetlig när den ska tillämpas fullt ut på människor och folk som till sin natur är både tänkande, prövande, värnar om de egna och i många avseenden komplicerade såtillvida att vi är både egoistiska och kollektiva på samma gång som alla de djur som bildar grupper och samhällen och organisationer. Vi människor är dessutom betydligt mera socialt förslagna t o m ibland utstuderat elaka, vilket hjärnforskare brukar förklara med våra extremt utvecklade framlober i hjärnan där förmågan att associera, kalkylera, se sammanhang och göra föreställningar om framtiden och olika handlingars konsekvenser sitter. Något som skiljer oss från övriga djur på planeten

Ett annat sätt att förklara värden, dess förändringar och våra beteenden och tankar har sin utgångspunkt i Freud och mer utvecklat av C-G Jung som utgår från våra allra innersta existentiella behov att vara älskade och vårt genom livet eviga behov av bekräftelse och alla de konstiga uttryck det kan ta. Att dem mesta vi företar oss har sin drivkraft i detta och djupt egna känslor som rädsla, vrede, bekräftelse, sorg och kärlek som vi alla bär med oss genom livet styr våra steg och ställningstaganden mer än vi vill erkänna. Sådant som nästan allt vi gör bottnar i. När man ibland lite häpet studerar taktfasta personer, som intill döden hävdar kollektivet, lojaliteten, staten, partiet så frapperas man ofta hur egenintresset ändå styr beteendet och att de i grunden handlar om att bli bekräftad på ett personligt plan.

Våra ibland tvångsmässiga beteenden och brist på empati och direkt personligt ansvar kan t o m leda till omänskliga samhällen, hierarkier och politiska fenomen i jakten på bekräftelse. När rädslan och tvivlet på sanningshalten i den egna trosläran ändå gör sig påmind så ser man sig sorgligt nog ofta istället som ett offer i en helt igenom fientlig omgivning hellre än att ifrågasätta trossatserna.

I strävan efter makt finns också stora inslag av bekräftelse. Att härska blir viktigare än att lyssna. Att bli bekräftad i den egna gruppen blir viktigare än att tillåta. Enighet blir viktigare än mångfald. Fast det får man ju inte säga – det är tabu i vår kultur- utan det är sådant man bara känner. Vem har inte mött personer som utåt uppfattas som bärare av solidaritet, kollektivism, oegennytta och generositet men som internt uppvisar härskartekniker och en självfixering och behov att stå i absoluta centrum som är närmast paradoxal?? Och det är ju faktiskt djupt mänskligt i rädslan för nederlag eller att inte vara älskad eller ens respekterad. Därför tror jag mig se åtskilliga strider som utåt målas upp som djupa ideologiska skillnader men som egentligen handlar om egenintresset. Att vinna i politiken handlar ofta om att få rätt – men det är inte samma sak som att ha rätt.

Med åren har jag med allt större fascination betraktat dessa processer. Hos andra och hos mig själv. Vänstern uppvisar ofta en fasad där barndomens alla självklara och till synes egoistiska behov är närmast tabubelagda. Där kan plikten och lojalitet mot partiet tas för given och totalt överordnad. Att någon skulle ha behov av beröm och ära för sin egen högst personliga fåfängas skull är väl närmast förbjudet att tänka. Just för att det är så otänkbart beter sig också många tämligen hänsynslöst. Nästan så att jag ibland tror att det är en av förklaringarna till de statistiskt oförklarligt många utstötningsprocesser och i vissa historiska situationer rena utplånings- och utrotningsprocesser som vänstern och andra genom sin historia ägnat sig åt i sin deterministiska övertygelse.

Tänk om vänstern i sin empati tog till sig lite mer av Freud/Jungs insikt om behovet av bekräftelse och vår eviga dröm att vara älskade och släppte lite på behovet av sanningsmonopol och determinism så tror jag att drömmen om en tillåtande och frihetlig vänster skulle ta steg i rätt riktning.

Staffan Norberg

Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

Precisionen i diskrimineringslagstiftningen ökar knappast med fler diskrimineringsgrunder? Palmedoktrinen tycks bortglömd

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,238 hits
mars 2006
M T O T F L S
« Feb   Apr »
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  

%d bloggare gillar detta: