Precisionen i diskrimineringslagstiftningen ökar knappast med fler diskrimineringsgrunder?

mars 5, 2006 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Just nu debatteras diskrimineringskommittén betänkande. Det var en politiskt oenig kommitté som i dagarna lade fram ett förslag till lagstiftning, oenigt inte bara mellan de politiska blocken utan också inom blocken. Det berättar Anne-Marie Morhed i sin krönika och hoppas att hela lagförslaget hamnar i papperskorgen.

 

 

Diskrimineringskommittén har lyckats med konststycket att dels föra ihop alla (?) diskrimineringsgrunder till en gemensam, dels föreslå samma principer för aktiva åtgärder mot dessa. Det är alltså i samhällets ögon i princip samma sak att bli diskriminerad för sitt kön som för sin sexualitet eller som för sitt handikapp. Och det är i princip likvärdigt att diskriminera unga lönemässigt som att systematiskt undervärdera kvinnors arbete. Samhället har därmed sagt att man ser lika allvarligt på alla uppräknade former av diskriminering. Det låter ju på sätt och vis som man hittat en förenande formel för ett samhälleligt agerande.

Men har man egentligen funnit en förenande formel för diskriminering? Går det att likställa förtryck? Ja rent principiell borde det väl gå att samhället på ett övergripande plan ser lika allvarligt på all slags diskriminering. Men gör diskrimineringskommitténs verkligen det? Nej, här har man inte alls efterstävat en heltäckande Formula. I den nya lagen föreslås diskriminering vara förbjuden på grund av ”kön, könsidentitet, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning och ålder”. Det betyder att andra typer av kränkningar frias, eller får åtminstone väldigt svårt att tas på allvar om de inte är så grova att de ändå skulle falla inom allmänt åtal. Varför tycker utredningen det är bra att inskränka diskriminering till vissa diskrimineringsgrunder och därmed utesluta andra?

Kanske är det trivialt att ge självupplevda exempel. Men som barn och tonåring upplevde jag en mycket trist och kränkande stämning mot rödhåriga. Jag råkade ha förälskat mig i flera rödhåriga killar på raken och jag fick i klartext veta från min vuxna omgivning att rödhåriga var bärare av förfärliga och destruktiva egenskaper… (Det är nog ingen slump att jag senare gifte mig med en rödhårig man och nog heller ingen slump att rödhårighet blev ett signum, ett tecken på motstånd, inom kvinnorörelsen) … Under skoltiden erinrar jag mig också flera exempel på kränkningar som olika personer fick utstå av skäl som inte heller går att hänföra till någon av ovannämnda uppräknade diskrimineringsgrunder. En flicka kränktes för att hon var fattig, en annan för att hon var elak och en tredje för att hon var tjock.

Frågan är om lagen om diskriminering skulle bli mer heltäckande om vi utökade diskrimineringsgrunderna med hårfärg, klass, sinnelag och kroppsvikt? Det kan tyckas så. Men effekten skulle snarare bli den motsatta. Ju fler kategorier som införs desto fler är det som utesluts. När man söker ”historisera” eller precisera det abstrakta begreppet ”människa” i syfte att synliggöra diskriminering uppstår risken att lagen inte kan användas för sitt syfte att bekämpa diskriminering därför att den diskriminerade inte går att inordnas i någon utpekad diskrimineringsgrund. Ju fler grupper som räknas upp desto noggrannare måste dessa i sin tur avgränsas och definieras. Istället för att underlätta för igenkänning av diskriminering har lagen således bidragit till att fördunkla för igenkänning. Den allvarligaste kritiken som kan riktas mot diskrimineringskommitténs förslag till diskrimineringslagstiftning är alltså att förslaget inte lever inte upp till kravet på generell tillämpning.

Däremot är det i sig inte fel att söka skapa en gemensam lag mot diskriminering, inte heller fel att ge exempel på viktiga diskrimineringsgrunder och inte heller fel att i en sådan lag försöka lägga fast principer för hur arbetet skall bedrivas för att minska diskriminering. Men eftersom det finns ett så grundlägga tankefel i diskrimineringskommitténs förslag hoppas jag hela lagförslaget hamnar i papperskorgen.

Anne-Marie Morhed
Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

Olof Palmes aktualitet Har Marx något att lära av Freud & co?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,054 hits
mars 2006
M T O T F L S
« Feb   Apr »
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  

%d bloggare gillar detta: