Sätt inte eld på en krutdurk!

februari 17, 2006 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Maria Hagberg gör ett inhopp som gästkrönikör, och skriver om en ”bortglömd” och växande grupp – medelålders kvinnor. ”Klimakteriekärringar” kallas de föraktfullt, men vilken kraft finns det inte i denna ”grå massa”? Krönikan har tidigare gått i nättidningen Alba.

Från min barndom minns jag att de medelålders kvinnorna gick in i en slags grå massa då ”kappåldern” inträdde. Otaliga gånger drog barnen i fel kappa då de trodde att det var deras mamma som gick där. Frisyrerna var stereotypa och underhölls av ett tortyrredskap i form av taggiga pastellfärgade papiljotter som man skulle ha över natten. Troligen helt erotikdödande också…

Jag började studera min omgivning. Varje morgon tar det cirka två timmar till min arbetsplats när man åker kollektivt. Resandemönstret har en mycket feminin karaktär då de flesta som arbetspendlar på detta sätt är kvinnor i medelåldern. Dagligen vallfärdar mängder av kvinnor via kollektivtrafiken till sina arbetsplatser. De samlas vid hållplatserna och startar dagen i livligt samspråk om vardagstrivialiteter, kulturupplevelser, pjäser de varit på, den senaste boken eller veckopressens senaste skvaller. De flesta är måna om att klä sig prydligt och åldersanpassat. De är mycket sociala och sätter sig gärna i olika grupperingar på bussen respektive tåg för att sedan starta konversationen om dagens vedermödor. Några kvinnor kan sitta mer inneslutna i sig själv och bara observera sina arbetskamrater eller väninnor, kanske uppfyllda av egna bekymmer. De flesta har med ålderns rätt en lite hopsjunken profil. Ansiktena mer eller mindre krackelerar i de välförtjänta och vackra rynkorna när kvinnorna med jämna mellan rum brister ut i gapskratt över en (oftast manlig) chefs korkade förslag och beteenden eller över dråpliga händelser i familjen. Allt möjligt avhandlas på vägen till arbetet, alltifrån barnens skolgång eller brist på sådan, chefens senaste idiotiska omorganisering dåligt förankrad på golvet till sjuka föräldrar och dispyter med partnern. Humoristiska inslag i vardagen avhandlas också och glada skratt utbryter emellanåt. På hemvägen upprepas detta mönster då de återsamlas för att dela med sig av arbetsdagens med och motgångar. De kommer till hållplatsen och berättar för varandra om dagens händelser, behängda med matkassar, men åter otroligt sociala och fyllda av livsglädje. Mobiltelefonerna åker upp och de ringer hem för att kolla att någon tagit fram mat ur frysen, ordnat samåkning för barn som skall träna och gjort upp om vem som skall kompletteringshandla. Några kvinnor förbereder sig inför nästa dag genom att läsa igenom sådant de skall avhandla då på sina arbeten. De flesta är, liksom på morgonen, fullt upptagna av den livliga konversationen, som för en del haft ett åttatimmars avbrott, då de arbetar på olika ställen.

Kvällstid möter jag samma kvinnor ibland på olika kulturaktiviteter, såsom teater. De har från sin gråa vardag blommat upp och klär upp sig och strålar av livsglädje. Olika frisyrer och kulörer samt klädstilar, som är långt ifrån diskreta. De framstår istället som en samling snittblommor i stadens blomsteraffär.

I andra sammanhang möter jag dem som aktiva motionärer i den kvinnodominerade vattengympan. Operationsärr, hängbröst, hängrumpor eller brist på sådana, verkar helt oväsentligt i denna kvinnodominerade värld. Glada skratt, självdistans och kommentarer om sina svårigheter med koordinationen av de avancerade gymnastikrörelserna dominerar i stället. Helt obesvärade av ålderns spår och kroppsliga defekter utstrålar de även i dessa sammanhang en styrka och glädje som kan försätta berg.

Därför kan det inte stämma med benämningen ”klimakteriekärringar” som ofta föraktfullt utalas om en allt större grupp kvinnor som gör stora samhällsinsatser.

Tänker på filmen ”Stekta gröna tomater” där Kathy Bates rollfigur drabbats av klimakteriebesvär och i en scen tar det sig ett våldsamt uttryck. Mitt framför näsan tar ett par unga flickor den parkeringsplats hon riktat in sig på. Hon hytter åt och gapar på flickorna som svarar med överlägsna leenden och ger henne fingret. Det är som att sätta tändstickan till en krutdurk. När flickorna lämnat bilen tar hon rejält sats med sin egen bil och kör sedan på deras bil tills den är ur parkeringen och hon tagit deras plats. Chockade betraktar de händelsen utan att kunna göra något. Kathy (rollfiguren) stiger ur bilen, skrider förbi dem med en drottninglik pose och ger dem fingret.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo varje dag fraktar sig ett stort antal medelålders kvinnor i kollektivtrafiken. Vilken kraft besitter inte de? Vad skulle hända om de enskilt eller kollektivt utsattes för kränkningar. Hur många ”klimakteriekärringar” finns där? Med tanke på det feministiska uppvaknandet som skett, inte minst i denna grupp, så är det nog dags att ta medelålders kvinnor på allvar och inte riskera att sätta eld på en krutdurk.

Tänk på att indiankvinnorna kallar klimakteriet för POWER.

Maria Hagberg, Höganäs

Nättidningen Alba hittar du här.

Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

Muhammed og de fem høns Politiker eller tjänstemän

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,054 hits
februari 2006
M T O T F L S
« Jan   Mar »
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728  

%d bloggare gillar detta: