Julbryderier, en dement mamma och löntagarfonder

januari 19, 2006 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Frilansjournalisten Lars Vikström berättar historien om hur en julafton i familjens gemytliga hägn plötsligt rasar samman genom frågan: Vem ska man rösta på i höstens val?

Det var väl vid sådär halvtiotiden på annandag jul när diskussionen kom igång. Måltiden var avslutad. Kaffet och desserten hade avnjutits med stort välbehag. En allmän trevnad hade lagt sig över sällskapet då någon helt plötsligt förstörde alltihop med frågan: vad ska man rösta på i höstens val?

De flesta i den här församlingen betecknade sig väl som något slags socialister. De som haft en mer socialdemokratisk förankring har haft möjlighet att opponera sig mot partiet genom att slänga någon av röstsedlarna på vänsterpartiet och de som har varit skeptiska vänsterpartister har kunnat fortsätta att rösta på vänsterpartiet som det minst sämsta alternativet och alla hade mått någorlunda bra. Men nu hade en viss herr Ohly och hans kamrater rört om i grytan så till den grad att anrättningen inte längre tycktes falla någon i smaken.

Att proteströsta på socialdemokraterna lanserades som ett alternativ! Miljöpartiet försökte någon, men snabbt enades sällskapet om att det enbart var ett alternativ för dem som aldrig haft någon djupare upplevelse av klassamhället och arbetarrörelsen.

Julgemytet var ersatt av en ångestfylld villrådighet. Så kom vänsterpartiets kongress och resultatet blev väl ungefär som förväntat. Så där står vi nu med två rätt konservativa partier på vänsterkanten. Ett idéfattigt och förvaltande parti som mest tycks vara intresserat av makt och bästa möjliga förvaltningstekniska lösningar av samhället. Ett annat parti som gräver sig längre och längre tillbaka i tiden för att kunna hitta de renläriga svaren på samhällsfrågorna.

Vänsterpartiet talar om att utvidga den offentliga sektorn och förstatliganden. Låt mig bara sarkastiskt och helt utan allvar påpeka i förbigående att det är inte speciellt marxistiskt renlärigt och radikalt. Enligt klassisk marxistisk analys är staten enbart kapitalismens instrument och dess förlängda arm. Men svensk arbetarrörelse tycks länge ha haft en viss förkärlek för den offentliga sektorn. Och det är väl lika bra att jag säger det på en gång att jag själv aldrig har varit någon förespråkare för vinstdrivande verksamhet inom sjukvård och omsorg.

Min gamla mamma har i flera år varit dement och fått hjälp från kommunens hemtjänst. Till slut vet jag inte hur många olika assistenter som sprang där och min dementa mamma blev alltmer förvirrad över alla nya ansikten. Skötseln av hennes hem och hygien fallerade och tandborstning uteblev med en tandläkarräkning på 36.000 som resultat. En vänlig biståndshandläggare upplyste mig om att det nu fanns möjlighet att byta till privat hemtjänst. Bytet genomfördes snabbt men motvilligt.

Skillnaden är som natt och dag. Till samma kostnad för kommunen kommer hon nu till dagvården ren, välklädd och välfriserad. I stället för de uppvärmda matlådorna får hon nu maten lagad hemma och hemmet är välskött och välstädat. Inte fler än fyra personer står för omsorgen. Firman som sköter det hela marknadsför sig med att all personal är över 55 år. Det betyder att de som arbetar har lång livs- och arbetslivserfarenhet och dessutom egna erfarenheter av äldre föräldrar. Dessutom är det en möjlighet för äldre kvinnor att få arbete.

Det finns en övertro på den offentliga sektorn inom arbetarrörelsen, den fungerar i många fall alldeles utmärkt, men i många fall skulle den må bra av nya organisationsformer och impulser utifrån. Samhälleliga lösningar är inte heller alltid samma sak som statliga sådana. Begreppet civilt samhälle förtjänar att lyftas fram igen. För övrigt noterade jag från vänsterpartiets kongress att partiet nu offentligt gjort självkritik för sitt ställningstagande i löntagarfondsfrågan där LOs och SAPs förslag en gång i tiden inte betraktades som tillräckligt radikalt. Man anser nu tydligen att det var fel att inte stödja det förslaget. Det ansåg jag själv också vi den tiden i debattartiklar i partipressen, men fick på pälsen för att jag var högeravvikare.

Med glädje noterar jag nytänkandet och att partiet analytiskt sakta men säkert rör sig framåt. Det låter finemang för då kan väl hela arbetarrörelsen börja arbeta med frågan om ekonomisk demokrati igen -för det är väl något som Göran Persson hemskt gärna lyfter fram i valrörelsen -eller?

Lars Vikström
Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

Det börjar bli dags…… Alla diskuterar utegångsförbudet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,237 hits
januari 2006
M T O T F L S
« Dec   Feb »
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
3031  

%d bloggare gillar detta: