Vänsterns väg befäst

januari 9, 2006 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Stig Henriksson, kommunalråd i Fagersta, reflekterar i sin krönika över den gågna helgens begivenheter i Göteborg. Och konstaterar att vänsterpartiets väg nu befästs ytterligare.

Det är torsdag morgon och jag sitter på tåget på väg till Vänsterpartiets kongress i Göteborg. Resan inleddes med Tågkompaniet som tog över SJ uppdrag att köra ”Tåg i Bergslagen” och gör det på ett föredömligt sätt vad gäller punktlighet, information och bemötande. Men i Västerås är det byte till SJ-tåg och den delen av resan börjar med en halv timmes försening pga vagnfel, fortsätter med stopp utanför Köping pga banverket och leder även till kortare stopp i Örebro pga någonting annat. I teorin talar allt för att tågverksamhet i ett till ytan stort men glesbefolkat land borde komma så nära ett naturligt monopol man bara kan och Vänsterpartiet driver ju kravet om återreglering även på detta område – det är bara tusentals resenärers dagliga upplevelser som talar emot. Och det är förstås inte så bara.

Hur hanterar en klok politiker och ett klokt parti denna diskrepans mellan hur det är och hur det borde vara? Det verkar finnas olika strategier. En och den kanske vanligaste är att ge kartan primat över verkligheten. Tendensen till detta förhållningssätt ökar om man ägnar sin vakna tid mer åt kamratliga diskussioner med likasinnade än om man t ex står ansvarig inför rasande resande eller själv tillhör dem.

En annan linje är mer präglad av uppgivenhet. ”Har vi inte på 150 år kunnat bli bra arbetsgivare i landstingen, för att ta ett annat exempel, så kan vi inte med trovärdighet begära nytt mandat och hävda att vi nu på något oklart sätt ska bli det vi inte varit i 150 år.

Den tredje vägen kunde möjligen vara att med ett stort mått av ödmjukhet notera och erkänna tillkortakommande och lika ödmjukt söka analysera om någon annan gör det bättre, vad det kan bero på och vad man i så fall kan lära sig av detta. Jag har en gnagande oro över att kongressen ska resultera i att vi tillämpar den första linjen och då inte bara vad det gäller SJ:s brister – allt enligt den galliska modellen: ”Det du säger kan visst gå i praktiken, men det kommer aldrig att fungera i teorin….”

Inledningstalet av Lars Ohly var för mig häpnadsväckande på två sätt. Dels för att tonläget var så oförsonligt hårt vilket säkert var en korrekt bedömning av kongressens sammansättning och de starkaste applåderna kom också på de avsnitt som var hårdast i tonen mot kritikerna från förnyarhåll och efteråt stod medierna på rad för att fråga mig och andra om vi nu kunde stanna kvar i partiet. Inte så klokt i sak enligt min bedömning att vara så oförsonlig. Dels pga den mediestrategiska härdsmälta jag tycker talet innebar. Att den dag vi bokstavligen kan sätta dagordningen för den politiska diskussionen i landet så väljer man med uppenbart öppna ögon att bara tala till kongressens majoritet och inte ta det politiska initiativet i någon viktig fråga eller rent av försöka utveckla partiets politik på något område. För mig är det obegripligt i såväl form som sak. Och ingen kan väl förvåna att den interna uppgörelsen var den stora nyheten från Vänsterpartiets kongressöppning.

Kongressens första rösträkning kom på valplattformen där en motion föreslog att vi även skulle uttala att det inte var så dumt med småföretag som också bidrar till att utveckla resurser till den offentliga sektorn via löner som beskattas. Omröstningen slutade 123 mot 68 eller något sådant. Detta gav en tämligen god bild av kongressens sammansättning.

Jag har i skrivande stund inte full koll på alla beslut. I vanlig ordning är det ju så att när man befinner på en kongress, i stormens öga så att säga, så har man inte så stora möjligheter att följa mediarapporteringen och som ps-ledamot utan föredragningsplikt och långt ifrån ombudets plikttrogna lyssnande till alla inlägg och följande av alla kontrapropositionsresultat. Och frånsett några undantag som att vi ska börja överväga en progressiv kommun- och landstingsskatt så var det inte alltför många uppseendeväckande beslut jag noterat till och med lördag eftermiddag.

Mitt grundtips på mediafrågor inför kongressen om hur den skulle bli har stämt ganska bra. Nämligen att den blir antagligen lugnare än den förra – men kanske inte av rätt skäl. Det intryck jag fått om man ska våga sig på en sammanfattande bedömning är att så blev det. Den mer traditionalistiska strömningen kunde, säkra på sina segrar, agera mer tillbakalutat än vid den förra. Och i de flesta fall hade ju även PS redan i förväg formulerat sina majoritetsförslag i samma riktning. Förnyarströmningen, lika klar över styrkeförhållandena, argumenterar för sina ståndpunkter men debatten är på det hela taget ganska fri från förlöpningar vilket helt säkert uppskattas av många om bud och medlemmar, även om brist på uttalade konflikter inte är samma sak som att de inte finns ens i mellanmjölkens land.

Det är nog ingen slump dock att CH Hermansson i sitt tal av alla de kongresser han kan referera till, förutom 1946, valde 1967. Året då partiet bytte namn och CH citerade sig själv om att partiet skulle vara öppet för såväl kommunister som vänstersocialister och socialister.

Partistyrelsevalet blev en liten smula dramatiskt i och med den alternativa lista som fyra ombud lade fram och där jag ok:at att även mitt namn fanns med. Hur går nu det ihop med den föregivna tidsbristen som jag motiverat mitt avstående från att kandidera på valberedningens lista. Men det går faktiskt ihop att göra det valet, i alla fall i mitt huvud om än inte i andras! Tidsbrist är ju alltid relaterat till både hur effektivt ett arbete utförs och vilken effekt ens egen insats kan tänkas ha. Med den alternativa partistyrelse som föreslogs tror jag utsikterna hade varit bättre på bägge dessa punkter.

Själv hade jag planerat att hålla en närmast extrem låg profil och inte vare sig agera på eller utanför talarstolen, men partiordförandens inledning gjorde att åtskilliga timmar tillbringats med mediarepresentanter, men även med specialintervju planerad med ”Kommunalarbetaren” , ett längre samtal med ett intresserat ambassadråd från Finska ambassaden som regelmässigt följer riksdagspartiernas kongresser och ett intressant möte med representanter för danska SF vid kongressmiddagen för utländska gäster.

Summa summarum; den kursändring som ägde rum förra kongressen alla utom de närmast inblandade kunnat konstatera befästes denna kongress. Detta trots att de senaste två åren knappast kan beskrivas som en obruten räcka framgångar. Men det blir fler kongresser…


Stig Henriksson
Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

Familjen är död – Leve familjen! Det börjar bli dags……

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,325 hits
januari 2006
M T O T F L S
« Dec   Feb »
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
3031  

%d bloggare gillar detta: