Jag är en föredetting!

november 7, 2005 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Björn Grip, landstingsråd (v) i Östergötland, lämnar in. Efter åratal av takiskta misstag summeras partiets kräftgång i opinionen av Lars Ohly och partiledningen som ett resultat av enskilda, illasinnade, partimedlemmars uttalanden och agerande. En hållning som får Björn Grip att dra tillbaka sin kandidatur i valet 2006 för vänsterpartiet.
Den etablerade uppfattningen hos många av vänsterpartiets ledande och aktiva medlemmar är att de ser vikande opinionssiffror som en konsekvens av splittringsaktiviteter framdrivna av illasinnade figurer som mest är intresserade av finnas kvar vid maktens köttgrytor. Det är en kränkande och förödmjukande beskrivning av hårt arbetande och duktiga företrädare i partiet som är oroliga över partiets återgång till retoriska slagord och överbudspolitik. I allt större utsträckning verkar det dessutom bli före detta duktiga företrädare för vänsterpartiet.

Nu senast markerar partiledare Lars Ohly i sitt öppna brev till partimedlemmarna om varför han slutar kalla sig kommunist, att bilden av ett parti i kris beror på att det finns medlemmar som skadar partiet. De skadar medvetet genom ”kritiska uttalanden och ageranden som kränker och skadar den interna demokratin eller andras arbete”, skriver han.

Jag menar att synsättet är orättvist och alltför närsynt, även om det finns en bitterhet som medfört att det gjorts övertramp hos många av oss som nu är utdefinierade och ser ett parti förlora sig i gammal retorik och orealistiska politiska förslag. Men partiledningen glömmer att opinionssiffrorna har haft en långsiktigt nedåtgående trend sedan år 2000. Från valet 1998 och fram till år 2000 låg opinionen klart över valresultatet på 12%, med toppar på mellan 16-17% under vintern och våren vid millennieskiftet.

Partiets långa kräftgång är självförvållad och inte primärt ett resultat av ”kritiska uttalanden”. Det började med Göteborgskravallerna våren -99. [De s.k. ”Göteborgskravallerna” utspelades 14-16 juni 2001 /reds. anm.] Ett partistyrelsemöte strax därefter dominerat av Kalle Larsson lade skulden för händelserna helt och hållet på polisen. Partistyrelsemajoriteten kritiserade Gudrun Schyman och Jonas Sjöstedt. Kalle Larssons och andras kritik riktades mot Schymans/Sjöstedts föredömligt snabba och fördömande uttalanden av de provocerande och våldsinriktade demonstranter som faktiskt gick in för att störa ordningen.

Det fortsatte med Växjökongressen våren 2000 och Jenny Lindahls bejublade indirekta polemik mot Gudrun Schymans påstående ”att kommunismen är död och begraven och mår bäst av att inte grävas upp igen”. Genom dessa bägge utmaningar av en yngre generation hindrades effektivt det mödosamma arbetet att förmå partiet att ta avstånd från kommunism och våldsromantik som Schyman-Lönnroth-Sjöstedt med flera försökt få till stånd.

Makt- och ägandekonferensen i Sundsvall på hösten samma år var nästa betänkliga milstolpe. Det kompromissförslag som en enig arbetsgrupp inför konferensen hade arbetat fram sågades. I stället togs flera steg tillbaks bort från en nyanserad syn på makt och ägande i en global ekonomi och konferensdokumentet blev en uppmärksammad men orealistisk positionering som saknar förankring i dagens samhälle och som därmed skadade partiets trovärdighet i centrala ekonomisk-politiska frågor.

Ytterligare halksteg utför på rutschkanan förtroendemässigt, blev Gudrun Schymans Talibantal på Västeråskongressen 2002 och hennes ekonomiska slarv och oegentligheter hösten därefter. Det fortsatte med hennes framtvingade avgång och det därpå kuppartade valet av Ulla Hoffman som 1:e vice partiledare i stället för det av alla förväntade valet av Jonas Sjöstedt. Vidare har partistyrelsens då programmatiska ovilja att öppna för regeringssamarbete skapat osäkerhet – en linje som ju för övrigt nu övergivits. ”Än slank dom hit, än slank dom dit och nu tycks dom slinka ned i diket”, frestas man travestera den gamla dansleken.

Den slutgiltiga spiken som för överskådlig tid reducerar vänsterpartiet till ett parti på marginalen är ändå Janne Josefssons reportage förra våren kring partiets historia och Lasse Ohlys solkade anseende efter dessa program. En visserligen hårdvinklad men dock i vissa stycken förödande genomgång. Inte minst gäller det Ohlys roll beträffande den halvhjärtade och förvanskade ursäkten till anhöriga släktingar i Norrbotten till de övertygade kommunister som emigrerade till det man trodde var kommunismens paradis men visade sig vara Gulags helvete.

Varför är denna uppräkning viktig? Jo, därför att den visar på att det är en lång följd av taktiska missbedömningar och schabbel som urholkar förtroendet hos allmänheten. Det är inte den ena eller andra medlemmen som uttalar sig kritiskt och som försökt förhindra rutschkanan utför politiskt och opinionsmässigt. Det politiska ansvaret ligger först och främst hos de som varit systematiskt kritiska och underminerat den vänstersocialistiska och ansvarsinriktade nyorienteringen under Schyman/Lönnroths period som ledarpar.

Det som ytterst trängt tillbaka vänsterpartiets opinionssiffror är grundat i en nygammal strategi som bygger på yngre (och äldre) medlemmars revolutionsromantik och vilja att göra partiet mindre etablerat – eller kanske mera rättvisande – undvika att vänsterpartiet blir en del av etablissemanget. Därmed har det förtroende och den politiska plattform som startade med namnbytet på kongressen1991 och de tio teserna som den dåvarande programkommissionen fick igenom på den kongressen gått förlorat. Den politiska praktik som utvecklades därefter gav partiet ett stadigt ökat förtroende. En målmedveten breddning och kompetensuppbyggnad under hela 90-talet gjorde att vänsterpartiet var på väg att etablera sig som ett vänstersocialistiskt parti runt 15%. Ett parti som var på väg att driva politiken åt vänster på riktigt i ansvarspositioner runt om i kommuner och landsting och med en allt bredare förankring inte minst djupt in i fackföreningsrörelsen. Ett förtroende som nu raserats och som det sannolikt tar mycket lång tid att bygga upp igen. Vi som var med i arbetet att göra partiet till en vänstersocialistisk partner i majoritetssamarbete har nu ingen plats i det parti som Lars Ohly leder. I stället betraktas vi som föredettingar. Jag blir därför ytterligare en i raden som tar konsekvensen av detta och kandiderar inte för vänsterpartiet i nästa val.

Björn Grip

Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

Vad ler Lenin åt? Världens tillväxtmotor står still

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Blog Stats

  • 7,590 hits
november 2005
M T O T F L S
« Okt   Dec »
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
282930  

%d bloggare gillar detta: