Vad ler Lenin åt?

oktober 30, 2005 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Vad ler Lenin åt på vänsterpartiets upprustade kursgård? Det frågar sig Stig Henriksson, kommunalråd i Fagersta och partistyrelseledamot för vänsterpartiet.
Vänsterpartiets kursgård är nyrustad och fin, men trots det finns porträttet på en något infernaliskt leende Lenin kvar. Visserligen hängande i en blindkorridor utanför det stora sammanträdesrummet, men ändå. Man kan fundera över vilka överväganden som gjort att Lenin hänger kvar eller hänger i, som man säger. Låt mig återkomma till en hypotes om det!

Låt oss skaffa oss överblick och stiga så högt att vi ser hela det egentliga Skandinavien. Dvs Norge, Danmark och Sverige. Dessa tre länder har stora likheter politiskt, men det finns tre noterbara olikheter mellan Sverige å ena sidan och Danmark/Norge å andra. Det första är att i Sverige är det vårt gamla kommunistparti som reformerat sig och bildar den vänster av parlamentarisk betydelse som finns på rätt sida socialdemokraterna. Det andra är att bara i Sverige har ett grönt parti etablerat sig. Det tredje är att det bara är i Sverige som inget högerpopulistiskt parti både fått fäste och behållit det.

Det vore förstås elegant att kunna lansera en hypotes som i ett slag fångar alla dessa skillnader, men så elegant kommer denna grovhuggande krönikör inte att kunna vara. (Möjligen beroende på att där inte finns något samband?)

Däremot de två förstnämnda observationerna kan ha betydelse. Både i Danmark och i Norge var bildandet av de moderna vänsterpartierna resultatet av ett brott med det gamla. I Danmark var det redan 1959 och i Norge 1975 och en rimlig hypotes kunde vara att brottet med det gamla gjorde det lättare att vara lyhörd när en i praktiken helt ny, grön dimension kom in i politiken. Både i Danmark och i Norge verkar det i vart fall varit lättare att integrera det gröna benet vilket inte gett det politiska utrymme som krävts för att ett Miljöparti på allvar skulle lyckats etablera sig.

Mitt intresse ligger dock inte här utan jag funderar på vilken betydelse denna avsaknad av ett brott med det gamla haft för det SKP som blev VPK och nu V. Många av oss som varit sedan 70-talet har med stor överraskning och oupphörligt stigande förvåning sett på hur de strider som både partiet och historien för länge sedan borde ha klarat ut, nu med en Stephen Kings kuslighet återuppstått. Någonstans har dessa politikens zombies bara varit skendöda och har nu rest sig och börjat marschera med slitna, ibland av Leninporträtt smyckade, fanor och än mer slitet försvar av diktatur och förakt för ”formella” demokratiska rättigheter. Med gamla, goda tiders överbudspolitik och verklighetsfrämmande konspirationsteorier istället för marxistisk analys och förstås toppat av den misstro som historiskt inneburit miljoners död men i vårt mellanmjölksland mer handlar om att övervaka alla potentiella förrädare i partiledning, riksdagsgrupp och budgetförhandlingar.

Jag gick med i VPK 17 november, 1977 efter att under ett antal månader gått en grundcirkel i partiet. Man gjorde så på den tiden kan jag meddela nytillkomna tittare. I februari samma år hade de Moskvatrogna under stort buller och bång brutit sig ur och öppnat eget under namnet APK. Då ansåg jag och många med mig att nu hade samma sak hänt i Sverige som tidigare i Norge och långt tidigare i Danmark. Nu fanns förutsättningarna för ett modernt vänsterparti utan behov av demokratisk dubbel bokföring.

Men det jag tror vi så grovt missade var processens karaktär. I Danmark och Norge hade ”förnyarna” brutit sig ur och startat om. För att följa med på den resan var du tvungen att ta ett aktivt beslut. Och det var att börja om på alla sätt, det fanns ”inga väggar” något gammalt satt fast i och ingen partiapparat som övervintrade osv.

Men i Sverige var det ju faktiskt tvärtom. Det krävdes ett aktivt beslut för att vara kvar i det politiskt gamla – dvs gå över till APK – och någon städning av kanslier eller nystart på alla plan ansågs aldrig behövas. Tvärtom, för att behålla en legitimitet både mot de sk ”reellt existerande socialistiska staterna” såväl som mot partier i Väst och inte minst befrielserörelserna i tredje världen så var det snarast kontinuiteten som betonades.

Efter avslöjande om hur ytligt och fel partiets självbild var och vilka milt sagt tveksamma uttalanden som gjorts även i närtid så beslöts att tillsätta en sk analysgrupp för snart ett år sedan. Uppdraget i mitt tycke ganska intetsägande. Jag föreslog då på PS-mötet att gruppen just skulle få i uppdrag att granska vilka ”kulturer, traditioner och strukturer” som finns och som möjliggör att vi gång på gång finner oss diskuterande det lämpliga i att ledande partiföreträdare idag kalla sig kommunister eller sväva på målet när det gäller att fördöma Kubas diktatur för att ta några aktuella exempel. Och det mer än 15 år efter murens fall!

Således; det kanske var så att lyckokastet att klara en inre reformprocess från SKP till ett mer eurokommunistiskt VPK kanske var vår bestående olycka. En olycka som på intet sätt löstes av att ett antal frivilligt lämnade av 1977. Från slutet på 50-talet framåt valde många vilken sida av vägen de ville vandra på. I Norge och Danmark blev traditionalisterna promillepartier. I Sverige försökte vi skapa ett brett parti som kunde innehålla både mycket och många av det gamla och det såg länge lyckosamt ut. Men kompromisser, som oftast är bra och ett civilisatoriskt framsteg i sättet att lösa tvister på, är dock inget universalmedel. Om man måste välja mellan att gå på höger eller vänster sida av vägen är antagligen en kompromiss det sämsta man kan välja…

Och därför kan än idag, efter den bildliga restaureringen av partiet och den bokstavliga av Syninge kursgård, Leninporträttet hänga kvar och han ler försåtligt i mjugg i en halvmörk korridorände på partiets egen gård.

Stig Henriksson

PS: för den som vill få en nästan övertydlig bild av skillnaden mellan våra skandinaviska vänners traditionalister och förnyare räcker ett besök på startsidan på respektive hemsida! Jag lovar!

http://www.nkp.no/
http://www.sv.no/
http://www.dkp.dk/
http://www.sf.dk/

Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

Skillnaden mellan sekt och folkrörelse heter trovärdighet Jag är en föredetting!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,325 hits
oktober 2005
M T O T F L S
« Sep   Nov »
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31  

%d bloggare gillar detta: