Hallå, vart tog kulturen vägen?

september 7, 2005 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Frilansjournalisten Lars Vikström tror ännu på kulturen som en kraft att förbättra samhället. Men undrar om tiden sprungit ifrån honom?
Men hallå, vart tog kulturen vägen?

Kulturen har alltid haft det lite tungt inom arbetarrörelsen. Det finns ingen anledning att överromantisera saker och ting. Men med risk för att låta aningen mossig var det så att en gång i tiden var i alla fall kulturen en del av den politiska verksamheten. Det var till och med på det besynnerliga sättet att en lång rad författare, konstnärer, skådespelare, dansare, musiker och andra kulturarbetare var partimedlemmar i socialdemokraterna och i vänsterpartiet. Ja, man till och med såg det som viktigt att den egna kulturella verksamheten låg i linje med arbetarrörelsens ideologiska målsättningar.

Ett slags grundläggande rättviseideologi liksom en strävan efter ett medvetandegörande låg ofta i botten på engagemanget. Men visst knakade det i samarbetet många gånger när trögfotade partibyråkrater skulle samarbeta med de mer visionära kulturarbetarna. I dag låter det kanske märkligt, för någonstans på vägen hände något och i dag torde man få leta med ljus och lykta efter den här sortens engagemang bland konstnärliga yrkesutövare.

Talar man om partiengagemang bland dagens kulturutövare får de ofta något knottrigt på huden. Konstutövande är i dag i många fall i stället ett mycket individualiserat projekt och den diskussion som förs inom kulturen handlar mer om individens problem än om samhällets, med några få undantag. Bertolt Brecht talade en gång i tiden om att teatern borde ställas i revolutionens tjänst och teaterarbetaren Augusto Boal, lade till att ”teatern bör vara en del av revolutionen”, när han talade om de förtrycktas teater. Och det här är bara några decennier sedan.

Oavsett ordvalet var en av de grundläggande tankegångarna att kulturen i sina olika former skulle öppna människors ögon för verkligheten, de maktförhållanden och orättvisor som förelåg, att skapa en utbredd medvetenhet om detta, men även att öppna för ett känslomässigt förhållningssätt till problemen och slutligen skulle även kulturen stimulera och tjäna till ett eget handlande och förändring. Men det var då. Någonting hände på vägen och ibland grubblar jag över vad det var som hände.

Visst kom åttiotalet med nyliberalismens guldera och den nya individualismen, som kom att sudda ut begrepp som kollektivt engagemang och ord som solidaritet. Men ligger hela förklaringen i den ideologiska vindkantringen? Samtidigt abdikerade även arbetarrörelsens båda partier från kulturengagemanget. Studieverksamhet, förlag, tidningar, tidskrifter och folkhögskoleverksamhet avvecklades i rask takt från partiverksamheten. För att utrycka sig på ekonomspråk var det bara den så kallade kärnverksamheten som blev kvar.

Jag lyssnade häromdagen till när moderatledaren Fredrik Reinfeldt skulle tala om kultur, det var som att iaktta en desorienterad isbjörn i ett tropiskt klimat. Tyvärr tror jag inte att någon av de övriga partiledarna skulle lyckas nämnvärt mycket bättre. Kultur är tyvärr inget som existerar på den politiska arenan som huvudfråga i dag. Det så kallade Kulturpartiets försök att lansera frågan, var kanske inte den mest lysande insatsen. Om man vill ha skattebetalarnas uppmärksamhet, sympati och pengar ska man kanske passa sig för att använda deras pengar. Men en eloge för att de i alla fall försökte.

För en stor del av kulturens borttynande roll bottnar faktiskt också i kulturarbetarnas och kulturutövarnas oförmåga att få upp frågan på dagordningen. Men det är klart att om en majoritet av kulturarbetarna ser kulturen som ett enbart individuellt projekt så är det naturligtvis svårt att helt plötsligt börja verka kollektivt i det som kallas samhället, för att stärka kulturens roll. Att hela den partipolitiska vänstern totalt abdikerat när det gäller kulturpolitiken visste vi ju redan. Och frågan som återstår är då om kulturen i sig själv har en sådan sprängkraft att den kan bidra till förändring eller om allt som återstår är nöje, terapi, utsmyckning och underhållning för stunden och för individen och en anpassning till den komersialiserade masskulturen?

Själv tror jag fortfarande på kulturen som en kraft att medvetandegöra, förändra och förbätttra samhället, men jag är barn av min tid och kanske formerna och uttryckssätten av nödvändighet måste se annorlunda ut än de gjort.

Lars Vikström
Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

Måste demokratin stavas parti? Varför rösta?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,500 hits
september 2005
M T O T F L S
« Aug   Okt »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
2627282930  

%d bloggare gillar detta: