Måste demokratin stavas parti?

augusti 28, 2005 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Just nu, i vårt land, i vår tid, kanske vår fixering vid att demokrati måste utövas inom det partisystem vi vant oss vid blir vänsterkrafters största fiende? Den frågan ställer sig en av Vägval Vänsters nya krönikörer, Margareta Persson, tidigare riksdagsledamot för socialdemokraterna.
Arbetarrörelsen har en ryggsäck av hur demokrati ska skapas, en ryggsäck som från början var lätt att bära. I början fylldes ryggsäcken av stadgar, mötesordning, dagordning, ordförandeklubba och voteringsregler. För 100 år sedan var det inledningen på en ny demokratisk ordning. Människor som inte hade något inflytande alls, inte ens rösträtt, fick i de framväxande folkrörelserna makt att förändra samhället. En nyckel till framgång då var paroller som ”organisera dig”, ” var lojal mot fattade beslut”, ”håll ihop”.

Men den ryggsäcken kanske måste bytas ut idag om inte vänstern ska förlora inflytande i framtiden?

Jag kan bara gå till mig själv och hur jag har förändrats. På 70- och 80-talen stred jag för att få socialdemokratiska kongresser att ta beslut i mina hjärtefrågor. Och när jag lyckats få kongresser att gå till omröstning och sedan när det blev votering och mina förslag vann- ja det var säkert lika stort som att vinna OS-guld för en idrottsman. Därför att jag visste att nu skulle mina åsikter genomföras, kongressen hade beslutat och partiledningen fick göra det som beslutats – även om de inte tyckte så.

När jag satt i riksdagen blev jag mer och mer illa berörd över att gång på gång tvingas rösta mot min övertygelse. Idag skulle jag inte klara av det alls. Kanske har jag blivit mer liberal. Eller också handlar det om att jag blivit mer och mer övertygad om att varje människa på jorden måste dra sitt strå till stacken och inte utföra handlingar som strider mot den egna övertygelsen. Utan civilkurage kommer mänskligheten aldrig att komma framåt. Att gömma sig bakom fattade beslut, lägga ansvaret på någon annan, kommer att leda till nya krig och övergrepp – tror jag.

I Sverige – i vår tid – tror jag att vårt partisystem som bygger på kollektiva beslut inte passar längre. Utan tvärtom tar det bort intresset för politiken och föder en misstro mot politiker som inte går att lita på, därför att man aldrig kan veta om de tycker som de säger. Resultatet blir en misstro mot det politiska systemet, som i värsta fall får människor att bli än mer privata i sina drivkrafter – något som jag tror går ut över en solidarisk samhällssyn.

I morse läste jag ett uttalande av Ebba Witt-Brattström som jag tolkade delvis handlar om det här. Hon beskrev sitt avhopp från FI med bl.a orden ”Inom vänstern finns ett färdigt tankemönster som också präglat FI”. Och hon pratade om oändligt tråkiga möten som handlat om organisationsformer och inte innehåll. Jag tror vi är många som känner igen oss. Och vi är många, många som hoppat av politiskt arbete just av det skälet. Nu går vi här och känner oss hemlösa och oroliga för hur vi bäst ska påverka samhället, när vi inte känner att vi passar in i den gamla mallen.

Kanske är det inte nya partier som behövs? Kanske är det istället avskaffandet av de gamla partierna som är viktigare? Men vad ska då komma istället? Jag vet inte. Och jag börjar tro att det gör inget att jag inte vet hur ritningen ska se ut. För om jag hade en färdig ritning i min byrålåda, som jag skulle vilja votera igenom på möten med rösträkning- ja då har säkert ett nytt auktoritärt system fötts och vi är tillbaka på ruta ett.

Min vision, utan stadgar, handlar om att jag som medborgare påverkar samhällsutvecklingen genom mina åsikter, mitt prat i kafferummet, mitt sätt att bete mig mot andra människor, mitt engagemang i föreningar, diskussionsgrupper eller vad som helst. Det är inte partierna som idag påverkar samhället mest, utan det är rörelser, människor, grupperingar, nätverk. Det är så våra värderingar och attityder förändras. Inte är det riksdagspartierna som gjort att vi idag har en annan inställning till homosexualitet! De stod bara för de sista besluten kring lagändringar, men inte de attitydförändringar som gjorde lagförslagen möjliga.

Men: Vem ska då fatta de sista besluten, ändra lagarna, ta besluten om skattesatser?
Det är klart att vi måste ha en parlamentarisk församling som gör det. Men det är där jag vill ha ledamöter som jag VET inte är röstboskap, utan som röstar efter sin egen åsikt. Då blir riksdagen plötsligt en maktfaktor, då blir debatterna intressanta – då blir omröstningarna spännande.

Dessa mer personvalda ledamöter måste förstås stå på olika listor, om vi inte ändrar system till små enmansvalkretsar. Och då tror jag att det räcker med valallianser för listorna. Eller med partier bakom listorna som inte säljer ett färdigt åsiktspaket i allt. Men där jag som väljare, om jag inte känner till de olika kandidaternas åsikter, ska veta vilken grundläggande inriktning som kandidaterna på den listan står för. Personvalet måste få en större betydelse om ledamöterna i de olika parlamentariska församlingarna i princip inte ska rösta efter kollektiva beslut i partigruppen, utan efter eget huvud.

Hur mycket ska då ingå i en grundläggande inriktning, som det måste råda konsensus omkring för de som kandiderar för det partiet/grupperingen? Det vet jag inte, men jag tror att det ska vara oerhört mycket mindre än idag. Jag tror man kan koka ner partiprogrammen till själva kärnan- och sen hoppa över att ta ställning detaljer. Det kan man lämna till den valda ledamoten. Därmed blir alla intresseorganisationer viktiga som påtryckare. Och den ledamot som tillhör en lista, ”ett parti”, kommer naturligtvis inte att sättas upp på den listan nästa gång, om ställningstagandena inte uppfattats stämma med den grundläggande idéen. Glöm majoritetsbeslut i partierna. Försök nå konsensus kring några få, genomgripande idéer, resten får lämnas till de valda ledamöterna.

Jag känner en stark oro för att marknadskrafterna mer och mer kommer att påverka värderingarna i vårt land. Det är lönlöst att tro att det går att motverka med nya kollektiva beslut i nya partier, som ser ut som de gamla, som skakas av stadgestrider och där enskilda människor känner sig överkörda. Glöm det! Satsa på de utomparlamentariska rörelserna som attitydförskjutare istället. Kasta parollen ”Slut leden” på historiens sophög. Välj individer till våra parlamentariska församlingar som man kan utkräva personligt ansvar av, som man kan påverka och som man kan lita på att de röstar som de tycker. Mer färdig ritning än så har jag inte. Och jag tror det är möjligheten till att demokratiska vänsteråsikter ska få genomslag, även om det till formen också borde passa liberaler.

Margareta Persson
Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

För EUs och multikulturalismens skull – bli supersvensk! Hallå, vart tog kulturen vägen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,054 hits
augusti 2005
M T O T F L S
« Jul   Sep »
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
293031  

%d bloggare gillar detta: