Vägval regnbågsallians

maj 4, 2005 at 12:01 f m Lämna en kommentar

I februari besökte riksdagens trafikutskott Nya Zeeland. Det flitiga umgänget med våra kollegor på andra sidan jordklotet gav mig inspiration och kunskap inför de politiska vägval den svenska vänstern står inför. Om detta skall min krönika handla, skriver riksdagsledamoten Karin Svensson Smith, Lund
Vänstern hade länge kämpat för en modernisering av det nyazeeländska valsystem som ditintills rått och haft Storbritannien som förebild. 1996 kröntes dessa strävanden med en substantiell framgång, då 55 av de totalt 120 mandaten fördelades proportionellt i förhållande till rösterna. De resterande mandaten utses fortfarande genom majoritetsval i enmansvalkretsar.

Vänstern gick till det första proportionella valet i allians med de gröna och de mer feministiska politiska krafterna. Alliansen leddes av Jim Anderton, en karismatisk ledare med stor folklig förankring. Tidigare hade han varit ordförande för Labourpartiet, men lämnade och bildade ett nytt vänsterparti i protest mot den kraftiga avregleringspolitik som genomfördes i början på 1990-talet. Anderton och hans vänstergäng har särskilt profilerat sig i två avseenden. För det första verkar de för en solidarisk välfärdsmodell som motverkar klassklyftor. I samband med avregleringen sänktes skatterna. Människor med hyfsad inkomst har en flora av privata försäkringar, medan mindre bemedlade är hänvisade till den offentliga sektorns omsorger samt ”fundraising”-baserade lösningar. För det andra har Andertons parti markerat motstånd i de delar av utrikespolitiken som varit följsamt i förhållande till USA och EU. På NZ är Anderton kanske mest känd för att ha drivit igenom beslutet att kärnvapenbestyckade NATO-fartyg inte var välkomna att angöra NZ-hamn. Att detta skedde samtidigt som NZ: s dåvarande premiärminister David Lange (Labour) var på statsbesök i USA ökade dramatiken och ledde till efterföljande diplomatiska förvecklingar. Dylika följde också på fransmännens sänkning av Greenpeacebåten Rainbow Warrior 1985. Sedan dess är såväl regnbågsbegreppet, motståndet mot kärnvapen samt en liten nations försök att hävda sin integritet gentemot stormakter väl förankrat i den nyzeeländska identiteten. Kärnkraft är lika otänkbart som kärnvapen i NZ. Stoltheten över vad naturen har att erbjuda och engagemanget i olika miljöfrågor är starkare på NZ jämfört med de flesta andra länder. Att transportministern samtidigt för klimatfrågorna i regeringen ansågs som bra kombination, så att förändringarna i transportpolitiken kan underlätta för en ambitiös klimatpolitik. Likaså är man i NZ mycket medveten om att vara först med kvinnlig rösträtt som infördes 1883. Ett flertal toppositioner i landet innehavs av kvinnor, t ex heter premiärministern Helen Clarke (Labour). Men för den som är van vid jämställdhetsdebatt och feminism från Sverige finns mycket i övrigt att önska.

Strax efter valet 1996 blev alliansen varse vad de hade missat. I ivern över att maximera rösterna och att genom konstruktionen av alliansen se till att så lite som möjligt gick till spillo, hade för lite tid ägnats åt att göra en gemensam valplattform. Efter valet blev denna brist uppenbar och de gröna bröt sig ut ur alliansen för att bland driva legalisering av cannabis – ett krav som resten av alliansen starkt motsatte sig. Inför valet 1999 kandiderade de gröna och det som var kvar av alliansen var för sig. De gröna fick 7 mandat och alliansen 10 mandat. Ytterligare en skillnad mellan de båda blev tydlig. Medan alliansen föredrog att ingå i regeringen och på allvar påverka budget samt andra större frågor, föredrog de gröna en friare ställning trots att de i parlamentet oftast stödde regeringens förslag. Inför valet 2002 kom alliansen inte överens om vilka kandidater som skulle föras fram i enmansvalkretsarna. Med två kandidater i några av dem förlorades dessa mandat i några fall till Labour. Den färgstarkaste kvinnliga parlamentsledamoten för Alliansen, Laila Harris, blev på så sätt utslagen, men fungerar nu som stridbar ordförande för sjuksköterskornas fackförbund. I det nuvarande parlamentet har de gröna 9 mandat och det som är kvar av alliansen, under namnet progressiv koalition, 2 mandat. Ett av dessa innehar Jim Anderton och han är samtidigt minister med ansvar för närings- och regionalpolitik. Regeringen benämner sig själv The Labour-Progressive Cabinet. Under sin regeringstid har Anderton motverkat utförsäljningen av motsvarigheten till svensk kassaservice. I stället för utförsäljning har kassaservicen uppgraderats och fått fulla bankrättigheter. Denna nya Kiwibank har blivit en succé dit många nyzeeländare flyttat sina besparingar i protest mot utländska företags ökade inflytande i övrigt. Banken har förmånliga lån för småföretagare som även av andra skäl gillar Andertons näringspolitik. Fyra veckors lagstadgad semester och ett antal sociala initiativ under rubriken ”Noone should be left behind” är också resultat med vilka Progressiv Coaliton vädjar till väljarnas förtroende inför valet i september 2005. När jag frågade om råd inför det stundande valet i Sverige rekommenderade Andertons gäng, trots sina egna erfarenheter, att vi skulle anstränga oss för att få ihop en regnbågsallians i Sverige. Men förutom att få ihop attraktiva listor skulle vi inte glömma diskussionerna om vad som ska hända efter valet. Självklart måste det vara högt i tak, men i de stora principiella frågorna är det bäst att prata ihop sig innan valrörelsen startar.

Beträffande avregleringar minns nyzeeländarna vilka som kämpande emot när de genomfördes. Men att återta statligt ansvar och reglera flera av de verksamheter som tidigare släppts till fri hantering av marknaden tycktes det råda ganska stor samstämmighet om. Att NZ var målet för trafikutskottets studieresa motiverades av önskan att förbereda sig inför den transportpolitiska proposition som är aviserad till riksdagen maj 2005. Förvisso är erfarenheterna av kassaservicehanteringen relevant för svenska förhållanden, men det var järnvägstrafiken som stod i fokus för vilka vi valde att träffa och diskutera med.

1993 sålde staten både spår och operatör till privata ägare. Men när hastigheten satts ner till max 40 km/h i hela spårsystemet av säkerhetsskäl hade parlamentet (för att inte tala om resenärer och godstransportköpare) fått nog. De privata ägarna hade gjort utdelningar till aktieägarna men hade vare sig underhållit spåren eller investerat i trafiken. För 1 NZ dollar köpte staten i fjor tillbaka spåren och satt igång ett upprustningsprogram på 200 miljoner NZ dollar. En ny operatör har rekryterats. Vederbörande var dock endast villig att åta sig uppdraget om staten gjorde nämnda spårinvestering och om de som operatör fick monopol på trafiken (frånsett regionaltrafiken i Auckland) i 70 år. Tågtrafik lämpar sig inte för konkurrens och korta upphandlingstider, sa den australiska operatören Toll. Att detta påstående är sant har erfarits såväl på NZ som i andra länder med erfarenhet av försöken till småföretagsamhet i tågtrafiken. Synd att bara halva trafikutskottet var med på resan och fick lärdomar som behövs för att förstå poängen med att SJ finns och med ett ändrat uppdrag skulle kunna förbättra tågtrafiken i Sverige.

Karin Svensson Smith
Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

Vänliga råd till en håglös regering Feministiskt initiativ och den politiska analysen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,515 hits
maj 2005
M T O T F L S
« Apr   Jun »
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
3031  

%d bloggare gillar detta: