Vad gör vi med alla nya partier?

april 5, 2005 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Är Feministiskt Initiativ och det i Sverige nymornade intresset att bilda partier ett tecken på att dagens samhällskonflikter inte är möjliga att kanalisera genom de etablerade politiska partierna? Har tiden, eller snarare samhällsorganisationen, sprungit ifrån det politiska system? Borde inte vi som väljare i så fall glädjas över att det politiska landskapet berikas med nya friska träd? Det frågar sig statsvetaren Marie Demker i sin krönika.
Vi lever i en tid när politiska partier tycks osedvanligt populära! I Sverige har vi sett tre nya partier (Miljöpartiet, Kristdemokraterna samt Ny Demokrati) ta sig in i riksdagen under de sista femton åren och vi ser åtminstone tre nya tänkbara partibildningar (feministiskt initiativ, VägValVänster samt Junilistan) som knackar på dörren inför 2006 års val.

I forskningen om politiska partier finns det några gamla sanningar. Politiska partier i Europa bildades på grundval av de samhälleliga skiljelinjer som byggts in i nationalstaterna när dessa formerades på 1800-talet. I en nationell revolution gick Europa från ett imperium till en kontinent av nationalstater. Där kämpade statsmakt och kyrka om makten och där kämpande periferier och centrumregioner med varandra. I en industriell revolution skapades ett helt nytt försörjningssystem för medborgarna. Där kämpade jordbrukare och stadens handelsaristokrati om makten och där kämpade arbetarna och industriägarna med varandra.

Utefter dessa skiljelinjer uppstod de politiska partierna. Genom att mobilisera medborgarna i samhällsutvecklingen utifrån sina egna utgångspunkter, genom att samla ihop medborgarnas intressen och åsikter och genom att formulera dem i form av politiska krav blir partisystemet den oundgängliga grunden för en nationell demokrati. Partierna fungerar som integrerande krafter i samhället. De bidrar så småningom till en gemensam värdegrund på vilken man kan utkämpa heta politiska strider. Partierna ger medborgarna möjlighet att bli delaktiga av det egna landets styrelse och de slipar fram ett politiskt ledarskap som har förtroende från väljarna. Så har det varit.

Genom sin förankring i djupa samhälleliga konflikter och sin förmåga att kanalisera dessa konflikter in i statsapparaten på ett fredligt sätt har partisystemen bidragit till den stabila samhällsutveckling som vi sett i Norden under efterkrigstiden. Partierna har både formulerat kraven och sedan omvandlat dem till praktisk politik. Genom sin flexibilitet har des-sa organisationer kunnat överleva trots att de dödförklarats ett stort antal gånger. Och aldrig sedan demokratins införande har väl partiet varit populärare i Sverige än idag! Vi står inför en valrörelse 2006 med kanske tio partier varav hälften kan betecknas som ’nya’. Visst borde både väljare och statsvetare vara glada över alla dessa nya träd i det politiska landskapet?!

De tre nya partibildningar som kan tänkas dyka upp i valrörelsen 2006 skulle kanske kunna sägas representera konflikten mellan kvinnor och män (FI), konflikten mellan in-divid och kollektiv (VVV) samt mellan nation och federation (Jl). Ingen av dessa konflikter kan återfinnas i de gamla skiljelinjerna från industrisamhället. Istället är de frukten av nya skiljelinjer som skapats av det postindustriella samhället. I efterkrigstidens värld gick industrialismen på som ett välsmort kugghjul. Men samtidigt växte nya motsättningar och konflikter fram, genererade av den kommunikationella revolutionen. Genom ny teknologi uppstod nya sätt att organisera samhället och då förändrades också de samhälleliga motsättningarna. Därmed inte sagt att de gamla konflikterna försvann. Men vid sidan av dem har motsättningar mellan könen, mellan individuellt självförverkligande och kollektiv gemenskap och mellan nationellt självbestämmande och federativ organisation vuxit fram. Motsättningar som alldeles uppenbart inte kunnat hanteras av de etablerade partierna. Om så vore skulle de nya partibildningarna inte ha uppstått.

Problemet är emellertid att den kommunikationella revolutionen också främjat en ’tillfällighetens politiska kultur’. När en sådan ’tillfälligheternas kultur’ möter de nya politiska konflikterna som ger upphov till nya partibildningar riskerar den kulturen att ta kraften från partiernas förmåga att samla ihop intressen, integrera människor i politiskt arbetet, formulera politiska krav och skapa ett förtroendefullt ledarskap.

Jag ser ett ansvar för de etablerade politiska partierna att mycket bättre och mycket kraftfullare möta dessa nya konflikter. Jag ser också ett ansvar för dessa nya partibildningar att inte göra medborgarna besvikna genom att skapa falska förväntningar på förändring. Och jag ser ett ansvar för var och en av oss att genom tålmodigt och uthålligt arbete i just politiska partier ge dem den kraft och den näring de behöver för att de skall kunna fortsätta att kanalisera konflikter och krav på ett fredligt sätt.

Marie Demker
Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

För socialismens skull – acceptera tävlingsdriften! Om att injaga förtroende

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,228 hits
april 2005
M T O T F L S
« Mar   Maj »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
252627282930  

%d bloggare gillar detta: