Kommunismromantik röstar jag inte på!

mars 14, 2005 at 12:01 f m Lämna en kommentar

I många år har jag röstat på Vänsterpartiet och dess föregångare VPK. Om ingenting händer med partiets oförmåga att bli kvitt kommunismromantiken före september 2006 kommer jag inte att göra det i nästa val. Det skriver professor Sven-Eric Liedman i sin krönika
En enda röst spelar inte stor roll. Men opinionssiffrorna säger att jag inte är ensam.

Den typiske vänsterpartisten vill ha ett gott och trovärdigt alternativ till en förstockad socialdemokrati. Socialdemokratin har kapitulerat inför det som slappt kallas marknadskrafterna och samtidigt förlorat kontakten med dagens motsvarigheter till de gamla folkrörelserna. Vänsterpartiet borde vara partiet som bjuder motstånd mot kasinoekonomin och kanaliserar radikala folkliga opinioner. Men dessa båda uppgifter, båda lika viktiga, kommer helt i skuggan av en ängslig vakthållning kring kommunismen. En mängd energi går åt till att förklara varför man kan vara kommunist och ändå demokrat.

Kommunismen beskrivs som ett utopiskt projekt, ett mål som bara tycks ha ett avlägset samband med det konkreta politiska programmet.

Det egendomliga är att ordet ”kommunism” av partiets toppar uppfattas som det bästa namnet på en radikal vänsterståndpunkt. Med några undflyende fraser viftar man bort mer än sjuttio års historia; det är inte Sovjetunionen som står för modellen. Hoppet står till minnets bräcklighet. Det börjar bli många år sedan Berlinmuren föll och det sovjetiska imperiet föll sönder.

Samtidigt står hoppet till ett mycket längre minne, nämligen minnet av de stora utopiska projekten före 1848. Det var då som den goda kommunismen formulerades. Det var då som Étienne Cabet skrev sin bok om den fantastiska lyckoön Icarie, Ikarien. Det var också då som Marx och Engels publicerade sitt manifest för vad som strax före 1848 hade döpts om till kommunistiska partiet.

Men detta manifest är också en stridsskrift mot den utopiska kommunism som inte tar hänsyn till de faktiska omständigheterna utan vill trolla fram det lyckliga samhället ur intet. Marx och Engels ville utgå från 1840-talets verklighet, den råa kapitalismen, den snabbt accelererande industrialismen och därmed den växande arbetarklassen.
De skrev i en tid när de ännu inte fanns några demokratier att peka på. Demokratin var något som skulle erövras. Marx och Engels trodde att det enbart kunde ske via revolution.

I verkligheten blev det inte som de trott. Demokratier växte fram längs en långsammare väg. Rösträtten erövrades steg för steg. Först på 1900-talet fick alla rösträtt, även de egendomslösa – och kvinnorna.

Den demokrati vi har i dag är full av brister. Pamparna härskar. Kapitalet frodas. Vanliga människors politiska aktivitet sjunker.

Men Vänsterpartiet accepterar den demokrati som vi har. Det är i alla fall vad som ständigt bedyras. Men jag begriper inte hur kommunismen skall kunna förenas med demokratin och det oavsett om det är Sovjetunionens kommunism eller Étienne Cabets som man tänker på.

Vi behöver inte ett Vänsterparti med nostalgiskt kommunistsnack. Vi behöver ett parti som utgår från de verkliga förhållandena år 2005.

Kommunismromantik tänker jag inte rösta på.

Sven-Eric Liedman
Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

Nykommunistiska ungdomar undviker verkligheten För socialismens skull – acceptera tävlingsdriften!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,228 hits
mars 2005
M T O T F L S
« Feb   Apr »
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
28293031  

%d bloggare gillar detta: