Vem sa att jag är för gammal?

februari 14, 2005 at 12:01 f m Lämna en kommentar

År 2003 skulle samtliga EUs medlemsstater fatta beslut om förbud av åldersdiskriminering. Få vet, eller bryr sig om beslutet. Men ett vänsterparti med jämlikhet som riktmärke måste ta tag i frågan. Inte minst diskrimineringen som drabbar de äldre på arbetsmarknaden. Det menar Margó Ingvardsson.
Knappast någon vet att EU år 2000 beslutade att alla medlemsstater senast år 2003 skulle införa förbud mot åldersdiskriminering i arbetslivet i sitt lands diskrimineringslagstiftning. Lika lite är det känt att Sverige ansökte om uppskov till år 2006 och att det finns risk för att Sverige måste begära förlängt uppskov eftersom den parlamentariska utredning som handhar frågan inte blir färdiga i tid. Och då är vi kanske i den situationen att Sverige är det enda medlemslandet i EU som inte tar åldersdiskrimineringen på allvar.

Att denna fråga inte röner någon politisk eller medial uppmärksamhet beror på att det rent allmänt inte finns något intresse att stoppa åldersdiskrimineringen i vårt land. Vi är inte ens medvetna om att det är diskriminering när en arbetsgivare sorterar bort alla som har ett personnummer som börjar på 40, vid nyanställningar. Idag vet alla arbetsgivare att det är förbjudet i lag att säga att någon inte får jobb enbart på grund av etnisk härkomst eller kön. Men alldeles för många tycker att del är helt OK att säga ”Du är för gammal”. Även till femtiofemåringar som bör ha 10-12 år kvar i arbetslivet.

Alla politiska partier från höger till vänster är överens om att den svenska befolkningen måste arbeta längre tid i livet om vi skall kunna bevara den svenska välfärden. Men några gemensamma politiska förslag som visar hur det skall bli verklighet finns inte.Vi har fått höra att i en snar framtid måste vi arbeta fram till sjuttio års ålder. Och detta gör oss givetvis upprörda, eftersom många redan i fyrtioårsåldern har svårt att orka med ett allt hårdare arbetsliv. Men problemet är inte att den svenska befolkningen inte jobbar mellan sextiofem och sjuttio års ålder. Problemet är att nästan hälften av arbetskraften slutar långt innan ordinarie pensionsålder. Och alla slutar inte för att de är slitna i förtid. Alldeles för många lämnar arbetskraften för att det inte finns någon arbetsmarknad för åldersgruppen 55-64 år.
Till stor del beror arbetsgivarnas inställning till den äldre arbetskraften på fördomar och myter som att äldre har svårt att lära nytt, de är inte längre effektiva och produktiva, de är mindre flexibla och kan inte tänka nytt. Dessa fördomar och myter finns i lika stor utsträckning hos politiker och fackföreningar trots att befintlig forskning visar att påståendena är just myter.

Det finns också en myt om att arbetslösheten drabbar yngre hårdare än äldre. Det finns klara skillnader mellan yngre och äldres arbetslöshet. Merparten av de yngre arbetslösa kommer inom två – tre år att ha en plats på arbetsmarknaden eller i studier. Men risken är uppenbar att merparten av de äldre arbetslösa snabbt blir utslagna från arbetsmarknaden om inte arbetsmarknadspolitiken gentemot äldre förändras.
Mer än hälften av de långtidsarbetslösa utgörs av gruppen 55 – 64 år. Och ändå visar forskning att äldregruppen får en mycket mindre del av de arbetsmarknadspolitiska medlen än andra grupper. Även här finns en spridd uppfattning att äldre egentligen inte vill arbeta, vid femtiofem års ålder vill vi nog helst ha pension eller leva på bidrag. Vilket givetvis inte är sant. Men som bortsorterad äldre arbetslös tappar man fort självförtroendet och börjar se sig själv med samhällets ögon, ”jag är för gammal helt enkelt”.

I ett vänsterparti med jämlikhet som riktmärke är arbetet mot åldersdiskriminering en självklarhet precis som arbetet mot övrig diskriminering. Men för att åstadkomma en förändring på arbetsmarknaden måste det partiet våga lämna gamla doktriner och ismer. Lagen om anställningstrygghet, först in sist ut, har inte skyddat den äldre arbetskraften. Facket och arbetsgivaren gör upp i godo över huvudet på den äldre arbetskraften och de tycks vara överens om att ”eftersom de äldre inte hänger med i den nya kunskapen, så får de gå”.
Men frågan är hur skall vi som äldre kunna hänga med om vi inte har en chans till vidareutbildning efter fyllda 50 år?
I dag finns det kunskap om vilka förändringar som behövs för att äldre skall få, kunna och vilja arbeta längre. Det som behövs är politiskt kurage att våga förändra lagar och avtal som skapats för en helt annan arbetsmarknad än den som råder på 2000-talet. Jag tror att det behövs en ny vänster för den svåra uppgiften.

Margó Ingvardsson
Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

Det räcker inte med att sitta ner och kissa… Nykommunistiska ungdomar undviker verkligheten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,220 hits
februari 2005
M T O T F L S
« Jan   Mar »
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
28  

%d bloggare gillar detta: