En regnbågsallians för vänstern

januari 19, 2005 at 7:54 e m Lämna en kommentar

Mer än femton år har gått sedan Berlinmurens fall, startsignalen inför sovjetsystemets totala sammanbrott. Men vänstern har vare sig i Sverige eller internationellt ännu hämtat sig från chocken. Ideologiskt har vi varit defensiva, nästan stillastående. Vi har protesterat mot allt och alla: kapitalismen, patriarkatet, miljöförstöringen, privatiseringarna, avregleringarna, EU, WTO och USA-imperialismen. Och visst kan vi leva en tid på protester, ibland kan det rentav vara den röstmaximerande strategin i allmänna val. Men motstånd är som vågor på havet, de går upp och ner, byter riktning, dör ut med vinden.
Vänstern måste kunna tala om vad vi vill, hur vi vill ändra världen.

Jag tror att vi behöver en radikal omläggning av kursen på minst fem områden.

1. Frihetlig socialism

Statssocialismen, drömmen om socialism i ett land, har havererat. Det är en insikt som strider mot en sedan länge starkt förankrad centralistisk tradition inom både socialdemokrati och kommunism. Insikten tränger sig ändå fram. Staten kunde inte ersätta kapitalistens jakt efter makt och vinst som förändrande kraft. Visst kan och skall staten äga företag om de kan ges tydliga ägarstrategier. Det gäller främst ägandet av basnät inom finans-, energi- och kommunikationssystemen.

Men staten är nästan alltid en dålig ägare av företag som verkar på en global marknad. Bara internationellt fackligt samarbete och aktiverare styrning i samhälls- och löntagarägda fonder kan på den nivån skapa motmakter till den kapitalistiska ägarmakten. Ekonomisk demokrati behövs också på basplanet, de enskilda arbetsplatserna. Den skall bygga på arbetande människors egna initiativ och frivilliga gemenskap: kooperativ, andelsföreningar, kreditföreningar och arbetarägda företag.

2. Högre pris på kvinnors arbete

En framtida finansiell kris i offentlig sektor är inget påhitt av borgerliga ekonomer. Vänstern måste lämna önsketänkandet, sålla hårdare bland kraven. Att göra som några gör idag, först ropa på det klasslösa samhället och sedan gå med på avskaffad arvsskatt, inger inget förtroende.

Den hotande krisen har två huvudförklaringar: För det första blir personliga tjänster av den typ som dominerar den offentliga tjänsteproduktionen ständigt jämförelsevis dyrare. Detta jämfört med det som dominerar produktionen i företagen, där varor och tjänster med robotars och datorers hjälp produceras med allt mindre insats av arbetskraft. För det andra blir de lättrörliga skattebaserna på kapital och bolagsvinst genom internationell konkurrens allt svårare att komma åt. För att möta berättigade krav på höjd kvalitét och högre löner för detta av kvinnor dominerade arbete räcker inte skatterna till.

Allt större delar av den skattefinansierade tjänsteproduktionen är varken omfördelande mellan klasser eller mellan kön. Det tydligaste exemplet är äldreomsorgen. Överklassen lever längre än underklassen och behöver därför omsorg under längre tid. Män ställer större krav jämfört med kvinnor, som är bättre på att ta hand om sig själva. Skattesystemets och pensionssystemets omfördelningseffekt blir samtidigt allt svagare.

Skulle man marknadsprissätta allt det arbete som idag är oavlönat skulle BNP mer än fördubblas. Och kvinnor skulle totalt tjäna mer än män. Att de senaste årens unisona rop på könsutjämnade löner fått så liten effekt beror inte heller det på någon kapitalets eller patriarkatets konspiration. Förklaringen är i stället den att få vågar resa de nödvändiga kraven, att alla oavsett klass och kön måste betala mer för kvinnors tjänster och därmed avstå från konsumtion av annat.

Höjda taxor inom det offentliga är nödvändiga för könsutjämnande löner och för att en solidariskt finansierad skola, vård och omsorg skall kunna fungera. Avgifter kan i vissa fall också vara mer klass- och könsmässigt utjämnande än skatter. Högre pris på de kvalificerade tjänster som produceras av främst kvinnor ger också högre status. I kombination med individualiserad föräldraförsäkring ger detta också motiv för män att arbeta mer hemma och oavlönat.

3. Överstatlig demokrati för inkomstutjämning och miljöomställning

Kravet att Sverige skall lämna EU saknar, särskilt efter östutvidgningen, all trovärdighet. Vi segrade i EMU-omröstningen. Och vi skall kräva folkomröstning om EU-konstitutionen. Men vi måste sluta upp med överdrifterna. Jämfört med nu gällande fördrag innebär den nya konstitutionen inga dramatiska nyordningar. Det viktigaste nya är mer överstatlighet på rättsområdet. Att ständigt försvara status quo, fördrag som vi fördömde i den förra omgången, håller inte heller i längden. Vänstern måste ha en egen uppfattning om hur EU skall byggas om, hur ett alleuropeiskt och globalt samarbete skall se ut.

Vänsterpartiet, liksom för övrigt socialdemokratin, hyllar mellanstatlighet och nationell vetorätt som högsta form av demokrati över nationalstatens nivå. Därmed vågar vi inte heller driva på för minimiskatter på kapital och energi eller pressa andra stater till krafttag mot växthuseffekt och gränslös miljöförstöring. Vi låter några få i nationalstaternas politiska och ekonomiska eliter ta besluten efter att ha förhandlat i slutna rum. Och tendensen är mer av det samma. Makten förskjuts från parlament till regeringar, från regeringar till riksbankschefer. Formellt opolitiska teknokrater isoleras från folkliga opinioner och ges större makt.

Vänstern bör enligt min mening hävda både den direkta och den parlamentariska demokratins princip gentemot elitstyret. Stärk inte bara nationella parlament, utan också EU-parlamentet. Minska makten för ministerråd och EU-kommission. Låt principen en världsmedborgare en röst gradvis slå igenom också på den globala nivån.

4. Majoritetsregering. Stärkt lokalt självstyre.

Statsvetaren och förre kanslichefen i konstitutionsutskottet Magnus Isberg har kallat den nuvarande formen av samarbete mellan s, v och mp för en konstitutionell skvader. Det är ineffektivt, det leder till framhastade beslut samt svag demokratisk insyn och förankring. Regeringens monopol på både EU-politik och utnämningsmakt gör dessutom samarbetet ofta rent förnedrande för de två mindre partierna.

Vänstern bör kräva att riksdagen utser hela regeringen. Alla partier i en riksdagsmajoritet skall vara representerade där. Återupprätta riksdagsmakten över riksbanken. Skilj strikt på partipolitiskt och icke partipolitiskt tillsatta befattningar. Flytta utnämningsmakt från regering till riksdag.

Staten skall koncentrera sig på sina handfasta ämbetsuppgifter. Som till exempel samordningen av räddningsaktioner vid internationella och nationella kriser. Skrota däremot de ideologiska statsapparaterna, myndigheter med enda uppgift att propagera för de för tillfället förhärskande åsikterna. Flytta pengar och beslutmakt närmare den praktiska verksamheten, vården, skolan, omsorgen och kulturen. Minska löner, arvoden och privilegier på det offentligas högre nivåer.

5. En rödgrönlila regnbågsallians

Gudrun Schyman har lämnat vänsterpartiet. Majoriteterna var stora på senaste v-kongressen, men på ganska många håll gror missnöjet. I en rad kommuner finns risk att det inte går att få ihop listor i kommunalvalet 2006. I några kommuner har man redan gett upp, eller gått i allians med andra. Även miljöpartiet har liknande problem på många håll.

Även om det inte syns lika mycket utåt, lär det på sina håll finnas en ganska omfattande kritik mot regeringsmaktsmonopolism och ideologilöshet också inom socialdemokratin. Ett feministparti kan komma att bildas. Junilistan kanske blir en septemberlista. Hela det politiska landskapet är skakigt, särskilt på vänsterkanten. Fortsätter vi som nu att bråka inbördes går vi med stor sannlikhet mot en borgerlig valseger 2006.

De politiska partiernas rekryteringsproblem sammanhänger med att de har svårt att finna nya och mer lockande former för verksamheten Särskilt stora problem har vi att få med de grupper som har lågt valdeltagande. Valen har alltmer blivit som en tävling mellan experter på marknadsföring. Folkrörelsen och den ideologiska debatten tynar bort. Man sluter sig hellre inåt än öppnar sig utåt. Rädslan för nya partier liknar den hos gamla företag som möter konkurrens från nya.

Nya partier kan äventyra ett blocks majoritet. Ett feministparti lär enligt mätningar locka särskilt vänster- och miljöpartister. Risken finns att alla tre partierna hamnar under fyraprocentsspärren. Om så sker skulle en borgerlig valseger vara säkrad. Men ett breddat feministparti eller en bredare vänsterallians skulle också kunna locka väljare över blockgränsen, ta väljare från folkpartiet och centern. En ny och öppnare vänster kan också få nya människor engagerade, både i opinionsbildning och i val. Då stärks inte bara vänstern, utan också demokratin i sin helhet.

Jag uppmanar medlemmarna i Vägval Vänster, många av dem har stor erfarenhet av politiskt arbete, att göra som vi gjort på riksnivån: Bjud in era lokala socialdemokrater, vänsterpartister, miljöpartister, dem som funderar på att ansluta sig till ett nytt feministparti. Fråga gärna också olika folkrörelser om de vill vara med. Diskutera både ideologi och eventuell gemensam valplattform inför valet 2006. Ställ också frågan om möjliga allianser.

I några kommuner har initiativ tagits till att bilda allianser lokalt. Jag anser att det är dags att ta upp frågan om en regnbågsallians också i nästa års riksdagsval. Ett problem är att vallagen fungerar så, att om en allians har exempelvis tre listor, kalla dem f-, mp- och v-listan, så kan bara de som står på den lista som får flest röster i en valkrets få in sina kandidater. I valkretsar där alliansen bara tar ett mandat är detta inget problem. Men får vi fler, och det skall vi självklart tro på, borde listorna konstrueras så att de valda maximalt speglar allianspartiernas inbördes styrka. Då krävs någon form av varvade listor. Självklart måste representativiteten gälla också kön, klass och etnisk tillhörighet. Det kan bli en ganska komplicerad historia.

Men alternativet är sannolikt värre: splittring inom vänstern, slutenhet och ideologisk stagnation. Och ganska säkert en borgerlig valseger.

Ingen begär att vi skall ta några slutliga beslut nu. Vi har ungefär ett år på oss. Men det är hög tid att börja bygga den starka och mångfaldiga vänster vi så väl behöver, här hemma, i Europa och världen.

Annonser

Entry filed under: Vänsterns Vägval.

Svik inte väljarnas förtroende Att hålla ryggen fri eller bli en folkefiende?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,436 hits
januari 2005
M T O T F L S
« Dec   Feb »
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31  

%d bloggare gillar detta: