Radikal politik kräver mer än mysvänster

januari 18, 2005 at 7:43 e m Lämna en kommentar

Det finns helt klart en skillnad mellan att äga saker gemensamt och att äga dem själv. Det är den endimensionella substansen i höger och vänster. Men inget parti förespråkar idag enbart kollektivt eller enbart privat ägande. Vänsterpartister vill gynna privat småföretagande. Socialdemokrater hyllar marknadslösningar. Moderater vill främja offentlig sektor, åtminstone populistiskt. På punkt efter punkt har vänster och höger närmat sig varandra. I avgörande framtidsfrågor som global resursfördelning, decentralisering av makt, tillväxtkritik och miljörätt framstår socialister och liberaler som en enad bromskloss, en konservativ röd-blå kraft sammansmält efter närmare 100 års äktenskap. I ett sista klamrande försök att hålla kvar den förlegade högervänsterskalan har vänstern haft strategin att göra begreppet vänster till en trendig innehållslös etikett. Vänster ska inte vara råsocialism, utan förknippas med aktivism och feminism.

I Sverige har det gått så långt att det numera anses vara vänster att kämpa för gröna frågor som demokratisk förnyelse, ekologisk hållbarhet, alternativ ekonomi, social rättvisa och jämställdhet i största allmänhet. Alla som ser sig som radikala inbillas att de är vänster. Gröna käpphästar som deltagande demokrati, global miljökamp, praktiserad feminism, demokratisk ekonomi, kooperation och djurrätt, placeras i ett vänsterfack. Det har skapats en ideologiskt vilsen mysvänster och genom den åtnjuter 1800-talsideologin socialismen 2000-talsmänniskornas förnyade förtroende. Det förnyade förtroendet använder vänsterpartister för att popularisera kommunismen.

Även om fossiler som kamrat Ohly aldrig varit någon relevant politisk milstolpe för mig, förtjänar de ändå min tacksamhet. Som den hardcorevänster som de vill framstå som vill de göra upp med den ideologiskt förvirrade mysvänstern och göra bedriften att skilja rött systembevarande från grön systemkritik. Jag välkomnar naturligtvis att vänsterpartiets ledning dikterar att partiet bör lämna den gröna dimensionen och gå tillbaka till sina ideologiska blodröda rötter, för socialismen har väldigt lite med grön systemkritik att göra. Tingen måste enligt dessa fundamentalister återgå till sin ordning, vänster återgå till att bli en mossig arbetargrej, socialismen vara den industriella betongideologi av statlig centralstyrning och omyndigförklarande paketlösningar som den faktiskt är.

Det tydligaste exemplet på denna strategi är att Vägval vänster förespråkar ett nytt vänsterparti. Varför klandra dem som blivit snuvade på konfekten, de som med hjälp av vänsterpartiets bluffstrategi lurats att tro att socialism är mysvänster och något annat än råindustrialism, råcentralism och lönearbetstvång inte längre vara med i vänsterpartiet. Dessa vänsterpartister har frihetliga tendenser som inte platsar i ett kommunistparti.

Det kommer inte vara ett nytt vänsterparti som kommer ur den ideologiska sammandrabbningen mellan rött och grönt. En radikal politik kräver mer än mysvänstern förmår att leva upp till, en radikal politik kräver ett avståndstagande från både vänster och höger helt och hållet. En ny vänster kan aldrig bekänna sig till socialismen, vilken ofrihetlig eller frihetlig förpackning den än levererats i. En ny radikal kraft kan varken vara socialistisk eller liberal. Vägval vänsters politik måste bekänna politisk färg till fördel för det gröna.

Alla uppror inom vänstern är ett välkommet steg bort från vänsterns 1800-tal, men också signal om att det krävs en reformation av den gröna rörelsen. De som lämnar vänstern måste inse att deras visioner redan finns representerade hos oss gröna. Gröna partier uppkom genom en liknande ideologisk brytning efter 60-talets våg av politiskt medvetande. Då vaknade en politisk kraft som förstod sambandet mellan socialismens och liberalismens doktriner och de samhällsproblem som världen kämpar med. Redan då hade radikala aktivister förpassat vänsterdogmen till historiens soptipp.

Det Vägval vänster och andra upprorsmakare i vänsterleden i själva verket eftersträvar är en grön politik. Medvetet eller omedvetet. Mål som global rättvisa, jämställdhet, världsfred, direktdemokrati, djurrätt, sexuell frigörelse eller ekologisk hållbarhet kommer aldrig kunna uppnås genom en socialism. Gröna har en naturligt koppling till nya idéer som andra rörelser saknar, i radikala idéer som inte behöver bindas ihop med socialismens tveksamma systemtänk.

Vänsterpartiets splittring består inte som man kan luras att tro av konflikten mellan frihetliga röda och kommunister, den är uppgörelsen mellan vänsterpartiets röda och vänsterpartiets gröna. Det få inte komma som en ren överraskning för Vägval vänster att deras arbete snarare kommer åstadkomma ett tydligare grönt parti, än ett nytt vänsterparti.

Annonser

Entry filed under: Vänsterns Vägval.

Valsamverkan och politiska strategierv Var finns kommunismen och plakatbärarna?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,054 hits
januari 2005
M T O T F L S
« Dec   Feb »
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31  

%d bloggare gillar detta: