Kainsmärket kollektiv skuld

januari 13, 2005 at 7:37 e m Lämna en kommentar

Det finns något i ordet ”kollektiv” som får mig att rysa. För mig är det en klar diskrepans mellan ”kollektiv” och
”gemensamhet”, där det förra står för förenklingar, ovanifrånperspektiv och pådyvlad medan det senare står för
demokratiska lösningar utifrån jämlikhet och ömsesidighet. ”Kollektivet” representerar för mig den anonyma massan där individen kan gömma sig undan alla ställningstaganden och allt personligt ansvar. Gruppen i sig är också den enda beståndsdelen i ”kollektivet” . I ”gemensamheten” är individen den minsta beståndsdelen och själva alliansen är inte större än den minst engagerade individen.

Utifrån detta vägrar jag att kalla mig feminist. En überideologi där en skuld kollektiviseras enbart utifrån att annars
fungerar inte ideologins teoretiska bas syns mig varandes vämjelig. Varje individ väljer i mina ögon sin handling
och därmed en konsekvens. Hur ”Dr Philligt” det än låter. Om jag i lönndom slår min hustru kan jag knappast tycka
att grannens make har del av den individuella skuld jag då har för kvinnovåld. Men i den kollektiva skuldens teorem
spelar det ingen roll . Mitt personliga ansvarstagande som individ har alltid summan noll eftersom summan av
kollektivet ändå är 100 % ”skuld”. Därför kan jag lika gärna strunta i mitt eget ansvar, för om så 99,999% av den
manliga delen lever enligt feminismens principer återstår ändå bara den kollektiva skulden utifrån den återstående
promillens illgärningar.

Min vägran att kalla mig feminist har givetvis gjort att jag utsätts för omdömen som att jag inte ”ser”, att jag är
”rädd” framförallt för ”starka kvinnor” och att jag är fast i ”patriarkala strukturer”. Några närmare definitioner eller
argument behövs inte eftersom mitt Kainsmärke är den kollektiva skulden. Något som manifesteras främst genom
mitt långt ifrån självvalda penisinnehav men inte mina medvetna handlingar som samhällsmedborgare. Det spelar
inte heller någon roll att jag faktiskt ser och efter bästa förmåga försöker motverka t.ex. sexism, otillbörliga
löneskillnader mellan könen och våld mot kvinnor. Det blir på sin höjd ”bra” att jag gör något. Att jag inte känner
mig särskilt rädd för ”starka kvinnor” eftersom jag anser att starka individer kan jag lita på, hör inte hemma i
feminismens definitionsvärld. När jag som individ väljer att ställa mig utanför de av feminismen fastställda
”patriarkala strukturerna” genom att ta det största ansvaret för hemmet och barnen, jobba deltid och med en
femtioårings nyvakna politiska korrekthet och efter förmåga försöka ge min hustru det stöd hon behöver i politisk-
och yrkesmässig karriär, är det ändå patriarkens perspektiv jag lever ifrån. Den enögde diktatorn mellan mina ben
naglar fast mig i kollektivets skuld.

Jag är Equalist. Jag anser att ALLA har samma ansvar för det samhälle vi väljer att leva i. Därav följer att alla ska
tillåtas att ta samma ansvar. Frihetligheten bygger för mig – vilket jag påpekat många gånger förut – på en
diskussion och ett engagemang utifrån egalitär ömsesidighet. Att mötas utan grupprocesser, förutfattade meningar
och maktpositionering i en öppen och ärlig debatt. Att inte ensidigt titta på vad JAG förlorat utan vad VI har vunnit.
Lyssna och lära mer än att uppfostra och omforma. Livet blir för den skull ingen flummig
”Bibilangerkvamavavandva”-värld. Equalismen har den fördelen att den riktar sig åt alla håll, inte enbart efter ett
genusperspektiv. Men den kräver ett hårdare arbete och större personligt engagemang än en luddigt
kollektiviserande skuldfeminism. När någon frågar ”vad tycker du personligen EGENTLIGEN” finns det inga
floskler att gömma sig bakom.

Ge mig gärna på mössan för att ni tycker att jag är mer än lovligt naiv, råddig eller enbart obstinat. Men kom inte
dragandes med att jag inte ”ser” en gång till. För då kommer jag att blunda i fortsättningen. Påstå inte att jag är
”rädd” för då kommer jag att skrämmas av er enfald. Nagla framför allt inte fast mig i uppfunna strukturer, jag väljer
själv var i samhället jag sätter ner mina fötter. Och försök inte att omvända mig; feminismen är stendöd, leve
Equalismen!!

Jan-Erik Back
Annonser

Entry filed under: feminism.

Borgerligt stormanlopp Valsamverkan och politiska strategierv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,228 hits
januari 2005
M T O T F L S
« Dec   Feb »
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31  

%d bloggare gillar detta: