Var kommer förändringen in?

december 24, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Jonas Olofsson, ekonom-historiker vid Uppsala Universitet reagerar på Johan Lönnroth m fl artikel om Nobelpriset i ekonomi. Och hoppas på en framtid där fler ekonomer ägnar sig åt frågor om de grundläggande betingelserna för ekonomisk utveckling.
Många av oss som inte är nationalekonomer förundras över den självsäkerhet som kännetecknar ekonomers uttalanden om fördelningsfrågor. Slutsatser och rekommendationer serveras med en precision som både imponerar och förskräcker. Kan frågor som ytterst handlar om mänskors utbyte – med allt var det innebär av oförutsägbarhet, maktutövande och känslostormar – fångas in i matematiska formler? De teorier och modeller som många ekonomer arbetar med förutsätter ”rationellt” funtade individer, d.v.s. individer som är välinformerade och har förmågan att förutse hur resurser används mest effektivt. Det räcker nog att gå till sig själv för att inse att marknadens aktörer knappast kännetecknas av den förutsägbarhet och effektivitet som analysmodellerna förutsätter. Mot den bakgrunden var det befriande att läsa en artikel på DN-debatt den 10 december där Johan Lönnroth, Måns Lönnroth och Peter Jagers ifrågasätter ekonomers föreställningar om matematikens och ekonometrins ofelbarhet som verktyg för att förstå hur ekonomin fungerar.

Det vore emellertid fel att hävda att alla ekonomer bortser från svårigheterna att fånga in sociala skeenden i matematiska modeller. Tvärt om är det nog så att tveksamheten har tilltagit inom ekonomkåren. En undersökning av tidskriften American Economic Review för några år sedan visade att en tredjedel av de tillfrågade amerikanska ekonomerna menade att nationalekonomins teori- och metodutveckling avlägsnat sig för långt från verkligheten. Dessutom har det inom ramen för studier om arbetsmarknadsförhållanden och internationella utvecklingsfrågor sedan länge funnits ekonomer som vänder sig emot teorier där strukturella problem, sociala intressen och maktfrågor inte integreras i de ekonomiska analyserna. Det har också alltid funnits ekonomer som studerar institutioners betydelse för den ekonomiska utvecklingen och för levnadsvillkorens förändring. De ser t.ex. inte politiskt bestämda fördelningsinstitutioner som uttryck för marknadsregleringar som minskar effektiviteten i ekonomin utan tvärt om som en förutsättning för att marknaderna ska fungera effektivt. I dessa analyser finns alltså ingen given motsättning mellan jämn fördelning och effektiv produktion. Tvärt om framstår ofta en jämnare fördelning av löner och inkomster som något som bidrar till förtroende och tillförsikt, vilket i sin tur underlättar rörlighet och anpassning till nya konkurrensvillkor.

Ekonomiämnet har alltid omfattat olika skolbildningar. Decennierna efter andra världskriget innebar emellertid ett slags strömlinjeformning. Keynes analyser vävdes samman med den starka neoklassiskt inriktade skolan. Ekonomiämnets matematiserades och blev allt mer svårtillgängligt för alla utanför skrået. Frågor om hur produktions- och konsumtionsvolymer påverkade och påverkades av priser – d.v.s. hur marknader klareras – hamnade i fokus medan frågor om institutionella förhållanden, företagandets struktur, maktfrågor – d.v.s. ekonomins långsiktiga utvecklingsvillkor – tenderade att hamna i skymundan. Detta präglade naturligtvis också undervisningen. Undervisningen gick ut på att lära studenterna hantverket. Det gällde att kunna tillägna sig matematiken och modellerna. Mycket lite av undervisningen ägnades åt frågor om förutsättningarna för ekonomisk förändring. Studenterna skulle lära sig att hantera ekonometri och analysera förutsättningarna för marknadsjämvikt, inte studera frågor om utveckling och underutveckling. Det sistnämnda innebar också att studenterna fick lära sig väldigt lite om de frågor som behandlats av ekonomiämnets ”storheter” som Adam Smith, Karl Marx, Joseph Schumpeter och Friedrich von Hayek. Intresset förflyttades från förändringens och välståndets drivkrafter till statisk jämviktsanalys, d.v.s. från tillväxtens förutsättningar till ett fokus på prisbildningens betydelse för att förena utbud och efterfrågan på skilda marknader.

Den intresseförskjutning som skedde under decennierna efter andra världskriget präglar fortfarande ämnet, men kanske inte i lika hög grad som tidigare. Internationellt kan vi se att institutionellt orienterade ekonomer som Jeoffrey Sachs och Douglass North har fått en mycket stark ställning. I USA förkommer överhuvudtaget mycket forskning inom ekonomiämnet med starkt kritiska utgångspunkter. Den marxistiske ekonomen David Gordons Center of Economic Policy Analysis vid New School University i New York bedriver omfattande forskning där sociala frågor står i fokus (även om Gordon själv tyvärr gick bort allt för ung får några år sedan). I Sverige har vi t.ex. också Jonas Agell, professor vid Stockholms universitet, som skrivit åtskilliga artiklar om sambandet mellan rättvis fördelning och ekonomisk utveckling. Hans artiklar har också fått stor uppmärksamhet i internationell forskning.

Allt detta är glädjande och talar för en framtid där fler ekonomer ägnar sig åt frågor om de grundläggande betingelserna för ekonomisk utveckling.

Jonas Olofsson
Annonser

Entry filed under: Global Ekonomi.

Patriarkat och religion Ekonomipriset förminskar värdet på alla Nobelpris

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,325 hits
december 2004
M T O T F L S
« Nov   Jan »
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  

%d bloggare gillar detta: