Ekonomipriset förminskar värdet på alla Nobelpris

december 24, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Ekonomipriset till Alfred Nobels minne går oftast till nationalekonomer som med matematik och oberoende av politiska värderingar anser sig kunna bevisa att ett visst sätt att organisera samhället är optimalt. Dessa försök att efterlikna naturvetenskapens metoder och objektivitet håller inte. Ekonomipriset devalverar övriga priser. Om priset skall vara kvar måste det breddas och kopplas loss från Nobel. Det skriver bland andra Johan Lönnroth i en artikel som publicerades på DN Debatt i samband med Nobelprisutdelning och vars reaktioner också spillt över till Vägval Vänster.
I början av 1960-talet brukade några akademiska lärare i matematik i Göteborg gå till det numera nedlagda Kafé Casino och spela flipper. Vet våra läsare vad vi menar? Det är en sådan där maskin som spottar fram ett antal kulor om man stoppar in ett mynt. Spelet går ut på att maximera antalet poäng genom att med hjälp av två flipprar, kontrollerade genom knappar på spelets sidor, försöka få kulorna att ramla ner i hål och träffa olika plongande och plingande grejer så många gånger som möjligt innan kulorna trillar tillbaka till varifrån de kom.

Med i spelgänget fanns både professorer och docenter, extremt duktiga matematiker. Men där fanns knappast ett tydligt samband mellan spelskicklighet och vetenskaplig kompetens. I princip borde det kanske gå att räkna ut optimala kulbanor. Men de fysikaliska och fysiologiska modeller som skulle ha behövts för detta översteg klart professorsnivån. Att motspelarna ibland försökte sabotera spelet genom att omärkligt putta lätt på maskinen gjorde det ännu svårare. En som hävdat åsikten att flipprandet borde överlåtas till matematiker, fysiker och fysiologer skulle ha setts som något knäpp för att uttrycka det milt.

Annorlunda förhåller sig det i den ekonomiska vetenskapen. Där hävdar man att man kan konstruera matematiska modeller med vars hjälp man kan räkna fram det optimala beteendet hos individer i betydligt mer komplicerade beslutssituationer än den vi beskrivit ovan. Och inte nog med det. Ekonomer anser att de utifrån sådana modellresonemang dessutom kan visa att de själva är mer lämpade än politiker att ta de politiska besluten!

Låt oss använda det senaste ekonomipriset (Riksbankens pris till Alfred Nobels minne) som exempel. Priset gick till Finn E Kydland och Edward C Prescott. Här kommer ett utdrag ur Vetenskapsakademiens motivering:

”Kydland och Prescott visade bland annat att ekonomisk-politiska beslutsfattare som inte kan binda sig till en förhandsbestämd politik ofta kommer att föra en politik som leder till hög inflation, trots att de egentligen eftersträvar låg inflation – redan i sin artikel från 1977 diskuterade pristagarna möjligheten att styra finans- och penningpolitiken med långsiktiga regler som det är svårt att avvika från. Denna forskning har haft stort inflytande på de reformer som genomförts på många håll (till exempel i Nya Zeeland, Sverige, Storbritannien och i euroområdet) i syfte att delegera de penningpolitiska besluten till oberoende centralbanker med olika typer av prisstabilitetsmål.”

Vad innehåller då den åberopade uppsatsen från 1977? Textens kärna är en matematisk modell, ett optimeringsproblem under bivillkor. En rationell beslutsfattare, som vi kan kalla P, känner de exakta sambanden mellan ett antal ekonomiska variabler, varav några P kan styra. Vidare känner P de exakta effekterna av sina beslut, givet ett visst tillstånd i ekonomin då besluten tas. P vägleds av ”en allmänt accepterad social målfunktion” som har sådana egenskaper, differentierbarhet, konvexitetsegenskaper hos nivåkurvor med mera, att en entydig optimal lösning kan räknas fram. Men besluten leder ändå inte till en bästa lösning. Orsaken är att P har ”motspelare” som inte bara är ”naturen” utan även ”rationella ekonomiska agenter”.

Abstraktionsnivån i uppsatsen är extremt hög. Modellen kan tillämpas på samhällsekonomier där P är ”politikerna” som kollektiv, där styrvariablerna kan vara ränta, penningmängd och statsbudget och där målfunktionens variabler kan vara inflation och arbetslöshet. Men modellen kan också tillämpas om P är ett företag som väljer investeringsstrategier för att maximera vinsten. Beslutsmakten är i båda fallen monolitisk. Varje form av motsättning mellan olika intressen, mellan politiker, mellan partier eller mellan olika ägare i företaget är bortabstraherade.

Visst kan man anse att denna typ av tänkta samhällen eller företag kan ha ett intresse i sig själva, som utopier eller som objekt för jämförelse med en mer komplicerad verklighet. Men ekonomiprisutdelarnas anspråk går långt vidare än så.

Som framgår av motiveringen anses prismottagarna ha bidragit till att visa att en del av den ekonomiska politiken bör undandras allmänhetens och dess förtroendevaldas tyckanden. I stället skall beslutsmakten överlåtas till experter, som i lag skall befrias från att bli instruerade av sina politiskt valda uppdragsgivare.

Naturligtvis kan det finnas skäl för den expertstyrda centralbanken, lika väl som det kan finnas skäl emot. En sådan debatt har rasat såväl mellan politiker som mellan ekonomer. Men skälen kan inte med bästa vilja i världen härledas ur den typ av abstrakta argument som nu skall belönas med priset.

Det grundläggande problemet är att nationalekonomin som vetenskap helt enkelt inte kan jämföras med naturvetenskapen. Särskilt fysiken och kemin är universella i den meningen att slutsatserna gäller i USA lika väl som i Kina eller Tyskland. De är oberoende av politik eller ekonomiskt system. Ekvationerna för en betongbros konstruktion och hållfasthet är desamma världen över. Bygg så, och bron faller ihop. Bygg så, och bron håller. Medicinen är inte fullt lika universell, där finns fler kontroverser mellan olika skolor. Men jämfört med samhällsämnena är enigheten om hur olika forskningsinsatser skall värderas ändå oändligt mycket större.

I mitten av 1960-talet var världsekonomin ganska stabil. Herbert Tingsten utropade ideologiernas död. Då kulminerade också tron på att nationalekonomerna kan formulera lagar för ekonomier, som inte var helt olika Newtons gravitationslagar. Det var i detta klimat som idén om att inrätta ett ekonomipris i Nobelprisets efterföljd väcktes inom Riksbanken. 1969 utdelades det första priset till Paul A Samuelson och Jan Tinbergen, båda symboler för ett matematiserat och förment politiskt neutralt ekonomiämne.

Konsten att förenkla på ett sådant sätt att matematiken kan utnyttjas samtidigt som resultaten förblir meningsfulla är naturvetenskapernas stora konst. Nationalekonomin däremot har inte samma goda förutsättningar. De antaganden om människors beteenden som måste göras för att ekvationerna skall kunna lösas är förenklade intill meningslöshet. Statsvetenskap, sociologi, historia, socialantropologi, ja, till och med företagsekonomi, har genomsnittligt en betydligt mera försiktig syn på användningen av matematiska modeller. Vi har till exempel svårt att tro att en statsvetare skulle våga hävda att man med matematik och oberoende av politiska värderingar kan ”bevisa” att vissa sätt att organisera samhället är optimalt.

Nu kan man säga att detta inte spelar så stor roll. Men det gör det, och det av flera skäl. Ekonomipris har delats ut till breda icke-matematiska ekonomer som Gunnar Myrdal och Friedrich von Hayek. Detta delade pris visar för övrigt hur krystat det kan bli när prisets ofrånkomliga politiska sprängkraft skall neutraliseras.

Men i det stora hela har ekonomipriset tenderat att premiera en alldeles speciell typ av nationalekonomi, nämligen den som söker efterlikna naturvetenskapernas metoder och objektivitet. Detta är, menar vi, djupt olyckligt i och med att prisets prestige styr framtida forskningsinriktning.

Det går inte rimligen att hävda att priset i ekonomi har gått till så stora och banbrytande insikter i samhällens funktionssätt att de kan motsvara till exempel priset i fysik när det gäller att förstå materiens inre. Ekonomipriset devalverar de övriga priserna.

Så vad göra? Som vi ser det har de tre ansvariga – Riksbanken, Nobelstiftelsen och Vetenskapsakademien – fyra alternativ:

1. Inget görs. Nobelprisen devalveras gradvis.

2. Priset avskaffas.

3. Behåll priset, men koppla loss det helt från Nobelprisen. Dela ut det någon annan dag.

4. Försök gradvis vrida priset så att det bättre svarar mot den samlade samhällsvetenskapens syn på hur ekonomin fungerar i olika typer av samhällen. Då skulle en historiker eller statsvetare lika väl kunna få priset som en ekonom eller en matematiker eller statistiker, som har gjort en verklig insats för förståelse av samhällsekonomin. Problemet är då att verkligheten tränger sig på och svårigheterna att enas kommer att vara stora. Å andra sidan har Svenska Akademien i det stora hela lyckats med att finna värdiga mottagare av litteraturpriset, så helt omöjligt borde det inte vara.

Vi som skriver detta förordar alternativ fyra. Men när Riksbanken nu genom årets pris fått sitt behov av självständighet matematiskt bevisat borde väl banken kunna kvittera med ett initiativ som en gång för alla befriar oss från Riksbanksprisets sammanblandning med Nobelpriset.

Johan Lönnroth
Docent i nationalekonomi, fd riksdagsman (v)
Måns Lönnroth
Docent i teknik och social förändring, generaldirektör
Peter Jagers
Professor i matematisk statistik, Chalmers

Annonser

Entry filed under: Global Ekonomi.

Var kommer förändringen in? Valallianser?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,220 hits
december 2004
M T O T F L S
« Nov   Jan »
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  

%d bloggare gillar detta: