Frihet och socialism

december 1, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Syndikalismen behövs för att hålla den frihetliga tanken levande inom vänstern. Det skriver Mario Matteoni som också sammanfattar vänsterns gemensamma uppgift i utvecklingen av ett alternativ till kapitalismen. En diskussion som vänstern behöver ta tag i på allvar.
När jag, i slutet av femtiotalet, blev fackligt engagerad i Stockholms Grovarbetarefackförening (Byggnads avd. 36) hade avdelningen varit kommunistdominerat sedan 1934, med avbrott för en period under den s.k. Molotov-Ribbentroppakten och finska vinterkriget 1939-1940. 36:ans kommunistiska ledning hade följaktligen, förutom motparten Stockholms Byggmästareförening, sossarna och syndikalisterna att slåss mot. Sossarna och kommunisterna kämpade om makten i avdelningen som då hade över 12000 medlemmar. Bägge partifraktionerna hade egna klubbar inom avdelningen.
Klubbarna höll särskilda möten inför de ordinarie öppna medlemsmötena och det var egentligen på dessa fraktionsmöten som diskussionen fördes och besluten i realiteten togs. Sossarna var i hopplös minoritet i avdelningen ända fram till 1968 då Grovarbetarna/Betongarbetarna genom ett förbundsbeslut slogs samman med de övriga byggfacken i Stockholm ­ Träarbetarna, Snickarna, Murarna och Rörarbetarna. I de bägge förstnämnda avdelningarna hade socialdemokrater alltid haft en stark majoritet medan makten växlade i de två senare. Förbundet var givetvis socialdemokratiskt.
Efter sammanslagningen till Byggettan ersattes de öppna medlemsmötena av representantskap och socialdemokraterna fick därefter ständig majoritet i de fackliga valen. Fraktionsklubbarna levde dock kvar, hur länge vet jag inte.

Syndikalisterna, SAC, var aldrig något riktigt hot mot de styrande i avdelningen men lika föraktat av sossar som av kommunister. För min del var syndikalisterna en osynlig fiende. Jag träffade aldrig någon syndikalist, men på kurser och i andra kultursammanhang varnades för syndikalismens irrläror. Man menade att syndikalisterna försvagade kampen mot arbetsköparna genom att syndikalisterna inte insåg betydelsen av en välordnad centralistisk organisation.
Inte heller begrep SAC:arna, ansåg man, vikten av facklig- politisk samverkan i kampen för socialismen och syndikalisterna förstod inte heller att Staten kunde erövras för arbetarnas sak. De avgörande ideologiska skillnaderna mellan de tre grupperna var annars att sossarna ville uppnå det socialistiska samhället och omvandlingen av staten på demokratisk och parlamentarisk väg till skillnad mot kommunisterna som kunde tänka sig att erövra den borgerliga staten genom revolution och införa proletariatets (d.v.s. partiets) diktatur som en övergångsform till socialismen.

Sedan kommunisterna till namnet blivit vänsterpartister i början av sjuttiotalet och bekänt sig till demokratin återstod knappast någon ideologisk skillnad mellan dem och sossarna. Vänsterpartister var socialdemokrater men mer socialdemokrater, och radikalare, än sossarna själva. Syndikalisterna trodde inte alls på att staten, parlamentet eller partierna skulle kunna leda till verklig socialism. Syndikalisterna menade att arbetarna i stället borde bygga socialismen genom egna ekonomiska enheter, en sorts kooperativ samverkan mellan arbetare i lokala samorganisationer, vid sidan om det borgerliga samhället. Arbetarna skulle på så sätt inifrån konkurrera ut det borgerliga samhället och ersätta det med socialismen.

Alla de här ideologiska motsättningarna hade ju gammalt ursprung i den internationella arbetarrörelsen och de manifesterades tydligt redan vid Första Internationalen 1864. I Sverige hade syndikalisterna sin storhetstid inom fackföreningsrörelsen efter storstrejken 1909 och under trettiotalet och kommunisterna straxt före och efter andra världskriget. Syndikalisterna var annars starkast i Spanien och hade stor betydelse i Italien och i Frankrike och under en tid i USA. Kommunisternas fackliga organisationer utanför öststaterna var starkast i Italien och Frankrike. Både kommunisternas och syndikalisternas inflytande i svensk fackföreningsrörelse reducerades successivt under 1950-talet för att nästan utplånas under mitten av sjuttiotalet. Studentvänsterns partier i slutet av 60-talet och början av 1970-talet fick aldrig något riktigt inflytande inom fackföreningarna eftersom dessa s.k. arbetarpartier ­ SKP, KFLM, MLK, FK m.fl. ­ bokstavsvänstern kallad, saknade arbetare bland sina medlemmar. Ett visst inflytande fick de dock inom några fackklubbar genom att f.d. studenter utbildade sig till arbetare och tog anställning på industrier.
Jag kunde aldrig lära mig att hata syndikalisterna, dels för att jag som sagt aldrig upplevde dem som ett hot, och dels för att jag attraherades av tanken på den frihetliga kommunismen. Än idag anser jag att socialismens yttersta mål är att befria individen även om det kan ske genom att stärka kollektivet. Jag har också sympatiserat med syndikalisternas kamp mot all byråkratism såväl utom som inom arbetarrörelsen. Syndikalismen har alltid haft ett inslag av anarkistiska idéer och under vissa perioder har det anarkistiska tagit överhanden och jag har numera litet svårt för anarkisyndikalistisk revolutionsromantik och fönsterkrossande bråkstakar i rånarluvor, oavsett om de uppträder under röda eller svartröda fanor. Och ibland tycker jag att vissa anarkistiska syndikalister framhäver individualismen på ett sätt som ligger väldigt nära den dogmatiska nyliberalismens betonande av egoismen.
Jag tror att individens befrielse bara kan ske genom en demokratisk, solidarisk och gemensam kamp för frihet och jämlikhet och att arbetarnas befrielse måste vara deras eget verk. Samtidigt är jag övertygad om att syndikalismen behövs för att hålla den frihetliga tanken levande inom vänstern. En dialog med syndikalisterna är nog viktig för de bägge socialdemokratiska partierna (s) och (v) och framförallt för den fackliga arbetarrörelsen.

Den frihetliga vänster har således alltid funnits, vid sidan om den leninistiska och statssocialistiska.
Hur som helst, vänsterns gemensamma uppgift är att utveckla alternativ till kapitalismen, eller åtminstone kritik av kapitalismen. Skillnaderna i de olika vänsterideologierna handlar ju om sättet, och vägen dit. I dagens debatt och politiska kontext har ²kapitalism² ­ liksom de flesta andra levande begrepp ­ skilda betydelser. Ibland sätts likhetstecken mellan marknadsekonomi och kapitalism och inte sällan får det industrialiserade marknadssamhället (se NA:s definition) heta ²kapitalismen².
Det förefaller som att somliga vänsterideologer ser kapitalismen som en sjuka som drabbat världsekonomin, en cancersvulst som måste opereras bort för att ett socialistiskt samhälle ska kunna uppstå. Eller så utgår man ifrån att ²kapitalismen² är ett historiskt misstag som ledde mänskligheten bort från andra mer mänskliga och mer ²rättvisa² samhällsformer. Andra ser ²kapitalism² som en politisk idé som konkurrerar med de socialistiska idéerna där det bara är bara att ersätta kapitalistiska modeller med socialistiska så är kapitalismen så gott som avskaffad.
Vänstern har också lätt att skylla det mesta som går snett i samhällsekonomin på ²kapitalismen² utan vidare förklaring eller analys. Företagsnedläggningar, orättvisa lönesystem, ökad kriminalitet, luftföroreningar, olycksfall i arbetet, ökade mjölkpriser och allt negativt ­ från krig till egna personliga tillkortakommanden ­ allt skylls på det kapitalistiska samhällssystemet eller, som det ibland uttrycks, ²tjuvsamhället².
I den dagliga politiska debatten tycks många ­ både till vänster och till höger ­ mena att statligt eller kommunalt inflytande över produktionsmedel innebär en reducering av ²kapitalismen² och en framgång för socialismen. Man kan också lägga olika vikt vid kapitalismens samhällsekonomiska, sociologiska eller kulturella aspekter. Den vanligaste sammanblandningen är att sätta likhetstecken mellan marknadsekonomi och kapitalism. En sådan begreppsförvirring orsakar svårigheter för en bra vänsteranalys av den ekonomiska utvecklingen.

Under hundra år har också skilda tolkningar av kapitalismens natur starkt bidragit till att dela arbetarrörelsen i en reformistisk och en revolutionär gren. Ibland har denna splittring stimulerat rörelsen med oftast har den splittrat och försvagat.
Även om det inte finns någon sann och definitiv tolkning av begreppet ²kapitalism² tjänar den politiska och ideologiska debatten på att vi diskuterar begreppet. Vi kan t.ex. fundera över och diskutera följande: Vad är kapitalism? Vad är skillnaden mellan kapitalism och marknadsekonomi? Är det någon skillnad? Kan kapitalismen avskaffas? I så fall, hur ska det ske? Om inte, är det en modifiering av kapitalismen som är målet för den frihetliga socialisten? Kan man som frihetlig socialist vilja avskaffa den fria marknaden? Är man som frihetlig socialist för den fria marknaden? Hur beroende av staten är kapitalismen? Hur beroende av kapitalismen är staten? Vilken roll har staten för en frihetlig socialist?

Mario Matteoni
Annonser

Entry filed under: Filosofi.

Diskutera demokrati istället! Vad beror vänsterns nedgång på?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,054 hits
december 2004
M T O T F L S
« Nov   Jan »
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  

%d bloggare gillar detta: