Miljöpolitik i väntan på ett nytt genombrott

november 29, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Följande text är ett tacktal som hölls av Måns Lönnroth i samband med att han tilldelades St Andrewspriset i Skottland. Texten beskriver den djupa vågdal milljöpolitiken nu befinner sig i – om hur miljöarbetet hamnat, i bästa fall, högst upp på B-listan på den politiska dagordningen. Men spår också att den kritiska massan för en ny miljövåg snart kan infinner sig – då resultaten av klimatförändringarna blir synliga världen över.

Måns Lönnroth vid utdelandet av St Andrewpriset (St Andrew Skottland)

Översatt från engelska till svenska av Gunnar Sandin

För några år sen lyssnade jag till ett anförande som har varit kvar i minnet sen dess. Ni vet hur det är: de flesta föreläsningar går in genom ena örat och sen snabbt ut ur det andra utan att sätta några spår. Men det här anförandet som hölls i september 2001 av Peter Goldmark redaktör för International Herald Tribune och förut VD i Rockefeller stiftelsen. Han talade om behovet av vardagshjältar, personer som kan inspirera andra, som kan stimulera fantasin och få andra att säga: Varför inte? En annan värld är faktiskt möjlig!

Låt oss med detta i minnet se var vi står med miljön idag. Två år efter Johannesburg, tolv år efter Rio, 32 år efter Stockholm och exakt fyrtio år sen den verkliga miljöhjälten Rachel Carson dog.

Dags att summera. Hur långt har vi kommit, var har dynamiken funnits, vad har vi lärt, hur ska vi gå vidare? Enligt min uppfattning har vi haft tre vågtoppar och tre vågdalar när det gäller miljögenombrott.

Den första toppen kom i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet med 1972 som det symboliska årtalet. Institutioner grundades och mönster etablerades, på gott och ont. Industriländer organiserade nationella miljöskyddsorgan och det stiftades nationella lagar för att minska industriernas luft- och vattenföroreningar. Vissa kemikalier uppmärksammades liksom utsläppen från trafiken.

Sen kom en nästan femtonårig vågdal. Miljön halkade ner på den politiska dagordningen. Det hände inte särskilt mycket nytt. Det första genombrottets institutioner gnetade dock vidare. Den avsevärda förbättring av luft- och vattenkvalitet som vi nu kan se i de utvecklade ländernas storstäder, floder och sjöar är ett resultat av detta gnetande.

Den andra toppen varade några år mellan 1980-talets andra hälft och Riomötet 1992. Det kom två nya genombrott: internationella miljöinstitutioner byggdes snabbt upp och många utvecklingsländer började kopiera den första vågens institutioner. Tre globala konventioner: Wienkonventionen om skydd för ozonskiktet med tillhörande protokoll, FN:s ramkonvention om klimatförändring och konventionen om biologisk mångfald. Olika europeiska avtal om gränsöverskridande luft- och vattenförorening började ge resultat. Floden Rhen förbättrades markant, den sura nederbörden minskade dramatiskt, lagstiftningen inom EU började få effekt. Vissa multilaterala institutioner såsom Världsbanken började förändras. Och den allra största förändringen förstärkte optimismen: demokratiseringen av Central- och Östeuropa, Sovjetunionens upplösning.

Den andra toppen följdes av en andra vågdal när USA:s och Europas ekonomier gick in i en lågkonjunktur. Men den andra vågtoppens institutioner lades ovanpå den första vågens och framstegen fortsatte. Storstäder utanför OECD-regionen i Östeuropa och Sydostasien började angripa luft- och vattenföroreningar.

Den tredje toppen kom mot 1990-talets andra hälft tillsammans med nya genombrott: producentansvar i Europa, början till en reform av kemikalielagstiftningen och framför allt Kyotoprotokollet. Produktkedjehantering blev möjlig såsom Forest Stewardship Council. Handel och miljö debatterades allt häftigare – normalt ett tecken på potentiella framsteg.

Den toppen var kortlivad. Det började bära starkt utför långt före Johannesburgmötet 2002. Den bästa sammanfattningen var en tidningsrubrik som löd: ”Katastrof avvärjd, möjligheter har gått förlorade”. EU räddade Kyotoprokollet från kollaps på våren 2001. Jag tror att två personer bör lyftas fram: Sveriges dåvarande miljöminister Kjell Larsson och Massoumeh Ebtekar, hans iranska motsvarighet. Sverige var då ordförandeland i EU och Iran i G77-gruppen. Båda ministrarna hade starkt stöd från sin regering.

Nu, 2004, har vi hamnat i en ny och mycket djup vågdal. Låt oss därför sammanfatta de tre topparna och dalarna.

Vi vet alla att utvecklingen har varit blandad. Miljöproblem som vållas av industrin och har en teknisk lösning har i stort sett blivit lösta eller är på god väg. Så är det inte med andra problem som rör allt från urbana transporter till skydd av ekosystem och biologiska resurser. Frågor som berör världshandelns flöden har också i stort sett förts åt sidan. Listan över globala brister är längre än de sammanlagda listorna med nationella resultat. Varför är det så?

Låt mig citera ett samtal som jag för några år sen hade med en person i Clintonadministrationen. Jag frågade honom var miljön stod på USA:s politiska dagordning. Hans svar gjorde ett bestående intryck på mig: ”Högst upp på B-listan.” På A-listan hittar man nationell säkerhet, ekonomins tillstånd, sysselsättning, pensioner och social trygghet och annat. Om de frågorna är under kontroll kommer miljöns röst att höras. Annars inte.

Den uppenbara förklaringen ligger i miljöinstitutionernas organisering. De uppfattas i stort sett som ytterligare en statlig förvaltningsuppgift, en sektor bland många andra, och därmed inte viktiga nog att integreras i statskonstens kärnområden som utrikespolitik, ekonomisk politik eller bron mellan de båda, handelspolitik.

Jag tror verkligen att utrikespolitikens roll är starkt underskattad i miljöpolitikens historia. Den första vågen inleddes med två utrikespolitiska initiativ. FN:s generalförsamling beslöt 1968 att organisera den Stockholmskonferens som så småningom hölls 1972, och president Nixon – av alla människor – föreslog att miljön skulle föras upp på Natos dagordning genom CCMS (the Committee for the challenges of Modern Societies)-.

Den andra vågen kom när det kalla kriget ebbade ut och Sovjetväldet började bryta samman, och jag tror faktiskt att den tredje toppens snabba kollaps till inte ringa del kan förklaras med USA:s allt djupare skepsis inför multilaterala institutioner i allmänhet. Miljön är inget undantag från detta.

Kommer det då en ny vågtopp efter den nuvarande dalen? Jag skulle tro ”ja, men …”. Jag ska ta upp tre frågor som jag själv tror är viktiga för en fjärde vågtopp.

Först en fråga om innehåll: klimatförändringen. Sen en införlivningsfråga: de institutionella investerarnas roll på finansmarknaderna. För det tredje en begreppsfråga. Idéer betyder något, och jag tror att det är dags för en ny skotsk upplysning.

Låt mig börja med klimatet. Att mildra klimatförändringen är viktigt i sig och även som symbolfråga. Om ledarskapet sviker här kommer det också att svika på andra områden. Detta handlar om både utrikespolitik och ekonomisk politik, och framför allt berör det relationerna mellan EU och Ryssland och mellan EU och USA. Klimatförändringen kan skapa eller hejda nästa vågtopp.

För att kunna hanteras kräver varje komplext problem en kritisk massa av aktörer plus ledarskap. I klimatförändringens fall tror jag att den kritiska massan nu är på väg att bildas. De flesta naturvetenskapliga forskare accepterar de vetenskapliga rönen liksom de flesta om än inte alla regeringar i industriländerna och ett växande antal företag i industriella nyckelsektorer.

Min senaste inspiration är en rapport från Wall Street. Bankirfirman Goldman Sachs utgav nyligen en rapport som rangordnade företagen inom olje- och naturgasbranschen efter såväl miljömässiga och sociala som ekonomiska frågor. Enligt Goldman Sachs ”tycks sociala och miljöfrågor redan spela en roll för att bestämma branschens relativa vinnare i de företag som har potential att skapa betydande värde är de som har flest strategiska alternativ för sin medverkan i en kolvätefattig värld”. 23 olje- och naturgasföretag rangordnades. Ingen förvånas nog över att ryska bolag dominerade bland de fem i botten. Av de fem översta är fyra västeuropeiska (Nordsjöföretag för att vara mer specifik). Ser man bara på klimatet är alla de fem ledande europeiska.

Jag tror ändå att rörelsen är igång. Mitt intryck är att en kritisk massa av olika skäl är på väg att formas även i USA. Stater börjar bli mer aktiva, de omfattande resurser som satsas på bränslecells- och solcellsteknik lovar att starta alla möjliga aktiviteter. Utveckling av bilar med nya drivkedjor och bostäder med inbyggd elproduktion ger möjligheter som bara väntar på att skördas.

EU är världsledande i åtgärder mot klimatförändring och inom EU vill jag framhäva Storbritannien. Labourregeringen har tagit en rad intressanta initiativ såsom the Carbon Fund. Kyotoprotokollet hänger på Rysslands ratificering. EU kan skapa förbindelse mellan olika frågor som gör det lönt för Ryssland att delta.

Vad USA beträffar kommer mycket att bero på framgångarna med den europeiska utsläppshandeln. Om den lyckas, som jag tror att den till slut gör, skulle jag bli förvånad om inte ett liknande system uppstår i USA eller kanske inom Nafta, kanske när en administration behöver bättra på sitt internationella anseende, som Nixon gjorde med sitt Natoinitiativ 1969 medan Vietnamkriget rasade som värst.

Och glöm inte Kina. Kinas vetenskapliga och politiska samfund är väl medvetna om klimatförändringen och om vart den kan leda för nederbördsmönstren utmed Gula floden och Yang Tse-floden. Kina skulle vara helt i stånd att organisera ett handelssystem för nationella utsläpp.

Nu till min andra fråga: miljöns roll på finansmarknaderna. För att den ska kunna integreras i den ekonomiska politiken måste den integreras i de marknaderna. Här måste institutionella investerare som pensionsfonder, stiftelser och försäkrings- eller återförsäkringsbolag gå i spetsen. De har långsiktiga mandat och bör agera i enlighet därmed.

Här kommer min inspiration närmare universitetet St Andrews. Det är pensionsfonden Universities Superannuation Scheme (USS), en brittisk pensionsfond för universitetsanställda och en av landets största i sitt slag. USS uppmanade nyligen till ett nytt slags fondförvaltning för sina förmånstagare ”som om långsiktighet verkligen betydde något”.

Den drivande frågan var inte miljö eller uthållig utveckling utan de vanliga fondförvaltningarnas kortsiktighet , vilket i sin tur får betydande effekter på företagens beteende och ledningsstrategier för att inte säga företagens beteende och personalomsättningen i företagsledningarna. Uttrycket ”kortsiktighet” återkommer gång på gång, nuvarande finansmarknader skapar en betydande olust. ”Kortsiktighet” borde nog upphöjas till patologi.

Pensionsfonderna borde ha unika möjligheter att angripa denna kortsiktighet. De har trots allt ett långsiktigt mandat, det varaktiga inkomstflödet till förmånstagarna. Peter Moon, USS ledande investeringsfunktionär, jämför den traditionella fondförvaltningen med en rad hundrameterslopp medan en pensionsfond egentligen sysslar med att springa maraton. Men inte bara detta. Pensionsfondernas förmånstagare är inte bara intresserade av inkomstflödet. De flesta av oss har barn och barnbarn och bryr oss lika mycket om den värld dessa ska ärva som om våra pensioner.

Jag skulle vilja se att institutionella investerare utvecklade en helt ny uppsättning investeringsstrategier, baserade på inkomstflöden som i sin tur byggde på uttalat positiva visioner om globaliseringen och den värld som genererar dessa flöden. Jag hoppas att USS tar itu även med detta.

Låt mig än en gång hänvisa till ett möte som har gjort intryck på mig. I Johannesburg 2002 lyssnade jag på ett seminarium om illegal skogsavverkning i ett västafrikanskt land. En skogsexpert från det landet nämnde att det inte var alls svårt att stoppa denna avverkning. ”Allt som behövs är fyra telefonsamtal”, sa han. ”Ett vardera till fyra bolag i en europeisk huvudstad.”

Jag skulle vilja att mina pensionsfonder ringde de samtalen, och jag skulle föredra att de använde mina pengar till att granska sådana aktiviteter i stället för att öka på kortsiktigheten.

Är det då troligt att så sker? Det är inte omöjligt, skulle jag vilja påstå. Jag tror mer att Europa än att USA kommer att gå i ledningen. Den brittiska regeringen har tagit ett antal initiativ som det finns anledning att påminna om. Ett är Extractive Industries Transparency Initiative som handlar om korruption i svaga länder, ett annat är förordningen om SRI-redogörelser från slutet av 1990-talet. Båda har haft viss effekt. Association of British Insurers har utfärdat riktlinjer i liknande syfte.

En nyckelfråga är fondstyrelsernas juridiska mandat. Lagen föreskriver att de enbart ska se till förmånstagarnas ekonomiska avkastning. Men här står de ekonomiska vetenskapen långt från naturvetenskapernas förmåga till prediktion och kommer alltid att göra det. Mycket handlar om tolkningen av det rätt flytande begreppet beprövad erfarenhet .

Detta leder mig till min tredje fråga: ett genombrott i begreppsvärlden. Integration i den ekonomiska politiken av uthållig utveckling kommer också att kräva ett akademiskt genombrott.

Låt mig börja med en nidbild. Anta att en framstående ekonom skulle vittna i domstol om två skilda investeringsstrategier för pensionsfonder. Den ena strategin skulle utnyttja och utplåna ett visst marint ekosystem eller en tropisk eller annan skog under en period av kanske tio till femton år. Den andra strategin skulle använda samma ekosystem men acceptera ett lägre ekonomiskt resultat under samma period för att skydda produktionsförmågan på lång sikt. Den framstående ekonomen skulle finna att den utplånande strategin gav en högre diskonterad inkomst än den andra, bevarande. Skulle han inte tvingas rekommendera utplåningsstrategin? Men skulle förmånstagarna acceptera det resultatet om de tillfrågades? Jag betvivlar det. Jag tror att de flesta förmånstagare i stället skulle ifrågasätta klokskapen hos denna ekonom och kanske även ekonomin som vetenskap. Vi känner alla olika talesätt. Ett lyder: ”den eknomiska vetenskapen är bra på att sätta priser och värdelös när det gäller att urskilja kostnader.” Min favorit är ett citat från en ledare i Financial Times: ”Marknaden är en god tjänare men en dålig herre.”

Tiden har kommit för universiteten att skapa en vetenskap om uthållig utveckling. En vetenskap som integrerar ekonomi med biosfärvetenskaper och samhällsvetenskaper. Ekonomin är trots allt mötesplatsen mellan samhälle och biosfär.

Min inspiration är här en biografi över John Maynard Keynes. Robert Skidelsky beskriver i den mästerliga levnadsteckningen – med underrubriken ”Ekonom, filosof, statsman” – hur Keynes ekonomiska tänkande utvecklades genom åren. Keynes stora insats var kanske hans omdefiniering av statens roll i nationalstatens ekonomi och därmed, bör det tilläggas, av ekonomernas roll i statsförvaltningen. Han lämnade 1919 Versaillesförhandlingarna i avsky när de dåvarande regeringarna envisades med att påtvinga ett besegrat Tyskland skadestånd som Keynes såg som ytterst kontraproduktiva. Han efterlyste en integration av utrikespolitik och inrikespolitik som skulle hjälpa till att generera stabila förhållanden. Trots misslyckandet efter första världskriget höll han ut under och efter andra världskriget i de förhandlingar som ledde fram till Bretton Woods-institutionerna.

Jag skulle tro att om han hade levt idag så skulle han ha eftersträvat ännu en omdefiniering av ekonomins plats i de offentliga angelägenheterna. Han skulle ha varit tillräckligt bildstormande för att ge sig på hela ekonomprofessionen och den märkliga rationalism, uttryckt i matematik och rational choice, som har slagit rot i den ekonomiska vetenskapen. Han var, som jag har förstått det, svidande i sin kritik mot det dominerande bruket av statistiska modeller för att förutspå framtiden. Efter att ha börjat i filosofi och skrivit sin avhandling i sannolikhetsteori hade han en långt mer sofistikerad syn på ovisshetens vägledande roll än som kan fångas av förutvarande, nuvarande eller framtida matematiska modeller. Om han levt idag hade han kanske sökt sig till biologin eller fysiken för att få inspiration till kunskap om det samspel mellan människor som är ekonomins ämne.

Ännu intressantare var kanske hans syn på moraliska värden. I unga år trodde Keynes, berättar Skidelsky, att han levde i den bästa av tänkbara världar. Kyrkans makt sviktade men den från religionens nedärvda altruismen fanns ännu kvar. Keynes blev, som Skidelsky formulerar, alltmer oroad över att materialismen successivt skulle ersätta altruismens roll.

Han sa ju att vi alla är döda på lång sikt. Men jag vill tro att om han hade levt idag så skulle han utan vidare ha angripit den ekonomiska vetenskapens moraliska tomrum. Han skulle ha försökt skapa en ekonomivetenskap där det långa perspektivet betydde något. Han skulle ha återvänt till Bretton Woods-institutionerna för att finna ett nytt mandat, en ny utgångspunkt.

En ekonomi där det långa perspektivet betyder något: det måste ju betyda ämnets integration med biosfär och social rättvisa. En annan värld är möjlig – vi, vår generation, behöver bara befria sig från sin självpåtagna trångsynthet. Detta var ju vad upplysningen handlade om, enligt vad Immanuel Kant för första gången sa 1784. 2004 är det för övrigt två hundra år efter hans död.

1700-talets upplysning är faktiskt väl värd att besöka om och när man börjar begrunda den växande kortsiktigheten. Den centrala frågan under upplysningen var, såvitt jag förstår, sambandet mellan förnuft – eller vetenskap – och religion. Kontinentala filosofer som Voltaire.
och Kant tenderade att se en motsättning mellan de båda. Den skotska versionen av upplysning var både mer sunt förnuftsorienterad och mer vittseende. David Hume och Adam Smith menade att vetenskap och religion borde gå hand i hand. Adam Smith var först och främst moralfilosof. Även om han förstod och uppskattade specialiseringen som en källa till växande produktivitet såg han också denna specialisering som en självpåtagen trångsynthet. Han skulle ha varit den förste att inse den totala ytligheten i dagens strävan efter mästerskap genom akademisk specialisering.

Vi lever idag i en sekulariserad värld. De förställningar om altruism och långsiktighet som religionen tidigare ingav västvärlden finns inte längre. Vi måste därför uppfinna en sekulär version av altruism och långsiktighet för att kunna vaccinera oss mot kortsikthetssjukan.

Jag läste nylien en bok om den skotska upplysningen, skriven av en icke-skotte. Jag slogs av underrubriken: ”Skottarnas uppfinning av den moderna världen”. St Andrews är ett gammalt universitet, fyller snart sex hundra år. Vad vore en bättre utmaning för detta universitet än att uppfinna en annan värld – en ny modern värld – och leda nästa våg av skotsk upplysning?

Måns Lönnroth
Annonser

Entry filed under: Miljö- och klimatpolitik.

Staten måste sluta prioritera ohållbara trafikslag Vänsterns problem med människan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,054 hits
november 2004
M T O T F L S
« Okt   Dec »
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
2930  

%d bloggare gillar detta: