Befriande läsning

november 21, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Efter att ha läst åtminstone en hyllmeter biografier av varierande kvalité, där den ena kännaren efter den andra gräver sig ner i den legendomspunna historia som omger artisten Bob Dylan, är det en befrielse att läsa hans egna, selektiva, men samtidigt klargörande, bok om livet som artist. Det skriver Stefan Björling i en recension av Bob Dylans självbiografi ”Chronicles vol 1”.
Det är inte för att Bob Dylan tillför så mycket nytt till genealogin som ”Chronicles, vol 1” är befriande. Den benar inte upp särskilt mycket av de otaliga legender som under årtionden lagt sig som ett lager av damm över honom. Visst, han avslöjar varifrån artistnamnet Bob Dylan har sitt ursprung. En lek med bokstäver som visar sig ha kopplingar till den walesiska poeten Dylan Thomas. Men många andra mysterier – som motorcykelolyckan utanför Woodstock 1966 – lämnas med orden: ”jag hade varit med om en olycka, blev skadad, men tillfrisknade”.
Det befriande är att läsa Dylans egna ord. Hans egna minnesbilder och version av historien om hur han blev den han blev. Denna version behöver inte vara mer sann än någon av alla de som tidigare förmedlats av gamla flickvänner, producenter, musikkollegor, grannar, fiender, journalister och släktingar. Men den är hans egen.

Biografin är inte heller särskilt belysande om man väntar sig en redogörelse av ett 63-årigt liv och en drygt 40 år lång skivkarriär. Han är inte särskilt utlämnande om livet kring sig själv. Detaljerna i familjelivet är ett oskrivet kapitel. Fruar och barn finns där. Han talar om dem med värme, kärlek, omtanke och stolthet. Men aldrig vid namn eller i detalj. Det är inget hemma-hos reportage. Och det gör ingenting.
”Chronicles vol 1” är snarare sporadiska brottsstycken av ett liv där artisten, låtskrivaren och författaren Bob Dylans mejslas fram. Inte som biografisk eller kronologisk person. Utan som ett collage av känslor, förhoppningar, besvikelser och personliga betraktelser.

Det är en förtjusande bok att läsa. Den överraskar positivt. Orden flyter lätt. Språkbegåvningen är påfallande och man kastas mellan tankar, känslor, idéer, intryck, historia, metamorfoser och skrönor i ett ansenligt tempo. Personporträtt och landskapsskildringar tecknas varsamt och trovärdigt. Anslaget är utåtriktat. Han talar till läsaren. Till tusentals fans, men också till vänner och medmusiker. I positiva ordalag. Visst är urvalet subjektivt och selektivt. Inte mycket tid ägnas åt managern, och senare bittra fienden, Albert Grossman. Men anslaget är också underfundigt problematiserande och sökande. Dylan ställer saker och ting på sin spets. Han ställer frågor. Ofta utan avsikt att besvara dem. Han vänder ut och in på begrepp, leker med ord och ifrågasätter sanningar.

Boken är indelad i fem kapitel. De två första behandlar Dylans utveckling som artist och person. Från det att han kliver ur bilen i ett snöigt och iskallt New York, till signeringen av skivkontraktet med Columbia. En resa som för läsaren via musikcaféerna i Greenwich Village och mötena med alla musikaliska inspiratörer. Detaljerade skildringar av livet hos vännerna Ray och Chloe. Skildringar som äger en sådan detaljrikedom (musiken på radion, matoset från köket, folk utanför fönstret) att en vän av ordning undrar över hur allt detta kan vara så levande, 40 år senare. Men det är oväsentligt. Det är stämningen och den inflytelserika miljön. Känslan av att befinna sig i en stad som är större än världen. Som bubblar i en ogripbar känsla av grundläggande förändring, där Dylan påverkas i strikt autonoma aspekter, men också utgör en av ingredienserna.

I kapitel tre kastas vi raskt framåt till slutet av 60-talet och tiden efter motorcykelolyckan. En tid då konflikten mellan den tidigare eftertraktade berömmelsen och det nu åtråvärda familjelivet skär sig i ett fullständigt kaos. Där kraven kväver all glädje, all inspiration. Det är en berättelse om berömmelsens förbannelse. Om den medialt pådyvlade, bibliska, schablonbilden av en man med uppgift att frälsa en hel värld. Hippies som demonstrerar utanför huset för att locka ut den orättvisa världsordningens Messias från sin självvalda isolering. Musikjournalister och universitetsfakulteter som utropar honom till en röst för en hel generation. Krav omänskliga att bära. Som förvandlar Dylan till flykting. Motelden blir att krossa myten om sig själv. Han åker till Israel och låter sig fotograferas iförd judisk huvudbonad vid klagomuren. Han anklagas för att vara sionist. Han släpper skivor som sågas av kritiker och avskys av publiken. Han anklagas för att vara kapitalist. Allt är bättre än att tvingas bära den ofrivilliga frälsarens törnekrona.

I Oh Mercy, kapitel fyra, är vi tillbaka i en tid av förtvivlan. Det är mitten av 80-talet. Dylan har tappat tron på sig själv. Han känner inte igen sina gamla sånger. De betyder inget. De är tomma, meningslösa och främmande. Allt går på rutin. Han kan inte sjunga. Skivorna har slutat sälja. Han befinner sig på en 18 månader lång mardrömslik turné. Han drar den bittra, men samtidigt befriande, slutsatsen att det är dags att lägga av. Det är då, mellan soundchecken med Greatful Dead, han hör en jazzmusiker framföra sånger på ett sätt som får honom att fundera. Det är sättet att sjunga. Energisnålt och enkelt. Men trovärdigt. Han drar sig till minnes en gitarrlektion han fått i New York 30 år tidigare. En kollega som med matematisk förändring av anslagen på ackord och frasering av sång låter en sång ömsa skinn. Han prövar. Och det funkar.
Under fyra konserter avfyrar han 80 olika sånger. Han börjar hitta tillbaka, återfinner spelglädjen och scenlusten. Det döda får liv genom att spelas på ett sätt det kanske skulle gjort redan när de skrevs. Definitivt nu. Han bestämmer sig för att ge 200 konserter året därpå. För att återkomma till samma plats året därpå, och året därpå. I en upptäcktsresa i sig själv och sitt verk. Han börjar skriva nya låtar. Men det som tidigare gått så lätt – in i studion, skriv låtarna på plats, gör ett par inspelningar, ut på vägarna igen – funkar inte längre. Inspelningarna går i stå. Det är en lång och mödosam resa han företar. Men han ror det iland.
Det är då han förstör sin hand. Med en omfattande turné framför sig, en ny platta i bagaget, är han fysiskt oförmögen att spela.

I det sista, kapitlet är vi tillbaka i tidigt 60-tal. Det är skildringar av livet i studentkvarteren ”Dinkeytown” i Minneapolis. Nya bekantskaper, lika besatta i den amerikanska folkmusiken. Det är brottsstycken ur barndomen, uppväxten i Hibbing, Minnesota. Utsikten över de stora sjöarna, gratisritterna med järntågen, skolan, hockeymatcherna och lekarna. Det är den första stora kärleken som leder honom in i en värld av konst, teater och litteratur.
Men framför allt tecknar det bilden av utvecklingen till unik låtskrivare. Den totala hänförelsen inför Woody Guthrie. Bekantskapen med Rimbauds poesi. Fascinationen över textuppbyggnaden i Brechts ”Sjörövar-Jenny”. Och det första, musikaliskt omtumlande, mötet med Robert Johnson, 30-talsbluesens kanske mest legendomspunne figur. Fyra oundgängliga delar i den helhet som tillsammans bygger Bob Dylans originalitet som låtskrivare och författare.

En vän försökte beskriva ”Chronicles vol 1” genom att likna den vid sången ”Desolation Row”. Men denna gata är målad i ljusare fäger. Inte begåvad med samma underliggande domedagskänsla. Den liknar mer ”When I Paint My Masterpiece”. Ännu ofullständig.
Inte undra på att man redan längtar efter ”Chronicles, vol 2”.

PS: ”Chronicles vol 1” är utgiven av Simon & Schuster, UK, men finns nu också utgiven av Prisma på svenska, i översättning av Mats Gellerfelt. Recensionen är gjord utifrån det engelska originalet. Jag har inte läst den svenska översättningen och kan inte bedöma dess kvaliteter.

Stefan Björling
Annonser

Entry filed under: Kultur.

Eldsjälarnas låga släcks Vad behöver göras?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,062 hits
november 2004
M T O T F L S
« Okt   Dec »
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
2930  

%d bloggare gillar detta: