En socialist kan inte gärna vara kommunist

november 19, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Vägval Vänster gör ett nedslag i vänsterpartiets historia. Denna artikel lämnades till Ny Dag den l9 januari 1982. Dagen efter sade chefsredaktören Ingemar Andersson i telefon till författaren: ”Jag har bekymmer med din artikel. Det är spänningar i partiet. Den får stå i väntan på bättre läge”. Läget blev inte bättre, författaren lämnade partiet, men får den alltså publicerad här, 22 år senare.
Diskussionen om händelserna i Polen är förvirrande därför att vissa nyckelord, särskilt ordet ”socialism”, återkommer i lite skilda betydelser: det finns inga riktiga överenskommelser om hur de ska användas. Det finns de som med socialism tycks mena allt som är bra, som gör en definition liknande en önskelista, och då får de ju ett mycket fint mål, men ett inte så bra analysinstrument. Den motsatta ytterligheten är att använda en låg definition av socialism. Man säger tex att socialism är ett produktionssätt som karakteriseras av ”kollektivt ägande”, men inte mycket mer. Betalt efter arbete kanske. Man s.a.s. letar fram en minsta gemensam nämnare för de länder som kallar sig socialistiska, och så säger man: detta är socialism.

Målet blir ju inte särskilt glänsande då, men å andra sidan stämmer det bättre med verkligheten. Framför allt skiljer man ut politiken som något som måste studeras för sig och inte automatiskt följer av ekonomin. Ni känner säkert igen resonemang av den senare typen; vi är många som fört dem: ”socialism kan precis som kapitalism förenas med mycket olika politiska system”, brukar det heta.

Men det finns problem med denna låga definition, och problemen känns särskilt tydligt denna vinter, då vi ser Polens spirande socialism krossas av en politisk kraft som kallar sig – ja, socialistisk. PCI, det italienska kommunistpartiet, konstaterar i sitt uttalande vid årsskiftet att slutpunkten nu nåtts för den progressiva rörelse som den ryska revolutionen igångsatte; vad man än kan säga om fortsättningen, inte är den progressiv. Problemet med den låga definitionen är att den framhäver det gemensamma, medan historien framhävder det skiljande: det är svårt att se vad som idag förenar en socialist med en reell socialist, eller hur man ska säga. Jag ska därför föreslå en annan definition.

Skillnaden är egentligen en något mera kritisk granskning av begreppet ”kollektivt ägande”, som ju onekligen är centralt. Vad betyder kollektivt eller – för enkelhetens skull – statligt ägande? Det betyder – ja, det beror naturligtvis helt på det politiska systemet. Poängen är att det beror på det politiska systemet, som alltså inte kan lämnas utanför definitionen. Staten som ägande och bestämmande subjekt formas av en politisk process och inte av några metafysiska samband hit eller dit. Om en liten byråkratisk elit, en nomenklatura som det ibland heter i Sovjet, innehar statsmakten, kontrollerar ekonomins kommandoposter, så är ju inte det statliga ägandet mera kollektivt än låt säga aktiebolagsägandet under den sena kapitalismen. Inte ens det gamla klassiska cirkelresonemanget hjälper oss här. Det gamla klassiska cirkelresonemanget lyder ju: eftersom arbetarklassen övertagit produktionsmedlen så är staten arbetarklassens stat, vilket i sin tur tyder på att arbetarklassen övertagit produktionsmedlen, som just ägs av staten.

Hur pass kollektivt ägandet är bestäms alltså av graden av demokrati. Härav följer i logikens och som sagt historiens namn att till definitionen av socialism nog måste läggas det politiska styrelsesättet: Utan politisk demokrati ingen socialism.
Såvitt jag förstår överensstämmer denna definition exakt med den som vpk ger av sitt politiska mål: en socialism som är demokratisk. Alltså inget problem vad målet beträffar. Däremot, som vi vet, uppstår problem vid beskrivningen av den reella socialismen, eftersom politisk demokrati där inte förekommer. Men är inte dessa problem något mycket bra? Det är ju inte fråga om samma sak: skillnaden är djup, inget låter förmoda att den kommer att minska, tvärtom. En lång historisk process är avslutad, vi ser resultatet, vägarna skiljs. Betydelsen av parollen om ”den tredje vägen” är denna. Vägarna skiljs.

Men, kanske någon frågar, om vi för in demokratin som ett led i vår definition av socialism, vad fan ska vi då kalla de socialistiska staterna? Såvitt jag kan se är det inget problem alls. Dessa särpräglade regimer, på en gång mycket despotiska och i vissa avseenden så banbrytande vad gäller att bekämpa nöd och fattigdom, i en tidigare epok, ska vi kalla kommunistiska. Ordet är deras. Jag tror att om vi för isär begreppen, och inte som nu rör ihop dem i en enda, låt vara välvillig soppa, så blir debatten mycket klarare. Slutsatsen är naturligtvis att en socialist inte gärna kan vara kommunist.

Anders Ehnmark
Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

När partiet slutar tänka Två aspekter av ett nytt parti

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Blog Stats

  • 7,590 hits
november 2004
M T O T F L S
« Okt   Dec »
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
2930  

%d bloggare gillar detta: