Kommunismen och vänsterns framtid

november 17, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Gunnar Ågren, Stockholm, menar att en partiledares uppfattningar inte är hans eller hennes privatsak. Partiledaren förväntas företräda hela partiets politik. Och i tider då en kraftfull vänster behövs mer än någonsin, och den globala vänsterns debatt och organisation tar sig nya uttryck vore ett återupplivande av kommunismen defintivt fel väg att gå.
Det är svårt att ifrågasätta Lasse Ohlys mandat för att kalla sig kommunist. Han valdes med överväldigande majoritet av partikongressen och hade klart och tydligt deklarerat sin kommunistiska övertygelse före valet. Det är egentligen just här som problemet uppstår.

En partiledares politiska uppfattningar är inte hans eller hennes privatsak. En partiordförande måste förutsättas företräda partiets politik. Detta gäller alldeles särskilt så centrala frågor som om man är kommunist eller inte. Det är mycket rimligt att ett sådant ställningstagande uppfattas som att Vänsterpartiet är på väg att återta sin gamla identitet som partiet hade under mer än 70 år av sin historia. Att hävda att kommunism är en personlig trosuppfattning utan politiskt innehåll är helt enkelt inte trovärdigt. Beslutet att avskaffa det gamla partinamnet togs med mycket knapp majoritet och de som var motståndare till beslutet har uppenbarligen stärkt sin ställning.

Att vara kommunist behöver inte innebära att man försvarar de övergrepp som begåtts i kommunismens namn. VPK kunde under lång tid kombinera det kommunistiska partinamnet med en mycket kritisk hållning till de inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter som förekom i länder med statsbärande kommuniska partier. Vi utvecklade också förbindelser med de partier som kallades för eurokommunistiska och stödde åtminstone i någon mån de demokratiseringssträvanden som skedde inom den kommunistiska rörelsen. Det förekom också ställningstaganden som vi både har anledning att utvärdera och i några fall att skämmas för. Detta är dock inte huvudfrågan.

Kallar man sig kommunist eller använder en kommunistisk partibeteckning måste det rimligen innebära att man anknyter till den kommunistiska tradition som funnits inom den internationella arbetarrörelsen efter 1917. Orsaken till att en rad partier anslöt sig till den Kommunistiska internationalen och kallade sig kommunistiska var självklart inte en önskan att upphäva demokratin och att begå övergrepp. Det som förenade partierna var övertygelsen att oktoberrevolutionen och upprättande av den första socialistiska staten, Sovjetunionen, innebar ett första steg mot det kommunistiska samhället. Det fanns också en övertygelse att de kommunistiska partierna skulle spela en central roll i denna process.

Så småningom släppte VPK teorin om att Sovjetunionen var på väg mot det kommunistiska samhället. Kvar fanns emellertid uppfattningen om att oktoberrevolutionen och uppkomsten av socialistiska stater innebar att en stor del av världen frigjordes från det kapitalistiska systemet. Det fanns också en förhoppning att dessa länder skulle kunna reformeras och att man skulle kunna kombinera ett socialistiskt produktionssätt med politisk demokrati. Detta var ett viktigt skäl till att många inom partiet så ursinnigt tog avstånd från inmarschen i Tjeckoslovakien. Även om vi tog avstånd från den demokratiska centralismen och tesen om ett elitparti fanns det kvar föreställningar om att det kommunistiska partiet hade en ledande roll.

Jag deltog aktivt i debatten på partikongressen 1991 när vi avskaffade det kommunistiska partinamnet. Jag kan försäkra att vi som ville ändra partinamnet inte gjorde detta av några opportunistiska skäl eller enbart för att undvika att dra på oss borgerlig eller socialdemokratisk kritik. Skälet var ett annat och mycket viktigare. Vi kunde konstatera att det socialistiska experiment som inleddes 1917 hade misslyckats. Oktoberrevolutionen och så småningom också den kinesiska revolutionen hade inte fört mänskligheten närmare socialismen utan kanske tvärtom i vissa avseende bidragit till att cementera det kapitalistiska systemet. Teorin om de kommunistiska partiernas ledande roll hade snarast bidragit till att splittra och försvaga arbetarrörelsen.

Samtidigt fanns och finns behovet av en kraftfull, osekteristisk och bred vänster som kompromisslöst kämpar för både demokratiska och mänskliga rättigheter. Kapitalismen har inte blivit mänskligare. Tvärtom har de internationella skillnaderna i makt, rikedomar, levnadsförhållanden och hälsa ökat kraftigt under 1990-talet. Det nuvarande produktionsättet är bokstavligen ett hot mot mänsklighetens levnadsvillkor och överlevnad.

Som en reaktion mot denna utveckling föds idag en global vänster där både debatten och rörelsen tar sig nya uttryck. Det är viktigt att vi bejakar denna utveckling. Ett återupplivande av kommunismen är definitivt fel väg att gå

Gunnar Ågren
Annonser

Entry filed under: Vänsterns Vägval.

Vi behöver en ny vänster Arvet från Sovjet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,057 hits
november 2004
M T O T F L S
« Okt   Dec »
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
2930  

%d bloggare gillar detta: