Brandtalens lockelse

november 15, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

I centrum för den problematik vänsterpartiet har att hantera står det omhuldade konfliktperspektivet, vilket medför ständig kampberedskap och misstänksamhet. Och som har svårt att förvandla en knuten näve till en utsträckt hand. Det skriver Charlotte Sjöholm, styrelsemedlem i VVV Skåne och tidigare medlem i Vänsterpartiet.
Vänsterpartiets styrelse har avvisat tanken på en genomsyn av sitt förflutna i ljuset av det nuvarande – och av det närvarande i ljuset av det förflutna. Detta i sig pekar på kvarvarande auktoritära tendenser inom partiet. Att inte vara förmögen till introspektion, att inte kunna vända blicken inåt och bli varse om egna motiv, svagheter och reaktionsmönster, är i själva verket utmärkande för en auktoritär hållning. Det är en handlar om en rigiditet som upprätthålls bland annat genom att andra ständigt får klä skott för egna brister. En uppsättning fiendebilder tjänar som projektionsyta för den inre disharmonin.

Flera reaktioner från på Uppdrag granskning och efterföljande debatt demonstrerar det här. Vissa riktade omedelbart, närmast reflexmässigt, blicken mot höger och flyttade över diskussionen till att handla om den politiska motståndarsidan och deras agerande. En annan linje är de våldsamma attackerna på Vägval Vänster-medlemmar, vilka fullt logiskt framfört sådana synpunkter i debatten som de redan tidigare luftat och nu sett bekräftas både av Janne Josefssons reportage och av partiledningens omedelbara reaktioner efter sändningarna. Det mest groteska exemplet här är att en partistyrelseledamot i en intervju i Flamman mer än antyder att Uppdrag granskning i själva verket skulle ha agerat på Karin Svensson-Smiths initiativ, och att de båda reportagen ingår i den ökända ”Plan B” – detta fantasifoster som av samma tidning tidigare ”avslöjats” vara en inofficiell handlingsplan Vägval Vänster följer i syfte att splittra Vänsterpartiet. Föreställningen att ledande företrädare för VVV avsiktligt avser skada inte bara partiet, utan också välfärdssamhället och själva demokratin, har också andra ledande Vänsterpartister givit uttryck för.

Frågan är vilka motiv de föreställer sig ligger bakom. Kanske drivs vi VVV-medlemmar helt enkelt av ren ondska? Eller är vi någon slags kapitalets agenter? Att oliktänkande anklagas för att stå på Klassfiendens lönelista är en av de kommunistiska traditioner som borde dött ut. Olika skådeprocesser i de ”realsocialistiska” länderna har utgjort skrämmande exempel på hur dylika och andra, än mer bisarra anklagelser kunnat få stå oemotsagda. I DDR avfärdades dissidenter regelmässigt som Förbundsrepublikens avlönade tjänsteandar. På Kuba idag påstås tillfångatagna journalister vara köpta av USA – och vi vet att många av medlemmarna i Vänsterpartiet villigt sväljer Kubaregimens retorik. En märklig, förvisso beskedligare men ändock hithörande variant på temat kan man se i den artikel på DN-debatt där 125 medlemmar framför åsikten att de som offentligt kritiserar partiledningen är personer i höga maktpositioner som med ”etablissemanget” bakom sig agerar utefter lågsinta karriärmotiv. Att de tvärtom kan riskera sina positioner genom att bita i den hand som föder dem, d v s partiet, bortser man från. Samtidigt är ett inte oansenligt antal av undertecknarna riksdagsledamöter, kommunalråd, ombudsmän eller politiska sekreterare varför de alltså själva skulle kunna anklagas för att i första hand bevaka sina materiella intressen. Men liksom öststatsregimerna, och regimen på Kuba, har majoriteten i Vänsterpartiet svårt att ta ansvar för den egna maktutövningen. Alltid finns det en övermäktig fiende som med Mammons hjälp hotar skjuta rättfärdigheten i sank. I det här fallet är den mer än lovligt diffus.

I centrum av denna problematik finns det så omhuldade konfliktperspektivet, som proportionellt till hur starkt det betonas för med sig en ständig kampberedskap och misstänksamhet. Strävan efter att hålla ett annat, mjukare tonläge inåt i organisationen och reservera de hårda orden till de politiska motståndarna misslyckas som regel – den knutna näven förvandlas inte så lätt till en utsträckt hand. I stället uppstår krav på att ”sluta leden”, kritik blir till okamratlighet och kritiker mentalt relegerade till fiendesidan, där de är fritt villebråd.

Konfliktperspektivet är tätt sammanhängande med en annan central auktoritär egenskap: förakt för svaghet. Attityden av att ständigt vara involverad i en kamp gör ju också en kraftig mental bepansring till en nödvändighet. Den revolutionära traditionen, som starkt lever kvar i Vänsterpartiet inte minst tack vare ungdomsförbundet, innefattar machismo-ideal och förs vidare med hjälp av brandtal snarare än diskussion och dialog. Detta gör dels att tillvarons nyanser måste förnekas till förmån för en förenklad, svartvit världsbild (eftertanke kan leda till försvagad handlingsberedskap), dels, och detta är ju det historiskt sett så katastrofala, att man inte drar sig för att trampa på vemhelst som tycks stå i vägen. Att ursäkten till de så kallade Kirunasvenskarna satt så långt inne – om man nu kan kalla det som framförts efter Uppdrag Granskning för en ursäkt – är helt stilenligt. Förmodligen uppfattas det någonstans som ett förnedrande tecken på svaghet att tvingas bekänna felsteg. Den som inte är förmögen till självrannsakan kan inte heller uppleva någon skuld. Och att be om ursäkt endast för den andra partens skull, som ett erkännande av dennas känslomässiga behov, det kan man inte tänka sig – ”vi måste veta vad det är vi ska be om ursäkt för”.

Nej, de här attityderna är förstås inte förhärskande överallt inom Vänsterpartiet. Jag vill peka på en tendens som alltid har funnits i partiet, och som nu är tämligen stark. Min avsikt är inte att raljera. Jag tror att de flesta av oss som varit eller är engagerade inom vänstern har känt av brandtalens lockelse. Om det bildas ett nytt, demokratiskt vänsterparti, vilket jag personligen hoppas på, är det viktigt att ta med sig medvetandet om den auktoritära traditionen, för att kunna hantera dess frestelser. Vi får inte bygga upp en självbild som i allt väsentligt är ett slags negativ av hur många av oss föreställer sig traditionalismen inom dagens Vänsterparti, och som på så vis för bruket av fiendebilder vidare. Det finns anledning att känna både sorg och hoppfullhet inför den situation vi befinner oss i nu.

Charlotte Sjöholm
Annonser

Entry filed under: Vänsterns Vägval.

Frihetligheten är en folkbildningsrörelse Vi behöver en ny vänster

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,436 hits
november 2004
M T O T F L S
« Okt   Dec »
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
2930  

%d bloggare gillar detta: