Vad är problemet?

november 4, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Torsten Fredriksson från Farsta menar att vänsterpartiets problem inte enbart handlar om huruvida partiledaren kallar sig kommunist eller inte. Utan på den hiearkiska maktstruktur som sätter de interna demokratifrågorna ur spel. Här, i ett andra inlägg i debatten, argumenterar han därför för ett helt nytt och självständigt parti.
Vilken väg ska vi välja nu när vi står vid vägskälet. Jag har i tidigare inlägg talat om vikten av att göra oss av med det gamla och starta ett nytt parti som slipper det gamla partiets ballast och ideologiska bråte, och att vi inte har all tid i världen för att göra detta. Det måste göras snart om det skall ha en chans att lyckas.

Om problemet med vänsterpartiet enbart vore en fråga om vad Lars Ohly behagar sätta på sig för etikett skulle detta kanske vara ett väl drastiskt steg att bryta totalt och starta något nytt. Men så är knappast fallet. Det handlar om att Vänsterpartiet är en gammaldags hierarkisk organisation där relativt små grupper kan skaffa sig maktpositioner och styra och ställa i nomineringar för att trygga sina egna positioner och värderingar och hjälpa fram likasinnade.
Jag har själv under min tid i Södermanland upplevt att vägen dit består av bl.a. baktaleri, utanförhållande och osynliggörande av oliktänkande o.s.v. Så att Ohly och några till kallar sig kommunister i någon slags gammal ”fin ursprunglig” bemärkelse är inte huvudproblemet. Det är snarare partiets konkreta sätt att hantera demokratifrågor och medlemsinflytande, strypa debatt och avskärma misshagliga medlemmar från inflytande som är problemet..

Jag vågar knappt tänka på hur det skulle gå om dessa så kallade kommunister fick en mera absolut makt lik den i de förra s.k. reellt existerande kommunistiska/socialistiska staterna. Var skulle våra gulager ligga och hur skulle de se ut och fungera? Hur snabbt skulle jag själv hamna där?
Jag kallade mig också en gång kommunist och använde mig av symboler som hammaren och skäran, men har trots detta aldrig varit någon vän av sovjetmodellen. Jag föredrog dock alltid beteckningen socialist, skall jag väl tillägga. Jag ansåg då, liksom Ohly fortfarande säger sig göra, att andra inte kan ha monopol på att definiera ordens betydelse. Jag kom dock att ompröva min hållning. Jag kom att inse att det är viktigare vad jag vill uppnå politiskt och att tala om detta och vad jag konkret vill göra, än att klamra mig fast vid en obrukbar komprometterad etikett. En etikett som jag de facto inte kan styra över hur andra uppfattar.

Några upplevelser under en semesterresa (egenbetald) till Sellin på Rügen i dåvarande DDR 1978 gav mig god hjälp på vägen, liksom behandlingen av Wolf Biermann med flera fritänkare i DDR.
Vid denna tid bar jag ett silverhalssmycke i form av hammaren och skäran i en kedja om halsen. Jag upptäckte att nästan alla tyskar som jag nyss i Sellin kunnat prata med, relativt fritt och otvunget, på hotellet och på badstranden fick något stelt, tvunget och skräckslaget i blicken då de fick syn på mitt smycke. De drog sig snabbt undan utan att bli otrevliga eller kommentera mitt smycke. Det stod snart klart för mig att stämningen förändrades drastiskt och att detta skedde när de såg vad jag bar kring halsen. Dessa vanliga DDR-medborgares reaktioner fick mig att börja fundera. När jag kom hem började jag lägga märke till att jag alltid var tvungen att ingående förklara mig när jag pratade politik med människor som inte var partimedlemmar och att detta var minst sagt knepigt och inte alltid särskilt framgångsrikt.

Etiketten låg i vägen. De konstaterade att jag nog menade väl men… eller också sa de: Åk hem till sovjetunionen! Men hemma var ju här i Sverige! Varför förstod de inte det?
Jag kom snart till insikt om att jag varit mer än lovligt naiv. Att etiketten var ett hinder i sig för det jag ville uppnå politiskt. Nåja. Jag kan inte direkt påstå att jag idag skäms över att en gång i ungdomligt oförstånd ha kallat mig kommunist och att jag av samma skäl en gång stolt bar dessa symboler. Jag vet ju vad jag ville och vad jag inte ville uppnå. Skämmas skulle jag bara göra om jag inte hade förmått att ompröva detta och dra konsekvenser av det jag upplevde och agera därefter. Men då hade jag å andra sidan inte kunnat ompröva och därför inte heller förstått att det kunde finnas något att skämmas över.

Problemet för Ohly et consortes är att de fortfarande inte verkar ha förstått och tagit till sig att miljontals människor levt och dött under förtyck och skräck i kommunismens namn och att detta har kommit att prägla ordet. Det är i hög grad dessa s.k. kommunisters eget problem, även om de när de använder beteckningen kommunist inte verkar förstå att de samtidigt kränker offren för förtrycket i kommunismens namn.
Det allvarligaste problemet är att vänsterpartiet inte på allvar har gjort upp med sina kommunistiska traditioner och sin odemokratiska praktik, att diskussion inte tycks var en framkomlig väg och att oliktänkande inte tillåts eller uppmuntras och att de krafter som idag styr partiet verkar vilja styra partiet ännu längre in på den vägen.

Att stanna kvar och reformera partiet tycks mig vara ett döfött projekt. Om förnyarna mot förmodan skulle kunna ta plats i partiets ledning via nästa, nästnästa eller nästnästnästa kongress finns ju ändå ”traditionalisterna” kvar i partiet och de kommer naturligtvis att försöka återerövra förlorad mark.

Nej! Låt vänsterpartiet med sina högt räknat en till en och en halv procent rättrogna kommunistiska kärnväljare begå långsam harakiri. Låt oss i stället skapa ett nytt verkligt självständigt parti som inte bygger på kotteriernas makt, vare sig de nu råkar kallar sig ”traditionalister” eller ”förnyare”. Ett parti som praktiserar verkligt medlemsinflytande och som har så pass högt i tak att ingen behöver huka sig bara för att han/hon har en avvikande åsikt. Ett parti där åsikter kan mötas och brytas. Bara så kan något utvecklingsbart och nytt uppstå.
Utan fri debatt och fritt tänkande kommer inget nytt fram. Låt oss bygga ett parti som kan bli en bred vänsterkraft i ett samhällsordning utan tvångströjor. Ett parti som bygger något verkligt revolutionerande nytt. Bara så kan ideologdiskussioner bli till något konstruktivt och inte främst till material för skyttevärnsbyggen.

Torsten Fredrikson Farsta

Annonser

Entry filed under: Vänsterns Vägval.

En gång blir vi alla gamla Vänsterpartiet skall vara ett brett parti

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,325 hits
november 2004
M T O T F L S
« Okt   Dec »
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
2930  

%d bloggare gillar detta: