Nykommunism- en väg framåt?

november 1, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

I elva år var Staffan Norberg medlem av vänsterpartiets högsta beslutande organ. Här ger han sin syn på de åren och den nuvarande utvecklingen i partiet.
I elva, för ett vänsterparti relativt framgångsrika, år (1993 fram till kongressen 2004) hade jag förmånen att finnas i såväl partistyrelse som verkställande utskott. Nu finns all anledning till politisk reflektion och självkritik. Varför granskas partiet? Varför reagerar partiet som det ofta gör med konspirationsteorier och krav på administrativa åtgärder. Men slutligen återstår den fundamentala frågan inför väljare och folk om det kommunistiska sättet att organisera ett samhälle och kommunismens kompromisslösa syn på den historiska ofrånkomligheten av detta samhälle som utvecklat några av de grymmaste demokratiutövare och repressiva samhällsbyggen världen har skådat är mest vänster av allt.

Jag gick en gång med i ett parti i förändring trots – inte tack vare- sitt kommunistiska ok. Jag såg en rörelse mot modernisering och mångfald- en förmåga och vilja att lämna den kommunistiska dröm som inte existerat sedan gud stängde paradiset för människan och vars sentida praktiska utövare skapat några av världens mest förtryckande samhällen. Ett parti som istället samlade kritiker och förändringshungriga människor ur helt andra rörelser. Här finns EU-kritiker, miljöengagerade, kvinnorörelse, rättvisemärkta och solidariska människor. Sakfrågor som hittar sin hemvisst i ett rödgrönt vänsterparti. Partiet öppnade sig. För oss som inte var kommunister såg det lite spretiga och bångstyriga partiet ut som en möjlighet att bli en politisk kraft att förändra. Vi såg framåt och inte bakåt. Att dessa samhällskritiker snarare skulle vara de första att elimineras i ett centralistiskt och ideologiskt renlärigt samhälle som organiserats efter kommunistisk modell kändes helt osannolikt när Gudrun Schyman äntrade scenen. Att det ändå fanns de som förespråkade en kommunistisk samhällsorganisation och demokratisyn var snarast ett uttryck för tolerans. Att t o m de bland partiets anställda som uppenbarligen fungerade som angivare och skvallerbyttor och lämnade ut ifrågasättande partistyrelsemedlemmar till DDR och STASIs arkiv fortfarande är hyllade partimedlemmar är skamligt- men en realitet.

Vi var några som i mitten på 80-talet skrev en kongressmotion om den förskräckliga s k demokratiska centralismens avskaffande (ett centralt begrepp i den kommunistiska utövningen-och långt i från så demokratisk som det låter). Den bifölls- men kulturen lever kvar. Riktningen var klar- bort från kommunismen – och för ett rättvisare samhälle.

Partiet vann val- i vissa kommuner över 50% och fick betydelse för människors vardag. Många blev duktiga på att politiskt hantera vardagsfrågor i kommuner och landsting- andra odlade tron på det kommunistiska återtåget i partiapparaten.

Vad som hänt är att drömmen om ett kommunistiskt lyckorike åter vunnit stora insteg. För mig skrämmande- för andra lockande. Fortfarande finns den politiska dragkraften kvar i olika sakfrågor- men nu krävs och efterfrågas också hur samhället ska organiseras för att genomföra förändringen- och då verkar svaret än en gång bli ett samhälle efter någon slags kommunistisk modell. Sådana som jag och en hel rad andra ses alltmer som politiskt obekväma när vi framför samma åsikter som tidigare. I partiet trängs alltfler i en skuggtillvaro där det varken är särskilt högt i tak eller långt till dörren. Återtåget mot kommunismen pågår.

Genom åren har ruttna byggen begåvats med lyriska beskrivningar . Sovjet, Kina, Nordkorea, Kuba- alla efter sovjetisk modell. Sedan hade vi Rumänien vars ledare stod för en annan o självständig kommunism för att inte tala om Jugoslavien som en tid sades vara en helt annan och bättre modell genom sin lokalförankrade socialism. Särskilt Bosnien och Sarajevo utmålades som ett etniskt blandat paradis där människor levde harmoniskt……. Nu verkar det vara den Indiska delstatsprovinsen Kerala där kommunister styr som gäller- men tron att en kommunistisk samhällsorganisation förmår skapa den välfärd människor kräver eller den materiella tillväxt med den frihetliga och öppna människosyn som är grunden för demokrati finns inte längre. Privata och statliga monopol leder förr eller senare också till åsiktsmonopol. Min slutsats är att ska det bli steg i rätt riktning så får vi ta dom här och nu och med de förutsättningar som finns istället för i de fjärran lyckoriken som aldrig existerat- och det gäller för alla ideologier.

För mig präglas ett kommunistiskt samhällsorganisation av tre viktiga känetecken; En historiesyn som menar att utvecklingen är lagbunden och att det kommunistiska samhället förr eller senare kommer- (något som gränsar till fundamentalism). Vidare ett samhälle där s k demokratisk centralism råder (där ändamålet ofta helgar medlen och där ett rättsamhälle växer fram där den enskilda människans rättigheter å det grövsta kan kränkas). Slutligen en planhushållningsekonomi (som hur den än konstruerats aldrig lyckats hindra att en marknad uppstår i när alla inte kan få allt)

Många kräver nu att den nya kommunismen ska förklara sig:

-Kommunismen sägs stå för en högre och finare form av demokrati. Vad är det som säger att ett Sverige som organiseras efter kommunistisk modell inte med tiden skulle utveckla samma dystra demokratiform som alla andra olika varianter som prövats?

-Den ekonomi som praktiserats i de kommunistiska samhällsbyggen har normalt skapat materiell nöd och armod- och dessutom ofta orättvist fördelade. Vad är det som talar för att ett kommunistiskt Sverige skulle bättre hantera miljöfrågor, rättvisefrågor och välfärd än de som prövats? Därmed inte sagt att kapitalismen också ska kritiseras

En internationalism som är så förblindad av sitt hat mot USA-imperialismen att politisk terror mot allt civilt och stater och organisationer som fullständigt saknar demokratiska fundamenta urskuldas bara de anger att de är mot USA. Det var i skenet av detta som flera partistyrelsemedlemmar kunde vägra att delta i en av Gudrun Schyman anbefallen tyst minut för det tusentals oskyldiga offren 11 september och det är därför ledande partiföreträdare kan säga att de fullständigt oskyldiga civila offer som mördas i Irak får skylla sig själva då de ställer upp på ockupationsmaktens sida? Hur kan man tänka så? Därmed inte sagt att USA ska skonas från kritik.

Ordet ”demokrati” och kommunism har de senaste veckorna nagelfarits från höger o vänster. Måhända en borgerlig konspiration eller måhända något som legat o jäst i partikroppen. I sådana här situationer är det mänskligt att sluta sig samman med taggarna utåt eller leta efter konspiratörer antingen bland media, inom den egna gruppen eller se allt i svart-vitt, d v s allt som är mot kapitalismen är på något sätt för kommunismen. Men ändå ett uselt försvar.

Min egen demokratisyn har förändrats i takt med att jag genom livet reflekterat på den. För mig betyder demokrati samma sak i alla situationer. Jag tror på jämlikhet och alla människors lika värde. Jag hyllar åsiktsfrihet och kritiskt tänkande. Jag tror på allas vilja och förmåga att skapa och bestämma över sitt eget arbete och liv. Alla kvinnor och män är självständigt tänkande individer, kapabla att forma sig själva som människor tillsammans med andra. Det är möjligt att förändra världen- men att beskriva framtidens samhälle i detalj är inte möjligt. Jag erkänner framtidens oförutsägbarhet (inte särskilt marxistiskt…..). Även i det samhälle jag eftersträvar finns motsättningar mellan människor. Konflikter ska lösas med fredliga metoder och i öppen dialog. Därför delar jag inte den människosyn och den demokratisyn som präglat kommunistiska samhällsbyggen och organisationskulturer och därför kände jag samhörighet med den av Johan Lönnroth formulerade synen på detta.

De vänsterpartister som idag hävdar att det kommunistiska sättet att organisera samhällen demokrati och välfärd är lösningen för alla de nya som sökt sig till vänsterpartiet har en del att förklara för ungdomar, väljare och andra- inte vi som pekas ut som splittrare.

Någon extra kongress som en del föreslår verkar helt onödig. De val och den inriktning som gjordes våren 2004 togs i god demokratisk ordning och de åsikter och positioner som redovisats på senare tid i media var väl kända för de flesta ombud. En extra kongress skulle ge samma resultat. Ska vänsterpartiet återta sin position så måste kommunismen som politisk samhällsomvandlare och organisationsform bort en gång för alla.

Det hindrar mig ändå inte från att tro på de rödgröna ideal som fått mig att välja sida i politiken, men nykommunismens lyckorike kan för oss som gått igenom denna process aldrig bli en väg framåt

Staffan Norberg
Ledamot i vänsterpartiets partistyrelse och Verkställande utskott 1993-2004
Idag även aktiv i nätverket vägval vänster

Annonser

Entry filed under: Vänsterns Vägval.

Facklig-politisk samverkan Låt oss sitt ner och prat om at!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,500 hits
november 2004
M T O T F L S
« Okt   Dec »
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
2930  

%d bloggare gillar detta: