En återblick

oktober 26, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Det finns de som nu försöker antyda att ”Uppdrag Granskning” var avsett som startskottet för en ”antikommunistisk kampanj”. Det ligger närmare sanningen att säga att en enda journalist utförde det självklara journalistiska uppdraget att kritiskt granska en nyvald partiledare, skriver Mats Hohner i ett inlägg i spåren av Uppdrag Granskning.
Att följderna blir att borgerligheten kan glädja sig åt vänsterns självmål, kan ju inte vara den granskande journalistens fel. Som en bakgrund till snacket om ”mediakampanj”, kan det ha sitt intresse att veta att varken DN, Expressen eller Aftonbladet visade något intresse för att granska partiledarkandidatens lögner om sitt förflutna före Vänsterpartiets kongress.

Tyvärr kommer nog den genomsnittlige vänsterpartimedlemmen att vända sin vrede mot ”mediekampanjen”, snarare än mot den prosovjetiska riktning som Ohly var anhängare av (och som kostat vänstern så många medlemmar och sympatisörer.)

Det följande är ett debattinlägg från januari 2004 som ingen av de ovannämnda tidningarna ville publicera före V-kongressen:

”När Lars Ohly tillkännagav att han är kandidat till posten som ordförande i Vänsterpartiet fick han som vanligt frågan om han fortfarande kallar sig kommunist. Som vanligt svarade han ja. Han hävdade också (likaså som vanligt) att detta endast markerar att han eftersträvar ett klasslöst samhälle.

Kan man vara en romersk katolik som är emot alla heliga skrifter, alla kyrkomöten, hela traditionen och allt som påven säger men i all fall tror på Gud? Det kan man kanske, men det är svårt att se meningen med att då definiera sig som just romersk katolik. Vill Ohly markera något ytterligare genom att kalla sig just kommunist? Han drar ju trots allt på sig en del problem genom att ständigt behöva förklara att han inte står för en massa saker som andra kommunister gjort och sagt.

Ohlys uttalande vid just detta tillfälle gav en viss vägledning, eftersom han valde att hänvisa till att han har ”samma demokratiska övertygelse som när han gick med i Kommunistisk Ungdom” (KU) vid slutet av 70-talet. Hur såg då den övertygelsen ut?

En återblick:
Vänsterpartiet har gjort försök att förnya sin politik innan Gudrun Schyman blev partiledare. Vid mitten av 60-talet var partiet på vippen att helt befria sig från den kommunistiska idétraditionen. Partibeteckningen VPK uppkom som en kompromiss mellan den tidens förnyare och fundamentalister. Därefter medförde det sena 60-talet och tidiga 70-talet ett allmänt uppsving för vänstern. Många vänsteraktivister var dock inte medlemmar i VPK, utan i mindre grupper. Även den här perioden innebar ett slags förnyelse inom vänstern, som dock begränsades nästan helt och hållet till arbetsformerna. I lyckliga stunder kunde 70-talsvänstern arbeta på ett sätt som varken var elitistiskt eller auktoritärt. Utövande av politik tycktes vara på väg att bli en syssla som inte bara angick avlönade funktionärer, utan något som kunde beröra människor på djupare och mer omfattande sätt. Tyvärr motsvarades inte detta av någon ideologisk förnyelse. De olika grupperna i det som då kallades bokstavsvänstern (tre maoistiska, en trotskistisk och en som brukade benämnas som halvtrotskistisk, för att nämna de viktigaste) erkände alla Oktoberrevoultionen och leninismen som historiskt mönster för radikalt tänkande. Den viktigaste skillnaden i deras historiesyn var att de ville förlägga Sovjetunionens urartning till olika tidpunkter (Maoisterna ansåg, absurt nog, att den sammanföll med Chrustsjovs avstalinisering). Bland annat som kärntrupp i FNL-grupperna och andra ”frontorganisationer” hade ändå dessa grupper ett inflytande i vänstern som helhet. VPK levde i konkurrens med smågruppsvänstern, men kontaktytorna var också många, och den inbördes påverkan stor.

1970-talet innebar därför att VPK (under interna konflikter) tog stora steg tillbaka mot leninismen. (För den som önskar bevis rekommenderas en jämförelse av VPK:s partiprogram från 1967 med senare program). Den grundsyn som präglade mycket av epoken var över huvud taget starkt historieromantisk. En detalj som belyser den ofta barnsliga stämningen är att VPK då (efter en kongressmotion) också återinförde rituella partiböcker sedan dessa under några år varit ersatta av vanliga medlemskort. Det centrala i att vara kommunist på 70-talet var just att markera sin anknytning till vad som uppfattades som revolutionär tradition – den språkliga hänvisningen till det klasslösa samhället var inget som betonades då, utan detta är en senare tankefigur.

Kommunistisk Ungdom, KU, som Ohly gick med i stod väl då som ungdomsförbund på förnyelsens sida i dessa strider?

Det gjorde inte KU. Förbundet var nybildat under 70-talet, och var ännu mer präglat av tidens anda än moderpartiet. I den förhärskande sekterismen kan KU beskrivas som den mest traditionalistiska sekten. Förbundet ville vara ett klassiskt kommunistiskt ungdomsförbund. Genom ett flitigt utnyttjande av statliga och kommunala bidrag byggdes organisationen ut och anställda funktionärer återfick en huvudroll. Ideologin var starkt traditionell. Som förbundets ideologiska grundval angavs marxismen-leninismen, något som VPK vid denna tidpunkt upphört med. KU använde också gärna andra floskler av leninistiskt ursprung, som ”demokratisk centralism” och ”proletär internationalism”.

KU var förvisso inte fullständigt prosovjetiskt – bara mycket mer än nästan alla andra svenskar. När de sedvanliga övergreppen mot demokratiska rättigheter begicks i Östeuropa tog KU alltid avstånd från själva händelsen, men det ledde aldrig till någon tankeprocess eller förnyelse. När den polska militären undertryckte fackföreningsrörelsen Solidaritet var det inte frågan om hur socialismen skulle kunna förnyas som vållade långa diskussioner i KU:s ledning. Det problem som upplevdes som brännande där var att VPK:s dåvarande tidning gick för långt i kritik av det sovjetiska systemet. I KU organiserades ovationer när gästerna från det sovjetiska ungdomsförbundet Komsomol skulle tala på kongresserna. Det var inte det vanligaste beteendet att delta i sådant, men det var heller ingenting som ledde till marginalisering inom förbundet. (Vilket däremot motsatsen, en uttalat sovjetkritisk inställning, gjorde).

Eftersom KU trots all sin sekterism var VPK:s ungdomsförbund, var det ändå möjligt att använda partiets officiella politik som en hävstång för diskussion i förbundet. VPK:s demokratimanifest talade om ”långtgående och systematiska inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna” i de socialistiska staterna. Efter mycket tjatande gick det att få med dessa formuleringar i urvattnad form i KU: s programskrifter. Frågan om marxismen-leninismen som ideologisk grundval var också uppe till omröstning i KU: s förbundsstyrelse och på dess kongress, med klara segrar för traditionalisterna som resultat. KU tog inte heller chansen att åtminstone markera avstånd från den rena ockupationssocialism genom att bryta de ”broderliga” förbindelserna med det tjeckoslovakiska ungdomsförbundet. Förbundsstyrelsen tog ställning till ett sådant yrkande våren 1983. Majoriteten ville behålla förbindelserna.

Men då kämpade väl Ohly för förnyelse inom KU, när han nu väljer att hänvisa till denna tid för att definiera sin demokratiska övertygelse?

Det gjorde inte Ohly. I alla de ovannämnda stridsfrågorna stod Ohly stadigt och vältaligt på traditionalisternas sida som ledamot av förbundsstyrelsen och med många andra ledande uppdrag. I KU:s Stockholmsdistrikt bildade Ohly under lång tid ett stabilt radarpar med Mats Öhlin, som senare blev ordförande i ett ungdomsförbund till APK, Sovjetunionens renodlade eftersägare i svensk politik.

Är det då nödvändigt att dra ut gamla lätt-bresjnevister ur garderoben? Trots allt kommer ju Ohly när han blivit vald till partiledare säkerligen mest säga politiskt korrekta saker. För övrigt är han ju på många sätt en hygglig politiker – en som knappast skulle ägna sig åt att mygla med skatten eller att salta reseräkningar. Det finns ju inte heller längre någon större fara för att Vänsterpartiet internationellt ska anknyta till någon form av ny-leninism.

För Vänsterpartiets del gick det kanske litet för lätt under Gudrun Schymans tid som partiledare. Det är ju inte så svårt att sluta ha broderliga förbindelser med de statsbärande partierna i Östeuropa, när de partierna själva slutar existera.

Programmatiskt befinner sig nu Vänsterpartiet i många avseenden på samma ställe som man stod på före 70-talets nyleninism. Man kan aldrig vänta sig rätlinjiga politiska utvecklingar, men nog är det något utöver det vanliga när medlemmarna i ett parti glatt sväljer en tempoförlust på ca 30 år, samtidigt som de gratulerar sig själva till att ha genomfört en förnyelse? Sedan vill de toppa det hela med att till ordförande välja en person som inte bara medvetet och energiskt agerat bromskloss mot samma förnyelse under lång tid, utan som också är stolt över det. Det är ett beteende som inte är riktigt klokt. Den rimliga förklaringen till att Ohly hälsas som en frälsare är att valet av honom skall ge en slags upprättelse åt alla de medlemmar som så ihärdigt och länge haft fel i grundläggande frågor. Ohly representerar för dem en smärtfri förnyelse, som inte förnekar det förflutna. Problemet är då bara att partiet skapar sig en stabil plattform av förljugenhet att stå på, eftersom äkta förnyelse är totalt och fullständigt omöjlig utan en uppgörelse med det förflutna. (Vilket i sin tur aldrig är smärtfritt).

Att bara förtränga det förflutna skapar heller ingen större trovärdighet för framtiden (om de lätt som en plätt kan vara både kommunister och förnyare idag, vad hindrar dem från att vara kommunister och någonting annat i morgon?). Som partiledare kommer Ohly att bli tvungen att mer i detalj definiera sin inställning – ”klasslöst samhälle” kommer inte att duga som svar på alla frågor.

Vore det inte hederligare om han litet uttömmande försökte ange sin nuvarande inställning till traditionell kommunistisk ideologi innan han blir vald till partiledare?

Mats Hohner
Annonser

Entry filed under: Vänsterns Vägval.

Arvet rör både politikens form och innehåll Förklara de ödesdigra besluten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,325 hits
oktober 2004
M T O T F L S
« Sep   Nov »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

%d bloggare gillar detta: