Högt i tak och långt till dörren?

oktober 13, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Maria Kindstedt, kommunalråd för (v) i Hudiksvall ser dagens massiva mediabevakning på partiet som en möjlig väg att föra vänstern framåt. I ett högst personligt brev till alla partikamrater hoppas hon att de obehagliga erfarenheterna under och efter partikongressen i februari – inte skall bli bärande för framtiden. Och uppmanar partiet att till sist ta itu med den nödvändiga framtidsdebatten.
Just nu är vårt parti utsatt för en massiv mediebevakning. Det tycker jag är bra. I kölvattnet på drevet kan vi tillsammans finna former för vänsterns väg framåt.

Vår partiledare får ständigt frågan om han är kommunist eller inte. Lika ihärdigt svarar han ja på frågan. Han viker sig inte för yttre krafter. Det kan man ju tycka vara tecken på styrka och ärlighet. Kanske det är så, vad vet jag? Det intressanta är vad denna (k)-märkning innebär. I museala sammanhang har det en betydelse, i politiska en annan. Den gängse uppfattningen är en längtan tillbaka till sovjetstaten. En annan betydelse är utbrytarna från kyrkan på 1500-talet. De kallade sig utopister eftersom de ville se paradiset på jorden. Vad som är sanning måste man själv försöka förklara. Om det är det senare skulle man kunna etikettera sig med ett (u) för att det inte ska ske en onödig sammanblandning av begreppen.

Sen senaste kongressen har jag varit fylld av en känsla av obehag. Något står inte rätt till i partiet. De inre strukturerna för interndemokrati fungerar inte.
Inför kongressen kallades delegationen i mitt distrikt till möten för att diskutera motionerna och se vilka motioner som delegationen gemensamt kunde ställa sig bakom.
Ganska snart visade det sig att den utsedda ledningen för delegationen hade större ambitioner. Genom majoritetsbeslut i delegationen skulle vi arbeta fram delegationen ståndpunkter. Jag menade att det var en märklig inställning, då behöver vi ju inte ha stora kongresser utan det räcker att utse en representant från varje distrikt som åker med bundna mandat. I mitt sinne är kongressen ett forum för en bred diskussion om partiets framtida politik. Olika linjer är ju inte geografiskt relaterade utan finns blandade hur som helst, oavsett var i landet man bor.

Eftersom jag var ersättare under kongressen hade jag förmånen att lyssna hur arbetet hade gått till i andra distrikt. Det visade sig att arbetsmetoden tyvärr inte hade varit unikt för vårt distrikt. På alltför många ställen skulle man ”komma överens”.
Min känsla av obehag eskalerade när jag förstod hur processen fram till kongressvalen fungerade. Man sprang inte bara runt och pratade om vilka som skulle förordas, utan också, i god dokusåpaanda, tas bort,. I stater som arbetar på samma sätt kalls den metoden för utrensningar. Vad är skillnaden? Ponera att vi skulle få majoritet i det här landet, skulle vi då agera lika mot människor som inte tycker som partiet? Tanken svindlar.

Så tar då den framtida partiledaren till orda. Han hade inte mycket att säga om hur vi ska utveckla den egna framtida politiken, utan mer om hur gräslig socialdemokratin är. Onödigt, tycker jag. Vi som var där har ju valt Vänsterpartiet för att vi tycker det är bättre än sossarna. På en kongress är väl den egna politiken mest intressant. Och, hur skulle vi reagera om sossarna pratade om oss på det sättet? Jag kände os av lillebrorkomplex.

Det som ändå kändes som en positiv öppning var Lars tal om ”högt till tak och långt till dörren”. Det har nu gått åtta månader, men vad har vi sett av det? Hur har partiet bjudit in till en bred och öppen diskussion om framtidsfrågorna, där det finns utrymme för oss som vill arbeta för en frihetlig vänster? När jag ställer frågan blir svaret, kongressen har sagt sitt! Visst, men var har vi det demokratiska förhållningssättet? Är vårt partis princip för demokrati att genom munkavlemetoden ska majoriteten förtrycka minoriteten ?

Mina bästa partikamrater, jag skriver detta i all välmening. Jag har vart med i partiet sen 1974, så jag har varit med om många turer. Hittills har jag känt att partiet har gått framåt, vunnit ny terräng och blivit ett allt viktigare medel för att försvara en generell välfärd. Tyvärr känner jag att den linjen nu är bruten, partiet blir mer och mer ett självändamål för ett gäng ambitiösa testuggare som tyvärr inte har förmågan att se utanför sitt eget normsystem.
Som den optimist jag är bär jag dock på en vision om att partiet ska inbjuda till en stor öppen diskussion om vänsterns väg, så att vi även i framtiden kan vara ett medel i kampen för en bättre värld att leva i lokalt, regionalt, nationellt och globalt. Det finns andra forum för den diskussionen, vägvalvänster har tagit på sig den viktiga uppgiften, men det vore ju klädsamt om partiet kunde delta i de diskussionerna.

Med förhoppningsfulla hälsningar
Maria Kindstedt,
Vänsterpartiet-(o)ptimisterna
Hudiksvall

Annonser

Entry filed under: Vänsterns Vägval.

Den pinsamma sjukvårdsfrågan Sanden rinner ur vänsterpartiets timglas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,062 hits
oktober 2004
M T O T F L S
« Sep   Nov »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

%d bloggare gillar detta: