Den pinsamma sjukvårdsfrågan

oktober 13, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Cecilia Verdinelli, redaktör på Ord och Bild samt medlem i SITS – Sjukvården Inte Till Salu – skriver om sitt arbete att försvara den offentliga välfärden i Göteborg. Och vittnar om att den kan ge både obekväma samarbetspartners och utgör en knepig fråga för den frihetliga vänstern. Sjukvårds- och välfärdsfrågorna är en skrikande bebis som kräver analys, kunskap och försiktighet för att inte hamna i ofruktbar nostalgi. Men det gäller att ta den i knä, så den inte hamnar i alldeles galen famn.
Min mobiltelefon ringer, jag svarar och får en uppstissad journalist från mitt husorgan, den eminenta tidningen Arbetaren, i örat. Hon frågar:
-”Är det sant att ni demonstrerar med Nationaldemokraterna? De påstår det på sin hemsida!”
”Ni ” är SITS, Sjukvården inte till salu. Det är april 2004 och SITS, som jag alltså är med i, är djupt involverat i en senkommen räddningsaktion för fem göteborgska vårdcentraler. Det ockuperas väntrum, byggs fiktiva fältsjukhus i situationistisk anda och samlas in namn. Jag besvarar frågan så gott det går, säger något i stil med att nej, aldrig, fullkomligt otänkbart, emot varenda princip vi kan tänkas ha, lägger på luren och googlar fram NDs hemsida. Jomenvisst, någon mupp från ND Väst rapporterar att ND tillsammans med SITS demonstrerat broderligt under den klatschiga parollen ”Välfärd eller massinvandring? –det är upp till dig”. Aarrrgh.

Självklart var det en lögn. Att Nationaldemokraterna ljuger är varken överraskande eller intressant. Det som är intressant är att liknande, om än mindre spektakulära, saker inträffade under hela vårdcentralskampanjen. Halvt förvirrade herrar från trivsamt ljusbrunmurriga SPI, Sveriges Pensionärers Intresseparti, dök upp och skulle dela ut flygblad vid våra möten. Det gick inte att blunda: vårdcentralskampanjen gav oss vänner vi mycket hellre hade varit utan. Vi fick kärleksförklaringar vi inte ville ha.

Mörkblåa och bruna partier och intressegrupper, åtminstone de som har någon form av verklighetskontakt, har förstått att välfärdsfrågorna är en viktig politisk ingångspunkt. Gå ut på nätet och titta på deras hemsidor. De vet att den vars vårdcentral lägger ned, och som faktiskt inte vet vart hon skall vända sig för att få sitt blodtrycksrecept förnyat nästa månad, är desperat. Det finns tusentals göteborgare som idag i praktiken är utestängda från den offentligt finansierade vården. I Gårdsten, som ligger i Angered och är en av Göteborgs allra fattigaste stadsdelar, har en helt privat läkare etablerat sig. Det är en läkare som saknar avtal med regionen och som alltså sätter marknadspris, tar betalt för barnpatienter (vilket är gratis inom den offentligt finansierade vården) och inte har något högkostnadsskydd. Jag kan inte tolka det faktum att det finns en marknad för privatfinansierad primärvård i Gårdsten –av alla ställen!- på något annat sätt än att Gårdstensborna inte längre har någon reell tillgång till offentlig vård.

Sjukvårds- och välfärdsfrågorna är knepiga för den frihetligare vänstern. Det finns en stor, och delvis befogad, rädsla för att de fungerar som ett sluttande plan rakt ned i okritisk folkhemsromantik, nationalism och gråsossig paternalism. Välfärdsfrågorna är nästan lite pinsamma, sådär. Har en otäck tendens att barka iväg åt ett populistiskt på ett oförutsägbart sätt. De är en skrikande bebis man helst inte vill ha i sitt eget knä.

Kanske är det därför ingen bryr sig om att svara när Capios marknadschef, Ann-Sofie Lodin, går ut i en debattartikel i GP och förklarar att privat vård är bättre, effektivare och billigare än offentlig? Ingen vänsterpartist svarar, ingen sosse, ingen alls utom SITS.

Ja, den skrikande sjukvårdsbebisen är besvärlig och lite kletig. Ja, sjukvårds- och välfärdsfrågorna kräver analys, kunskap och försiktighet för att man inte skall hamna i total och ofruktbar nostalgi. Ja, finansieringsfrågan är inte helt lätt och det behövs nya svar vid sidan av ”höj skatterna” (som dock absolut är en del av svaret). Vi behöver alltså sätta oss ned och inventera vår kunskap och formulera nya svar. Men det är viktigt att göra det snart. Tänk på delstatsvalen i östra Tyskland och demonstrationerna som föregått valen.

Man får nog vackert ta bebisen i knät. Annars hittar den ett annat knä, och då får vi vara glada om det bara är KPML(r):s, som det stundvis blev här i Göteborg under vårdcentralskampen. Det finns många brunklädda famnar som med glädje skulle ta emot den.

Cecilia Verdinelli
Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

Högt i tak och långt till dörren? Högt i tak och långt till dörren?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,228 hits
oktober 2004
M T O T F L S
« Sep   Nov »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

%d bloggare gillar detta: