”Solskenskommunismen” är inte trovärdig

oktober 13, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

I ett inlägg tidigare publicerat i Sydsvenska Dagbladet menar Maria Hagberg, Höganäs och Ulf Nymark, Lund, att tron på solskenskommunism är lika omöjlig som politiskt projekt som tron på religiösa uppståndelsen. Och hävdar att partiet nu återuppväcker debatten om att tillsammans med andra progressiva krafter ta initiativ till ett nytt – rödgrönt och feministiskt – vänsterparti.
I dessa dagar träder enskilda vänsterpartister fram på rad och varudeklararerar sig själva: Jag är kommunist!. Fast inte kommunist i den mening som världen hittills på ett smärtsamt sätt lärt känna: den som praktiserades av Sovjet och de övriga kommunistiska staterna: Gulagkommunismen. Nu är det i stället en solskensvariant som gäller: ett klasslöst samhälle.

Man försöker återgå till en förleninistisk definition av kommunism, vars bäst-före-datum passerades redan under tidigt 1900-tal. Och visst: menar man enbart detta med kommunism så är denna tro värd att respekteras, precis på samma sätt som tron på uppståndelsen på den yttersta dagen är värd respekt. (Detta sagt utan någon som helst ironi). Tron på uppståndelsen är en omöjlig grund för ett politiskt projekt. Detsamma gäller för tron på solskenskommunismen. De är båda resmål dit såväl färdväg som transportmedel saknas.

Deklarationerna om solskenskommunism känns inte speciellt trovärdiga mot bakgrund av att det i Vänsterpartiet idag finns starka underströmmar av en rad mer eller mindre klart uttalade (men inte officiellt omfattade) idéer, som knyter an till Gulagkommunismens ideologi och värderingar. Förutom svårigheten att identifiera en diktatur (fallet Cuba) som flitigt belysts i massmedia, kan nämnas ett utbrett förakt för parlamentarisk demokrati, vurmen för statligt ägande och centralstyrd planekonomi. Revolutionsromantiken blommar och vägran att acceptera partiet som ett reformistiskt parti, inriktat på förändring genom beslut i de demokratiska parlamentariska institutionerna är utbredd.

Vänsterpartiet står inför ett avgörande vägval. Partiet har onekligen viss rutin på detta. I modern tid har Vänsterpartiet åtminstone tre gånger befunnit sig i sådana vägvalssituation. År 1967 hade man möjlighet att göra upp med det förflutna i samband med namnbytet till Vänsterpartiet Kommunisterna. Kommunismen tilläts inte bara leva vidare utan den tilläts också dominera partiet. När de mest moskvatrogna bröt sig ur VPK 1977 fanns åter ett gyllene tillfälle att kasta loss från kommunismen. Tillfället tillvaratogs inte och partiet stannade kvar i den världskommunistiska familjens gemenskap, trots fläckvis kritik av en del av kommunismens mest uppenbara vidrigheter. I samband med kongressen 1990, efter det kommunistiska imperiets sammanbrott, infann sig ett nytt vägvalstillfälle. Det blev en ny kompromiss: en ofullständig och halvhjärtad uppgörelse med det förgångna. Man ”tog avstånd” (det var så dags då!) från samhällssystemen i Östeuropa, men behöll, om än inte i de officiella dokumenten, mycket av det kommunistiska ideologiska arvegodset. Kommunisterna, som tillfälligt golvats av de östliga frihetsvindarna, kvicknade påfallande fort till liv och förvaltade arvegodset väl.

Det mesta, om än långt ifrån allt, som nu i massmedia har dokumenterats kring partiets dubbla budskap har för många partimedlemmar varit känt, inte minst genom den s.k. vitboken ”Lik i garderoben?”. ”Vitboken” skulle utgöra en grund för en bred politisk utvärdering i hela partiet. Utvärdering stannade dock på ytan och borrade sig aldrig ner i den ideologiska dybottnen. Många av oss som då, i början av 90-talet, arbetade för och hoppades på att partiet definitivt sagt farväl till kommunismen tvingas nu konstatera att det i stället blev ”hej då en stund – välkommen tillbaka!”

Det är naturligtvis väldigt lätt för Vänsterpartiet att idag ta avstånd från bjudresor och hyllningstelegram till de tidigare öststaterna. Men är partiledningen beredd att ta itu med den avgörande uppgiften att helt kasta den ideologiska bråten från det förflutna överbord? Vågar man dels ta itu med grundläggande ideologiska värderingar och föreställningar som gjorde svassandet kring östdiktaturerna till en självklarhet för stora delar av partiet, dels kritiskt granska de föreställningar från denna tid som fortfarande lever kvar som tilltagande underströmmar i partiet idag?
En omfattande debatt och självrannsakan, som säkert kommer att svida i delar av partisjälen, är av nöden. Men frågan är om detta, i den situation som partiet nu försatt sig i, är tillräckligt för att återerövra väljarnas förtroende.

Vi vill hävda att partiet skulle göra klokt i att återknyta till ett förslag som diskuterades och var nära att vinna majoritet i partistyrelsen inför ”namnbyteskongressen” 1990: att Vänsterpartiet tillsammans med andra progressiva krafter och enskilda individer tar initiativ till bildandet av ett nytt – rödgrönt och feministiskt – brett demokratiskt förankrat vänsterparti.

Maria Hagberg och Ulf Nymark
Annonser

Entry filed under: Vänsterns Vägval.

Åsa Linderborg undviker sakfrågan Vitryssland kan vara Vänsterns ansiktslyft

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,325 hits
oktober 2004
M T O T F L S
« Sep   Nov »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

%d bloggare gillar detta: