En ödesdiger dröm

oktober 11, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Sven-Eric Liedman, professor vid Göteborgs Universitet och delaktig i vänsterpartiets vitböcker menar att viljan att idag kalla sig för kommunist kan betraktas som ett utslag för romantiska drömmerier. Men den romantiska kommunistiska drömmen är en ödesdiger dröm – för de som drabbats av den sovjetiska kommunismens grymma verklighet – och för den vänster som vill vrida samhället i riktning av större jämlikhet och minskade klassklyftor.
Än en gång har vänsterpartiet råkat in i en pinsam affär om de gamla relationerna till Sovjetunionen och dess lydriken. Än en gång har beteckningen ”kommunism” och ”kommunist” blivit föremål för diverse egendomliga ordvrängerier.

Vitböckerna, som partiet tog initiativ till på 90-talet, har kommit på tapeten. De används som alibi: vi har ju en gång för alla gjort upp med vårt fläckade förflutna, och nu är det dags att gå vidare, säger man.
Men de nya avslöjandena påminner med pinsam tydlighet om att arbetet med vitböckerna eller över huvud kartläggningen av det förflutna förblev en oavslutad process. Om den hade nått till punkt, hade de nu som grillades i TV lugnt kunnat hänvisa till vad som redan tagits fram på partiets eget initiativ. ”Visst”, hade man kunnat säga, ”det var dumt, det var pinsamt, men vi har redan själva redogjort för det, så detta är ingen nyhet vare sig för oss eller för den som vill läsa våra egna dokument.”

Problemet är att åtskilliga som nu har ledande positioner i vänsterpartiet i själ och hjärta inte tycks vilja göra upp med det förflutna. Under galgen gör de vissa medgivanden, men så snart uppmärksamheten riktas någon annanstans går de snabbt tillbaka till sin gamla position.
I ordet ”kommunism” har det gått troll. Det är typiskt. En gång plockades k:et ut ur partinamnet: VPK blev V. Det betraktades som ett avgörande steg. Men ändå fortsatte många med att kalla sig kommunister. Beteckningen fick efter hand en annan innebörd i deras mun. Man var inte längre kommunist därför att man tillhörde en kommunistisk världsrörelse. Man var kommunist i enligt med ett ideal som formulerades på 1800-talet. Det som för rörelsen var målet – det klasslösa samhället – blev nu en fritt svävande utopi. På ett eller annat sätt, oklart vilket, skulle en gång det klasslösa samhället växa fram.

I en intervju i Dagens Nyheter den 9 oktober skiljer Lars Ohly mellan en ”ordboksdefinition” av kommunismen och den mörka sovjetiska verkligheten. Vilken ordbok han har i sin bokhylla vet jag inte, men i den största från senare år, Nationalencyklopedins, står det under ordet ”kommunism” med stora bokstäver ”en revolutionär politisk ideologi” och med mindre ”som förespråkar (och förutsäger) ett klasslöst samhälle och gemensamt ägande av produktionsmedlen”.
Det avgörande ordet i definitionen är förstås ”revolutionär”. Demokrati i den mening som ordet fått i dag är oförenlig med en traditionellt revolutionär uppfattning. Naturligtvis kan man vattna ur ordet ”revolution” till den grad att man därmed bara menar en grundläggande samhällsförändring, och då kan revolutionen genomföras lugnt och långsamt i ett demokratiskt samhälle. Men ordbokens första definition av ”revolution” – för att nu fortsätta på Ohlys väg – är väpnad omstörtning av samhället. En sådan kan man ibland önska sig i länder med diktatur och förtryck, inte i en demokrati. Är man demokrat, håller man sig där till de spelregler som är givna, accepterar valresultat, låter debatten löpa fritt och kämpar för sitt program, sina ideal, ja gör så som vänsterpartister brukar göra.

Att kalla sig kommunist i dag kan betraktas som ett utslag för romantiska drömmerier. Drömmerier kan kanske vara nödvändiga i en politisk vardag som lätt kör fast i grådask. Men just drömmarna om en revolutionär kommunism visar sig ödesdigra. De får den som drömmer att släta över sådant som inte får slätas över, gömma undan det som måste ligga i öppen dag och bete sig hänsynslöst mot dem som drabbats av den sovjetiska kommunismens grymma verklighet, som Kirunasvenskarna.
Det är drömmar som också är skadliga, ja på sikt förödande för en vänster som vill vrida samhället i riktning av större jämlikhet och därmed minskande klassklyftor. En sådan vänster har föga glädje av den romantiska kommunismens tankar, och den dukar snart under om den ständigt låter sig förföras av minnet av Sovjetunionen, detta extremt ojämlika, ojämställda och hierarkiska samhälle.

Sven-Eric Liedman
Annonser

Entry filed under: Vänsterns Vägval.

Spelregler för ett federativt parti Borde inte alla göra upp med sitt förflutna?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Blog Stats

  • 7,590 hits
oktober 2004
M T O T F L S
« Sep   Nov »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

%d bloggare gillar detta: