Vänsterpartiet står inför ett avgörande vägval

oktober 7, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Nu måste vänsterpartiets partiledning öppna alla dörrar och sätta igång en förutsättningslös debatt och uppgörelse med det förflutna. Med tanke på borgerlighetens nyfunna enighet är det extra viktigt att lyckas med uppgiften att för framtiden ta en seriös diskussion om hur det röda och det gröna, tillsammans med feminismen, skall kunna förenas för att åstadkomma verkliga förändringar, skriver Karin Svensson Smith i ett inlägg som tidigare publicerats i Expressen.
Vänsterpartiet står inför ett avgörande vägval

Programmet Uppdrag Granskning har på nytt plockat fram de lik vänsterpartiet har i garderoben i form av flathet mot förtryck och övergrepp i socialismens namn. Samt hur vänsterpartiet antog uttalande efter uttalande försöka bevisa sin demokratiska trovärdighet och samtidigt vänslades med de kommunistiska ledarna i öst. Även om resorna formellt motiverades utifrån andra syften fungerade de i praktiken som en legitimering av politiska system som flagrant inskränkte mänskliga fri- och rättigheter. Förvisso har arkiv öppnats och vitböcker utgivits, men den djupare analysen om vilket inflytande arvet från östregimerna haft på vänsterpartiets politik återstår att göra. Snarare än resorna i sig bör dagens kritik i första hand riktas mot den uteblivna analysen samt oviljan till en genomgripande debatt och diskussion.

När Gudrun Schyman och Johan Lönnroth 2003 slutade som ordförande respektive vice ordförande i vänsterpartiet uppstod frågor om vad deras avgång skulle ha för betydelse. Få om någon av Europas vänsterledare har bättre än Gudrun lyckats rensa ut det interna språkbruk som länge utgjort ett hinder i kommunikationen mellan partiet och dess presumtiva väljare. Gudruns förmåga att fräscha upp politiken och göra det möjligt för många väljare, i synnerhet bland kvinnor, att känna tilltro till henne var avgörande för att vänsterpartiets väljarstöd fördubblades till 12 % i valet 1998. Johan Lönnroth har haft en strategisk roll för vänsterpartiets omvandling från ett utanförskap till att bli ett subjekt i politiken; en medspelare med uppgift att vrida politiken till vänster. Det som kännetecknar dem båda är intresse för och förmåga till politisk förnyelse samt avvisandet av allt som kunde förknippas med kommunistregimer.

Lars Ohly och andra som var kvar av den förra partiledningen bedyrade att kursen inte skulle ändras. Det fanns dock tecken på återgång till en politik som bedrivs tidigare. Vi var därför cirka 340 aktiva vänsterpartister som samlades bakom uppropet Vägval Vänster där vi bl a varnar för ”risken att vänsterpartiet återgår till en roll som präglas av dogmatisk ideologi, att ansvarsfull realpolitik ersätts med överbudspolitik, att miljötänkandet blir en andrahandsfråga, att allianspartiet som förmår samla en bred vänster ersätts av ett smalt elitistiskt nykommunistiskt parti. Vi som undertecknar följande vill verka för ett vänsterparti som bibehåller och utvecklar den politiska förnyelse av partiet som skett under den senaste 10-årsperioden.”

Kongressen i februari 2004 och händelserna sedan dess visar att uppropet var befogat. För den som deltagit i elva tidigare kongresser kändes 2004 års variant som ett rejält kliv tillbaka. Sakfrågorna kom i skymundan för gammalt testuggeri. Det har givetvis en mycket stor symbolisk betydelse att välja Lars Ohly som kallar sig kommunist till partiordförande jämfört med att ha en ordförande (Gudrun) som förklarade att kommunismen är död. Gissningsvis 98 % av befolkningen förknippar kommunistbegreppet med förtryck och övergrepp. Att ändå insistera på att använda denna etikett tyder på elitism och brist på respekt för människors förmåga att uppfatta verkligheten.

I Vänsterpress, vänsterpartiets tidning, förekommer sedan ett halvår tillbaka en ymnig debatt om Kuba. Debatten handlar mer om de sociala framstegen på Kuba samt USAs hot och mindre om det faktum att partibildningen inte är fri, att dödsstraff tillämpas och att nationalförsamlingen inte har kontroll över vare sig regering eller Fidel Castro. Debatten känns som favorit i repris för den som varit med förr. Det finns ett förslag till nytt internationellt program för Vänsterpartiet som luktar 1970-tal. Samtidigt har diskussionen om hur vi ska kunna minska arbetslösheten, förbättra kollektivtrafiken, få den kommunala ekonomin att gå ihop eller andra frågor med konkret innebörd för människors vardag tappat fart. Beträffande miljöfrågorna har klockan vridits tillbaka kraftigt när vänsterpartiet (rödgrönt parti?) väljer att hota med avbrutet samarbetet om inte bensinskattehöjningen blir lägre.

Det är uppenbart att vänsterpartiet inte mår bra. En klok partiledning öppnar dörrar, sätter igång en förutsättningslös debatt och uppgörelse med det förflutna. Partiledningen måste våga ta en seriös diskussion om vänsterns framtid och hur det feministiska ska kunna förenas med det röda och det gröna för att åstadkomma verkliga förändringar. Partiet måste våga blicka framåt och utåt istället för bakåt och inåt. Den praktik vi sett hittills efter kongressen bådar inte gott. Föreningen Vägval Vänster har bildats för att öppna de dörrar som stängts, bjuda in människor med olika bakgrund i och utanför vänsterpartiet och att föra den debatt som är nödvändig för att vänstern ska vara ett trovärdigt och användbart redskap för att lösa dagens och framtidens utmaningar. Med tanke på borgerlighetens nyfunna enighet är det viktigt att vi lyckas med den uppgiften.

Programmet Uppdrag Granskning har på nytt plockat fram de lik vänsterpartiet har i garderoben i form av flathet mot förtryck och övergrepp i socialismens namn. Samt hur vänsterpartiet antog uttalande efter uttalande försöka bevisa sin demokratiska trovärdighet och samtidigt vänslades med de kommunistiska ledarna i öst. Även om resorna formellt motiverades utifrån andra syften fungerade de i praktiken som en legitimering av politiska system som flagrant inskränkte mänskliga fri- och rättigheter. Förvisso har arkiv öppnats och vitböcker utgivits, men den djupare analysen om vilket inflytande arvet från östregimerna haft på vänsterpartiets politik återstår att göra. Snarare än resorna i sig bör dagens kritik i första hand riktas mot den uteblivna analysen samt oviljan till en genomgripande debatt och diskussion.

När Gudrun Schyman och Johan Lönnroth 2003 slutade som ordförande respektive vice ordförande i vänsterpartiet uppstod frågor om vad deras avgång skulle ha för betydelse. Få om någon av Europas vänsterledare har bättre än Gudrun lyckats rensa ut det interna språkbruk som länge utgjort ett hinder i kommunikationen mellan partiet och dess presumtiva väljare. Gudruns förmåga att fräscha upp politiken och göra det möjligt för många väljare, i synnerhet bland kvinnor, att känna tilltro till henne var avgörande för att vänsterpartiets väljarstöd fördubblades till 12 % i valet 1998. Johan Lönnroth har haft en strategisk roll för vänsterpartiets omvandling från ett utanförskap till att bli ett subjekt i politiken; en medspelare med uppgift att vrida politiken till vänster. Det som kännetecknar dem båda är intresse för och förmåga till politisk förnyelse samt avvisandet av allt som kunde förknippas med kommunistregimer.

Lars Ohly och andra som var kvar av den förra partiledningen bedyrade att kursen inte skulle ändras. Det fanns dock tecken på återgång till en politik som bedrivs tidigare. Vi var därför cirka 340 aktiva vänsterpartister som samlades bakom uppropet Vägval Vänster där vi bl a varnar för ”risken att vänsterpartiet återgår till en roll som präglas av dogmatisk ideologi, att ansvarsfull realpolitik ersätts med överbudspolitik, att miljötänkandet blir en andrahandsfråga, att allianspartiet som förmår samla en bred vänster ersätts av ett smalt elitistiskt nykommunistiskt parti. Vi som undertecknar följande vill verka för ett vänsterparti som bibehåller och utvecklar den politiska förnyelse av partiet som skett under den senaste 10-årsperioden.”

Kongressen i februari 2004 och händelserna sedan dess visar att uppropet var befogat. För den som deltagit i elva tidigare kongresser kändes 2004 års variant som ett rejält kliv tillbaka. Sakfrågorna kom i skymundan för gammalt testuggeri. Det har givetvis en mycket stor symbolisk betydelse att välja Lars Ohly som kallar sig kommunist till partiordförande jämfört med att ha en ordförande (Gudrun) som förklarade att kommunismen är död. Gissningsvis 98 % av befolkningen förknippar kommunistbegreppet med förtryck och övergrepp. Att ändå insistera på att använda denna etikett tyder på elitism och brist på respekt för människors förmåga att uppfatta verkligheten.

I Vänsterpress, vänsterpartiets tidning, förekommer sedan ett halvår tillbaka en ymnig debatt om Kuba. Debatten handlar mer om de sociala framstegen på Kuba samt USAs hot och mindre om det faktum att partibildningen inte är fri, att dödsstraff tillämpas och att nationalförsamlingen inte har kontroll över vare sig regering eller Fidel Castro. Debatten känns som favorit i repris för den som varit med förr. Det finns ett förslag till nytt internationellt program för Vänsterpartiet som luktar 1970-tal. Samtidigt har diskussionen om hur vi ska kunna minska arbetslösheten, förbättra kollektivtrafiken, få den kommunala ekonomin att gå ihop eller andra frågor med konkret innebörd för människors vardag tappat fart. Beträffande miljöfrågorna har klockan vridits tillbaka kraftigt när vänsterpartiet (rödgrönt parti?) väljer att hota med avbrutet samarbetet om inte bensinskattehöjningen blir lägre.

Det är uppenbart att vänsterpartiet inte mår bra. En klok partiledning öppnar dörrar, sätter igång en förutsättningslös debatt och uppgörelse med det förflutna. Partiledningen måste våga ta en seriös diskussion om vänsterns framtid och hur det feministiska ska kunna förenas med det röda och det gröna för att åstadkomma verkliga förändringar. Partiet måste våga blicka framåt och utåt istället för bakåt och inåt. Den praktik vi sett hittills efter kongressen bådar inte gott. Föreningen Vägval Vänster har bildats för att öppna de dörrar som stängts, bjuda in människor med olika bakgrund i och utanför vänsterpartiet och att föra den debatt som är nödvändig för att vänstern ska vara ett trovärdigt och användbart redskap för att lösa dagens och framtidens utmaningar. Med tanke på borgerlighetens nyfunna enighet är det viktigt att vi lyckas med den uppgiften.

Karin Svensson Smith
Annonser

Entry filed under: Vänsterns Vägval.

Kommunismen är en återvändgränd Vad är ett parti?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,062 hits
oktober 2004
M T O T F L S
« Sep   Nov »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

%d bloggare gillar detta: