Hur kunde det ske?

oktober 1, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Peter Pettersson, tidigare Lars Werners talskrivare och politiska sekreterare, var en av de som intervjuades av Janne Josefsson i Uppdrag Granskning. Här kompletterar han sin bild av orsaken till att VPK snarare ökade sitt utbyte med de östeuropeiska staterna efter brytningen med APK 1977 fram till Berlinmurens fall och det därpå kommande namnbytet partiet enligt Pettersson gjorde under tvång.
Varför åkte Lars Werner runt i östeuropa och vädjade till kommunistpartierna att fortsätta betrakta vpk som samarbetspartner i Sverige efter APK-utbrytningen
1977? Hur var det möjligt efter att C.H. Hermansson stängde av de broderliga partiförbindelserna på 60-talet? När utbrytningen en gång för alla kunde ha befriat vpk från kommunismens spöke? Det är kanske trots alla andra märkliga
avslöjanden den viktigaste frågan, efter Uppdrag Gransknings första TV-program om Vänsterpartiets historia.

Anledningen till Werners märkliga tiggarresa i östeuropa var att partiledningen var osäkra om medlemmarnas lojalitet. De var rädda att vpk skulle förlora tusentals medlemmar till APK. Man visste att många betraktade sig som kommunister och hoppades att fortsatta partiförbindelser skulle rädda kvar
flertalet medlemmar. Hur bakvänt det än framstår som finns ingen annan trovärdig förklaring, till varför vpk-ledningen lät denna chans att bli kvitt kommunismen gå förlorad. Ett historiskt – och sorgligt – dubbelfel anser jag.

Vad blev resultat? De östeuropeiska partierna fortsatte betrakta vpk som sitt broderparti i Sverige och merparten av de troende kommunisterna stannade kvar i partiet – och om de inte fallit för ålderstrecket finns de fortfarande kvar som
medlemmar. De har med tiden också fått sällskap av ständigt nya förmågor från ungdomsförbundet.
Hur kunde det ske? Sanningen är att den kursomläggning, som jag och många andra tyckte oss se i valet av C.H. Hermansson som ordförande 1964 delvis var ett bländverk. Hermansson stängde av de broderliga partiförbindelserna, gjorde upp med ”sovjetismen” men inte kommunismen. Det klasslösa kommunistiska samhället förblev partiets uttalade mål. De stora och verkligt betydelsefulla förändringarna skedde på inrikespolitikens område.

Den politiska vänstervågen 1968 utmanade sedan vpk från vänster. Partiet anklagades för att inte vara tillräckligt kommunistiskt utan mest en blek socialdemokratisk kopia. En kritik som visste var den tog.. Det partiprogram som
förelades och antogs på kongressen 1972 var också till stora delar ett svar på denna ”kommunistiska” kritik från den allra yttersta avgrundsvänstern i Sverige. I programmet fanns ingen kritik mot förhållandena i östeuopa, däremot
betraktades Sverige som ”en liten men hungrig imperialistisk stat”. (Detta skedde under C.H. Hermanssons tid som ordförande). Från 1964 fram till våra dagar har gårdagens vpk – och dagens Vänsterparti – varit splittrat i synen på Östeuropa och kommunismen. Med ytterst få undantag
har alla tagit avstånd från det kommunistiska system så som det tillämpats i Östeuropa. Men medan några tagit avstånd från hela den kommunistiska ideologin har andra , t.ex. Lars Ohly förordat en demokratisk, rättvis och humanistisk
kommunism. Kort sagt en röd tulipanaros.

Inför kongressen 1990 initierade Ulf Nymark i Lund och riksdagsledamoten Annika Åhnberg frågan om kommunismen i vpks namn och program. De ansåg att det var hög tid att skrota kommunismen. Som chefredaktör på Ny Dag försökte jag efter fattig förmåga att bidra till en sådan utveckling. Partistyrelsen var emot förslaget.
På kongressen förbluffade Lars Werner alla genom att gå ifrån det beslut han själv varit med om att fatta i partistyrelsen och förklarade att han bytt åsikt och nu förordade att kommunismen borde skrotas. Efter en utdragen och
tragikomisk debatt resulterade omröstningen i att 136 röster gav majoritet för ett namnbyte, 133 var mot. Fyra avstod. Det fanns således ingen faktisk majoritet för ett namnbyte.
Men kommunisterna tog sedan revansch i kongressens partistyrelseval genom att rösta fram en säker kommunistisk majoritet och efter kongressen tystade de Ny Dag som försattes i konkurs.

Dagens Vänsterparti saknar kommunismen i sitt namn och program därför att de tvingades till det vid kongressen 1990. Många av dagens ledande partiföreträdare inte bara motsatte sig denna utveckling utan bekämpade den ända in i det sista.
Men alla människor kan ändra sig – ta intryck av utvecklingen och ändra uppfattning. Lars Ohly har uppenbarligen inte gjort det och förklarar frankt att han är kommunist. Det hedrar honom att han är ärlig och uppriktig – och nog säger det åtminstone mig en hel del om vad det är för slags parti som med entusiasm och glädje väljer just honom till partiordförande.

Petter Persson
Annonser

Entry filed under: Historia.

Den stora berättelsen I nazismens fotspår i Polen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,062 hits
oktober 2004
M T O T F L S
« Sep   Nov »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

%d bloggare gillar detta: