Nu måste arbetarrörelsen begrava drömmen om hemmafrun!

september 14, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Finns det en dröm om att ha – eller att vara – en hemmafru inbäddad i det socialdemokratiska partiets tvekan inför en kvoterad föräldraförsäkring? Maria Hagberg menar att vacklandet medverkar till att försvåra kvinnors sociala och ekonomiska frigörelse och uppmanar arbetarrörelsen att begrava drömmen om hemmafrun.
Det är ibland viktigt att se tillbaka i historien om hur saker och ting utformats. Alva Myrdals tankar om barnomsorgen i ”Kris i befolkningsfrågan” har med medborgarnas och socialdemokraternas goda minne förverkligats. Under 1990-talet och i början av det nya seklet har det, som en gång i huvudsak var pedagogisk verksamhet för barnens bästa, mer och mer enbart blivit förvaring för att föräldrarna skall lönearbeta och stå till arbetsmarknadens förfogande. Den pedagogiska delen läggs utanför den offentliga barnomsorgen och skolan i form av kooperativa dagis och så kallade friskolor (de är faktiskt oftast offentligt finansierade). Detta är en slags civil olydnad mot ett system som är på väg att braka samman. Tyvärr missgynnar det ofta de barn som är i störst behov av en välfungerande barnomsorg och skola då de inte får tillgång till den.

Under krigsåren på 1940-talet blev kvinnor attraktiva på arbetsmarknaden. Arbetskraften var en bristvara. Möjligheten att bli självförsörjande och därmed en självständig människa satt i efter krigsåren och kvinnorna fortsatte att förvärvsarbeta. Samtidigt verkade krafter inom arbetarrörelsens manliga kollektiv för ett bättre välstånd där kvinnor inte skulle behöva förvärvsarbeta utan som ”borgarkvinnorna” vara hemma och bli försörjda. Andra kvinnor skulle utföra omsorgsarbetet i de hem där det efterfrågades (dessa tankar förs nu starkt fram av bl a Folkpartiet) och inom den växande offentliga sektorn. Under 1960- och 1970- talen arbetade kvinnor i Grupp 8 och andra närstående kvinnoorganisationer för en allmän och bra barnomsorg för alla barn och för en fortsatt kvinnofrigörelse. Detta arbete stagnerade och gick tillbaka under den senare delen av 1900-talet och kring sekelskiftet. Nu behövs det mer än någonsin!

Den över och underordning som beskriver den patriarkala ordningen i samhället undantar inte fackföreningsrörelsen. Starka krafter, både inom facken och i partierna inom den traditionella arbetarrörelsen, motarbetar feminismen. En del kvinnor inom arbetarrörelsen har också en konservativ syn på familjen och på ansvarfördelningen i hemmet.
Hur de patriarkala krafterna kan verka visar nu senast när Metall, i samarbete med LO ledningen, beordrade Kommunal att dra tillbaka sina löneanspråk. Detta har skett vid flera avtalsrörelser. Kommunal som är kvinnodominerat, och ofta av offentliganställda kvinnor, får krypa till korset för mansdominerade fackförbund och privatägda intressen. Ingångslönen inom vissa metallarbetaryrken är vad slutlönen är för många kommunalarbetare. Här kommer även ett klassperspektiv in, förutom det könsperspektiv som redovisats. Samverkan mellan patriarkatet och kapitalismen är tydlig här.
I Lenins ”Om kvinnans frigörelse” kan vi konstatera en stor okunnighet om reproduktionen. Där beskrivs reproduktionen som barnafödande och fostrande av nya arbetare. Detta är anmärkningsvärt, men kan säkert också förklaras utifrån den tid då det skrevs. Därför är det desto märkligare att inte arbetarrörelsen gjort en analys av reproduktionen. Den borde idag innefatta allt det arbete som görs för att människor kunna arbeta. Det innebär att sjukvård, barnomsorg, äldreomsorg, utbildning, ideellt arbete, upprätthållande av sociala nätverk mm skulle ingå i reproduktionen. I SCB: s nyligen publicerade redovisning påstås att yrkesvalet avgör löneskillnaden. Det är möjligen inte så att det omsorgsarbete, som till stor del utförs av offentliganställda kvinnor, inte betalas som det borde betalas!
Idealet hade varit att se alla samhällsinsatser som arbete utan att det alltid skall räknas i pengar. Här har den traditionella arbetarrörelsen stora likheter med de politiskt konservativa, arbete räknas endast om du får betalt i kontanter. Det sätts en prislapp på din samhällsinsats. Det finns också en över och underordning i förhållandet mellan produktion och reproduktion där reproduktionen tillmäts mindre betydelse och således underordnas produktionen. Detta måste förändras.

En aspekt som det talas väldigt lite om i diskussionerna om arbetsfördelning är hur den demokratiskt missgynnar kvinnor. Genom att vi kvinnor gör en stor del av det oavlönade arbetet och fortfarande står för större delen av hushållsarbetet stjäls tid från vårt tänkbara politiska eller fackliga engagemang. Detta i sin tur gör att vi kvinnor undanhålls information, fråntas möjligheter att delta i beslutsprocesser, förhindras att komma med konkreta förslag till mindre och större samhällsförändringar. Vi förhindras från ett jämställt samhällsengagemang och därmed förhindras vi att utöva våra demokratiska rättigheter i den utsträckning som vore önskvärt. De kvinnor som trots allt gör det betalar ofta ett högt pris.

Det finns en dold agenda som förutsätter kvinnors lägre eller obetalda arbete. Allt tjafs om kvotering eller inte av föräldraförsäkringen visar på detta. Här talar det socialdemokratiska partiets vacklande ställningstagande sitt tydliga språk. Trots att vi vet att kvinnor halkar efter i lönestatistiken, och därmed förhindras till ett självständigt liv med en lön att leva på, medverkar arbetarrörelsen aktivt till att förhindra att en sådan kvotering sker. Män kan också med samhällets goda minne avsäga sig föräldraskapet. Detta betalas då undermåligt med underhållsstöd, som inte räknats upp på åratal. Vi kvinnor får inte heller den del av pensionen vi är berättigade till då vi ständigt är underbetalda och utför större delen av det obetalda arbetet i samhället.
I samband med lönerevisioner och jämställdhetsarbete görs ofta en arbetsvärdering. Även denna grundar sig ofta på en patriarkal ordning. Som exempel kan nämnas att samma arbetsbelastning för brandmän berättigar till träning på betald arbetstid medan det för kvinnliga hemvårdare innebär att de själva får betala träningen på sin fritid eller att de får ta smällen med arbetsskador och sjukskrivningar. Likaså kan ett tekniskt arbete/ofta mansdominerat berättiga till tjänstebil med AC. Hemtjänstens personal/ofta kvinnor får köra ut mat till hemmen utan AC i bilen. Tänk er själva att ha 30-40 varma rätter i bilen en varm sommardag .
Barbara Ehrenreich beskriver i boken ”Barskrapad” (där hon Wallraffat i den amerikanska verkligheten) om svårigheten, för att inte säga det omöjliga, i att försörja sig som ensamstående mamma. Rädda Barnens redovisning av barnfattigdomen i Sverige visar på samma tendenser här. Den ensamstående mamman är bland de fattigaste och hon kan oftast inte försörja sig på sin lön. I Sverige finns det många ensamstående mammor som, liksom Barbaras exempel i boken, måste ha flera jobb för att kunna försörja sig.

Finns det då en dröm om att ha (eller att vara) en hemmafru? Vem är då hemmafru hos den ensamstående mamman?
I så fall är det dags att begrava den drömmen nu om vi verkligen strävar efter ett jämställt samhälle där kvinnor och män har samma mänskliga och demokratiska rättigheter.

Maria Hagberg
Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

Motormännen och Bilindustriföreningen dikterar asfaltskramarpolitiken Förhållandevis bra uppgörelse

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,054 hits
september 2004
M T O T F L S
« Aug   Okt »
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
27282930  

%d bloggare gillar detta: