Jag ringer i larmklockan!

september 7, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

En sekt måste inte vara politiskt vildögd och ha möten i en jordkällare. Den kan också vara en stor och traditionstyngd politisk rörelse med säte i Rosenbad.
Olle Sahlström, författare och LO-ombudsman, varnar för en politisk krigskultur som med mygel, kotterier, fraktioner, munkavlar och sextrakasserier inte bara utgör ett hot mot arbetarrörelsen, utan riskerar att bryta sönder hela det demokratiskt politiska samtalet. Texten har tidigare publicerat i Ordfront Magasin och går att läsa på författarens egen hemsida: http://www.ollesahlstrom.se
Jag går in genom fabriksporten. Minnesbilderna fladdrar förbi från sjuttiotalets hätska strider; de fräna orden och segdragna rösträkningarna. Mittgången på verkstadsklubbens möten som skilde lägren åt, kommunister på den ena sidan och socialdemokrater på den andra. Och gud nåde den som satte sig på fel sida om gången. Mobiliseringen, de förberedda talen, röstsoldaterna. Rädslan för att säga fel. Arbetsplatsen som ideologisk krigsskådeplats.

Trettio år efter min tid i verkstadsklubben på LM Ericsson sitter jag mitt emot Frances Tulloskorpi. Hon är klubbordförande på Skogaholmsfabriken i Stockholm. Mellan oss en tårtkartong på bordet. Det är klubbens röstlåda.
Jag har en fråga. Jag vill veta varför det är så tyst på arbetsplatserna. Hon pekar på det löpande bandets, tidsjaktens och hierarkins återkomst, på lönesplittringen och att det är mer piska nu. Och hon berättar om klubbens folkrörelselinje. Det vill säga hur kämpande arbetarkollektiv kan byggas underifrån och i direktdemokratiska former. Därför tårtkartongen som används för de regelbundna medlemsomröstningarna.
De lokala facken har glömt hur man gör, menar hon och betonar vikten av att de som berörs av en förhandling också ska delta i den. Fackföreningarna vet inte längre hur man mobiliserar och tar strid. Och det är också en orsak till tystnaden.
En annan förtroendevald dyker upp och jag frågar honom om samma sak. Svaret kommer utan betänketid: »Det spelar ingen roll vad vi säger. Dom kör ändå alltid över oss. Och kommer undan med det.«
Frågan hade malt i mig länge. Det var hösten 2003 och jag fortsatte upp till Ådalen. Strax utanför Kramfors låg Frantschach, det stora pappersbruket som förr ägdes av Assi-Domän, men som nu tagits över av det österrikiska Mondi. Sven Sollén, fackavdelningens ordförande, hade samlat ett tiotal förtroendevalda, alla män. De talade om den solidariska lönepolitikens sammanbrott. Och när de beskrev hur individuella löner hade slagit in stora kilar i kollektivet och bidragit till passiviseringen var känslan av svek hela tiden närvarande.
Vad kan facket göra? frågade jag och de svarade i kör: Ingenting. Vi kan inte göra någonting. Fabriksledningen är ett rundningsmärke. Först måste den prata med Mondis ledning nere i Österrike. Men Mondi ägs i sin tur av Anglo-amerikan med säte i Sydafrika. Förr var det bara att gå tvärs över vägen och göra upp, avrundar Sven Sollén. Nu är fackligt arbete som skuggboxning.
Fackklubbens styrelse på Scania i Södertälje talade samma språk när jag träffade den några veckor senare. Den politiska debatten har dött på fabriken, sade alla. Och i Kommunal frågade sig skrämmande många medlemmar i Dalarna, i Kramfors och i Linköping om de skulle lämna facket eller inte. Det var efter strejken 2003.
Så var jag på väg till ett stort bygge i Västsverige med min fråga om tystnaden när jag kallades till möte med LO-ledningen. Där fick jag veta att jag betraktades som illojal på grund av min kritik mot maktfullkomlighet i arbetarrörelsen och partipolitiseringen av facket.
Särskilt på Scania hade de talat om sin oro. Om rädslan för att sticka ut och förlora jobbet. De sade att många kände tacksamhet för att överhuvudtaget ha ett jobb nu efter alla nedskärningar. Alla hade de talat, på ett eller annat sätt, om svek, om misstro mot sitt fackförbund som inte lyssnade. Om hur de kördes över och hur höjdarna hade vänt dem ryggen.
Jag tänkte på den där rädslan och på hur ofta ordet lojalitet dök upp i samtalen med de fackliga. Jag tänkte på varför LO något senare, vintern 2003, hade bett LO:s och TCO:s Rättskydd att utreda var gränsen går för illojalitet. Det var med anledning av min offentliga kritik av facklig-politisk samverkan. Flera ombudsmän på LO-kansliet hade blivit oroliga och började förstå att bannbullan även kunde gälla de partilojala. Tystnaden spred sig. Och jag började tänka på allvar över hur samhällstillståndet har förändrats och präglas av en förödande vanmakt.

Politisk vänster och socialdemokratisk arbetarrörelse lever i skuggan av den vanmakten. Det är ett vakuumliknande tillstånd. Radikal vänster kan hojta på bäst den vill men möts ändå inte av annat än en öronbedövande tystnad. Och det är i skuggan av den vanmakten och tystnaden som vänster och arbetarrörelse nu börjar bita inbördes i varandras bakhasor, börjar förlora sig i destruktiv oförsonlighet och sekterism.
Mygel, kotterier, illojalitetsförklaringar, munkavlar, sextrakasserier, riggade möten, falanger… De senaste årens löpsedlar och rubriker andas ett och samma budskap: vänsterns och arbetarrörelsens politiska samtal är på god väg att bryta samman.
I Göteborg har två utredningar (1) om arbetsmiljön på stadskansliet hamnat i papperskorgen. Den senaste presenterades 2002 och i samma veva som den ena uppkäftiga kvinnan efter den andra åkte ut i kylan. Utredningen berättade om grasserande grabbighet och rädsla för att säga sin åsikt. Och alla fingrar pekade mot arbetarekommunens och stadens starke man, Göran Johansson och den inre krets som han omger sig med. Honom säger ingen emot ostraffat, varken i stadskansliet eller i arbetarekommunen, viskar förtroendevalda i den starke mannens närhet till mig.
I Stockholms arbetarekommun bildades föreningen (s)-2000 i protest mot bristen på intern demokrati. Ord som återkom i kritiken var mygel, fusk och rent sovjetiska metoder. Föreningen genomförde också en egen granskning av de famösa händelserna runt valet av borgar- och landstingsråd 2002. Rapporten berättade om hur fackföreningarna i arbetarekommunen hade tillskansat sig ett »oproportionerligt och stadgevidrigt inflytande« i kraft av så kallad facklig-politisk samverkan. Om hur fackliga s-föreningar sände ombud till representantskapsmötet, valda på möten som aldrig hade ägt rum.
En ideologisk krigskultur påbjuder att ombudsmännen alltid ska »räkna repet«. Det vill säga aldrig genomföra ett representantskapsmöte utan att veta att man kan vinna omröstningarna, att man mobiliserat tillräckligt antal röstsoldater. Gärna debatt men aldrig på villkor som äventyrar kontrollen.
I Boden dristade sig en kvinna att offentligt hävda att partidistriktets ordförande Björn Rosengren var maktfullkomlig och arrogant. Dagarna efter blev hon av med sina uppdrag. Det var två år sedan. Strax därefter plockades ytterligare tre kvinnor bort från sina uppdrag efter att även de ha hoppat över åsiktskacklarna. »Ut med kärringarna«, var en gångbar formulering i kretsen runt Bodens starke man. (2)
I Gävle hände samma sak med två kvinnor som hade egna åsikter i kommunalpolitiska frågor. I Borlänge drabbades en hel grupp unga medlemmar i SSU av vreden från arbetarekommunens patriark.
Gång på gång, på ort efter ort, samma slag av kränkningar och hinder för ett levande politiskt samtal.

Hösten 2002 fick jag ett hundratal telefonsamtal och mejl. Ett berättade sent en kväll om hur en ung SSU-are hade förklarats politiskt död för sitt samröre med fel grupper. En kvinna som hade tröttnat för gott förklarade för mig att alla viktiga beslut är tagna på förhand och innan mötena ens har ägt rum. Du är inte en »riktig socialdemokrat« hade partiets starke man väst i örat på en annan kvinna som sedan dess var sjukskriven.
Ibland kände jag mig som en biktfader. Alla dessa vittnesbörder om politisk besvikelse, förlorad tillit och ett oerhört behov att berätta, tala ut och förstå varför åsiktsfriheten så starkt var satt på undantag.
Allt är inte svart. Ändå ser jag mönstret av en sluten och sektliknande kultur och ordning som alltjämt föder och göder sina röda patriarker. Och ur deras munnar strömmar samma gamla budskap: tyck, tänk och gör som jag, annars får du inte vara med i min gemenskap. Och det är en ordning som mer än något annat fruktar den fria åsiktsbildningen.
Se framför er en kongress. Delegaterna strömmar in. Se hur varje delegation har sin ledare. Texterna har plöjts, terrängen har lästs av, och varje delegation har haft sin förhandlare med uppgift att göra upp med vissa och stänga ute andra. Väl inne i plenisalen är dörren stängd för individuella avvikelser, annat gives inte.
Som uppträdda på ett snöre kliver talarna upp i talarstolen. Sedan är det votering. Tecken från ledarna, det ena märkligare än det andra. Till och med bandyklubbor kan användas som markör för rätt åsikt. Röd klubba för Nej, grön för Ja. Vrångbild av en kongress? Inte alls. Så går det till på en SSU-kongress.
Så vad är det vi ser? Ett träningsläger för unga som lär sig det politiska krigets konster, ty annat är väl inte politik? Eller ser vi bara ett i raden av exempel på det politiska samtalets förfall?

Nationalvänster, latte-vänster, flumvänster, brunvänster, gatstenskastar-vänster, MR-vänster… Det är bara några exempel på den samtida etiketteringen och oförmågan att föra konstruktiva samtal.
När det snabba avfärdandet och utfrysningen av den med en obekväm åsikt ersätter det möjliga samtalet i en socialdemokratisk arbetarekommun är det en angelägenhet inte bara för sossarna.
När Ung Vänsters debatt om synen på nationen urartar i sextrakasserier för att komma åt meningsmotståndare, är det en urartning som berör all vänster och arbetarrörelse. Inte bara ett ungdomsförbund som på grund av sin oförmåga att använda sig av motsättningar på ett fruktbart sätt tvingas kalla till en extrakongress inför lyckta dörrar.
När EU-kritiker i socialdemokratin hotas av uteslutningar och munkavlar är det inte på sin plats med skadeglädje. Ty även den är ett uttryck för den sekteristiska och trångsynta andan. Istället finns det skäl för reflektion och rannsakan: finns samma mönster även i den egna organisationen?
Och när ledningen för vänsterpartiet talar om fraktion och möjliga uteslutningar av dem som bildat debattföreningen Vägval Vänster är det ett utslag av en rädsla att förlora kontrollen som många ledningar bär på. Det är också ett utslag av en centralistisk partitradition som även är socialdemokratins och annan vänsters.

Sekterismens grammatik må studeras. De senaste åren av destruktiva maktspel är som trådar av erfarenheter att ta vara på och lära av. Tillsammans bildar de en väv. Mönstret är tydligt och går igen.
För mig är det som att flyttas tillbaks trettio år i tiden till verkstadsklubben på LM Ericsson, det fackliga rum som utan att jag förstod det då var ett historiskt rum. Allting i det hade sin givna plats och funktion. Där rådde en ordning som hade formats ur mer än ett halvt sekel av politiska strider mellan socialdemokrater och kommunister. Snart sagt varje ord och handling var laddad med en traditionstyngd betydelse. En krigsliturgi hade formats i det fackliga rummet som tycktes ha sin egen kraft. Från början formades liturgin av företrädarna för lägren på ömse sidor om stridsmuren. Men med tiden började liturgin forma företrädarna.
Ordfronts stämma i maj påminde om det där rummet; förmötena, talare uppträdda på ett och samma åsiktssnöre, idogt korridorspring, läger på olika och bestämda platser i lokalen, misstänksamheten, oförmågan att ta argument. Kort sagt: oförsonligheten och frånvaron av samtal.
När jag lämnade stämman var det med tunga steg. Jag tänkte på dem som samlades utanför plenisalen efter de senaste årens SSU-kongresser; de som inte hängde med i spelet, de som inte hörde till någon falang. De som före andra gick hem för att sannolikt inte komma tillbaka. Det vill säga de villrådiga, tvehågsna och tvivlande. Samtalets verkliga salt och avgörande förutsättning.

Jag är född och uppvuxen i en portvaktsetta på överklassens Östermalm i Stockholm. Närmsta granne var Jacob Wallenberg, vid den tiden överhuvud i landets rikaste och mäktigaste familj. Och när han skred förbi porten där jag stod med skurtrasan i hand var det som om Gud själv gjorde sig synlig. Jag är född och uppvuxen i ett knivskarpt Vi och Dom och ur mig vällde tidigt klasshatet. Och senare, på sjuttiotalet, när Dan Berglund sjöng om hur det kapitalistiska rövarbandet en dag när Vi tagit över, ska få sopa i våra fabriker, sjöng jag med högt och starkt. Och när jag läste Lenin, var det inte hans intellektuella spetsfundigheter, om nu några sådana förekom, som fångade mig, utan just hans oförsonlighet. Han var en man i min smak. Obönhörligt gick han rakt på målet, det klasslösa samhället.
Men vad jag då inte såg eller förstod var upprepningens kraft och på vilket sätt klass-samhället bildar avtryck i oss och förvrider våra personligheter. Klass mot klass var för mig ingen åsikt. Det var en erfarenhet. Det var Vi mot Dom och proletären skulle byta plats med aristokraten. Hierarkin skulle vändas upp och ner, men ändå bestå. Åtminstone hierarkin i mig. Och som jag tog ut svängarna mot alla dem som ens knystade om sin skumma klassbakgrund! Nu var det fan ta mig min tur, här är kvasten!
Arbetarrörelsen är barn av ett dubbelt arv, tänker jag. Den växte fram i protest mot en överhet som den samtidigt sökte bekräftelse av. Som jag sökte bekräftelse utan att förmå erkänna det. Arbetaren vände sig bort i protest från de myndighetspersoner – direktören, professorn, läkaren – som han samtidigt såg upp till och oförmärkt sökte efterlikna.
Och så skapade det dubbla arvet en arbetarrörelse som mitt i sitt rättvisepatos återskapade det patriarkala klassamhällets relationer i sina egna organisationer. Jag påminde i mina härskarmanér om Östermalms aristokrater, så som ombudsmännen, kommunalråden och de andra, kom att påminna om de gamla brukspatronerna.
Och på samma sätt tänker jag att tsarismen födde sin leninism och det kinesiska mandarinsystemet födde sin maoism. Och som Lenin är att betrakta som en Röd Tsar är Mao-ze-Dong att se som en Röd mandarin. Liksom, för övrigt, Hjalmar Branting, Per Albin Hansson och nu senast Göran Persson är att se som röda patriarker.

Nu växer klassklyftorna, vänstern är tillbakatryckt och LO har sedan länge slutat tala om ekonomisk demokrati. Sekterism föds ur vanmakt.
Men också ur den ytterst repressiva demarkationslinje som USA-imperialism drar upp mellan »demokrater« och »terrorister«. Det är en monolitisk världsbild som växer fram och som ser i svart eller vitt, en politisk föreställningsvärld för vilken allt är antingen – eller. Ungefär som under det kalla krigets dagar.
Och jag tänker att oförsonlig imperialism är på väg att föda oförsonlig anti-imperialism. Ty hur lätt är det inte för den mest medvetne anti-imperialisten att överta den mest hårdföre imperialistens sätt att tänka, spegla honom och anamma hans monolitiska världsbild?
Oförsonlighet för den goda sakens skull. Det vill säga anti-imperialisten blir sina ursprungliga ideals fiende. Som Lenin och Mao-ze-Dong, de röda förtryckarna. Eller på sitt sätt Göran Persson som tillsammans med andra röda patriarker näpsar, tystar och kväser alla dem som tänker fel. Det dubbla arvet som motor för sekterism.
Kristi brud i Knutby hade ensam skådat ljuset genom sin extraordinära närhet till Gud. Göran Persson och andra röda patriarker styr i kraft av sin extraordinära närhet till det enda och sanna källsprång ur vilket den enda och sanna tolkningen av arbetarrörelsens värderingar flödar.
Den monolitiska världsbilden kan söka sin legitimitet i börd, hävd, Gud eller förment vetenskaplighet, men den har alltid fött sekterism. En sekt måste inte vara politiskt vildögd och ha möten i en jordkällare. Den kan också vara en stor och traditionstyngd politisk rörelse med säte i Rosenbad.
Tre krav måste den dock uppfylla.
Det första är ett auktoritärt ledarskap.
Det andra är slutenhet. Vi mot resten, och fan själv hämtar den som kliver över gränsen.
Det tredje är likriktning. I det slutna rummet är bara ett sant, allt annat är falskt. Och i den ständigt närvarande dikotomin som utesluter alla nyanser frodas oförsonligheten.

Oförsonlighetens anlete behöver inte vara krigiskt, som en gammal krigsmask med sina förvridna drag och vilt stirrande ögon. Det kan också se ut som Ronald Byes.
Ronald Bye var partisekreteraren som blev dissident. Han hade suttit på nionde våningen i Oslos Folkets Hus vid Youngstorvet och avlyssnat samtliga möten som ägde rum i huset. Från 1967 och fram till tidigt 70-tal. År ut och år in. (3)
Varje mötesrum var buggat och från rummen gick kablar upp till en bandspelare som placerats på partisekreterarens rum. En sekreterare skrev ut de bandade samtalen och med utskrifterna under armen gick Ronald Bye till den norska säkerhetspolisen. Plikttroget och samvetsgrant. År ut och år in.
Men till slut fick han nog. Han hoppade av och blev utfryst av norsk arbetarrörelse. Under åren som följer – det var sent åttiotal – och framåt, försöker han förstå varför oförsonligheten drivit honom så långt. Och han söker förklaringen i en rörelsekultur för vilken politik var som en religion:
»Far och hans kamrater levde sina ungdomsår djupt nere i en skuggdal av socialt elände och orättfärdighet. Från han var femton år prenumererade han på Arbeiderbladet och trodde på allt som stod där. Och på att partiledningens ord var lag, och att förnuftet, sanningen och klokskapet höll hus på Youngstorvet.« (4)
Låt oss aldrig göra som i Norge, sade den svenska partisekreteraren Sten Andersson (5) och menade bara, att ingen från ledningen aktivt borde blanda sig i dylik hantering. Varken han eller någon annan från partiledningen tog avstånd från den systematiska buggningen. Sten Andersson upprördes över den norska socialdemokratins klumpiga hantering och alls inte över åsiktsregistreringen i sig.
Andan i svensk och norsk arbetarrörelse skiljer sig inte åt, i Sverige valde de bara ett annat sätt. Ty också svensk arbetarrörelse lever i och bärs upp av en sagoliknande berättelse om onda och goda. Om ett Vi och Dom i vilket bara »riktiga socialdemokrater« är Vi. Och ur den andan formade svensk socialdemokrati ett särskilt statligt organ, IB, som redan från början leddes av före detta partiombudsmän och använde tusentals av partiets arbetsplatsombud som angivare och informatörer.

Det oförsonliga anletet kan se ut som Robespierres, terrorns härförare i den franska revolutionens efterdyningar. Hans tal var aldrig vulgärt och klädseln pedantiskt oklanderlig. För honom var den moraliskt fläckfria renheten den politiska Sakens kärna. »Det existerar två partier«, sade han, »de moraliskt fördärvade och de renhjärtade.« Och han såg personligen till att Välfärdsutskottet, åsiktspolisens hemvist, hade orden »ren« och »övervakning« inskrivna i sitt emblem.
Oförsonlighetens ansikte kan också prydas med vetenskaplig kosmetika. Med Lenin framstod den ryska revolutionen närmast som politisk beräkningskonst. Den lagbundna utvecklingens specifika läge, kampens dialektik, arbetsklassens medvetandenivå, motsättningarnas karaktär – alla faktorer som krävde en politisk vetenskapsman för att bli korrekt bedömda. Lenin var inte ett undantag med sitt vetenskapliga anspråk utan tvärtom en del i en stark marxistisk tradition.
Som arvtagare till den traditionen kunde ordföranden Ali Esbati inför Ung Vänsters slutna kongress säga:
– Ibland kan människor som kallar sig marxister eller socialister rent objektivt agera fiender till den kamp vi bedriver för rättvisa, minskade klyftor och demokrati.
Eller som Mikael Nyberg skriver i förordet till sin bok Kapitalet. se (Ordfront 2001):
»Mitt ärende är att avslöja ett falskt medvetande.«
Men vem avgör vari det »objektiva« och det »falska« består? Eller vilka som är »riktiga«, för den delen? Ska den politiska vetenskaplighetens vassa knivsegg skilja det subjektiva från det objektiva, det falska från det sanna? Men kan vi ens föreställa oss ett samtal om demokrati om den ene anser att den andre »objektivt« är fiende till eller besitter ett »falskt medvetande« om vad demokrati är?
Historien varnar för dylik förment vetenskaplighet. Jag ser framför mig hur ett mästrande pekfinger höjs över en menighet som förlorat sig i falska föreställningar om demokratins sanna och objektiva natur. En härsklysten monolog som kväver det fruktbara tvivlet, i vänster såväl som i arbetarrörelse.

Den 30 mars 1846 äger ett möte rum i Bryssel. Karl Marx är där liksom Wilhelm Weitling, autodidakten och skräddaren och den tidens mest framträdande socialistiska arbetaragitator i Europa.
Bryskt frågar Marx vad Weitling har för teoretisk grund för sin agitation. Men Weitlings svar är alltför grumligt, anser Marx, och hävdar med kraft det oförsvarliga i att gå ut till arbetarna utan en vetenskapligt grundad doktrin.
Indignerat påpekar Weitling att en man som han som organiserat så många arbetare inte behöver ta emot kritik för tomhet på idéer. Han hänvisar till parollerna om Frihet, Jämlikhet och Broderskap och till Deklarationen om mänskliga fri- och rättigheter. (6)
I konflikten mellan Marx och Weitling kan vi urskilja konturen till två olika motiv och argument för socialism. Är motivet ett rationellt och funktionellt ordnat samhälle eller är det ett rättfärdigt, solidariskt och därmed ett moraliskt mer högstående samhälle? Det dramatiska mötet mellan dem båda var bara en första skärmytsling mellan ett vetenskapligt anspråk och en rättfärdighetstanke inom europeisk arbetarrörelse.
För Marx var talet om fri- och rättigheter inte något annat än ideologiska dimridåer som skylde ett naket klassintresse. Senare ville också Karl Kautsky, en av Marx tyska lärljungar avföra den moraliska indignationen från den politiska dagordningen då den materialistiska historieuppfattningen och vetenskapliga doktrinen »fullständigt har avsatt det sedliga idealet såsom riktgivande faktor i den sociala utvecklingen«.
Samma slag av vetenskaplighet gjorde även Hjalmar Branting anspråk på i sitt Gävletal 1886, känt som den svenska arbetarrörelsens självständighetsförklaring. Till skillnad från den uppkäftige upprorsmakaren och skräddaren(!) August Palm i sitt lika betydelsefulla tal från 1881 där han uppmanade var och en att pröva i sitt samvete vad som är rätt.
Men för Marx var det att vädja till subjektivism och irrationalitet. En uppfattning som långt senare kom att delas av Axel Hägerström, Uppsalafilosofen som fick ett mycket stort inflytande över socialdemokratisk idéutveckling under tjugo- och trettiotalet. För honom var allt tal om människovärde enbart en »veckrik mantel« i vilken »såväl en Rockefeller som en Marat skruda sina sociala idéer«.7 Bakom alla de högtravande orden fann den socialdemokratiske filosofen inte annat än, återigen, det nakna intresset. Och han gav teoretisk legitimitet åt en nyttotradition som alltsedan trettiotalet har kommit att dominera arbetarrörelsen.
Inte minst har den klassiska konfliktytan visat sig i synen på demokrati: hur och av vilka ska det »nakna intresset« avgöras? Vad för slag av demokrati utvecklas i en rörelse som mer framhåller politiska resultat och »leveransförmåga« än hur vägen till resultaten ser ut? Om vägen till votering och beslut bejakar individens rättigheter, befrämjar hennes känsla av värde och oumbärlighet eller förstärker känslan av mindervärde och umbärlighet?
Och hur avskräckande är inte de historiska spåren från en krass nyttotradition som med stöd av ett mer eller mindre tydligt formulerat vetenskapligt anspråk i namn av statens, partiets eller klassens intresse har kränkt individers fri- och rättigheter?
Det dramatiska mötet mellan Karl Marx och Wilhelm Weitling känns aktuellt, tänker jag och undrar hur stor betydelse deras ideologiska konflikt har för det samtida Ordfront?
Missförstå mig inte. Jag räds inte konflikter. Snarare tvärtom, präglad som jag är av den dagliga nålstingsstriden från femtiotalets och överklassens Östermalm. Jag har kritiserat patriarkal maktstruktur och åsiktsförtryck i socialdemokratisk arbetarrörelse och för den kritiken förklarats vara illojal. Och det är som en offentligt utpekad (i Tiden och Aftonbladet 2003) illojal ombudsman och författare jag känner det kalla obehaget krypa uppför ryggraden inför den framväxande oförsonligheten.

Jag har varit fackföreningsmedlem i trettiofem år och LO-ombudsman i fjorton. Men det är först sedan jag för ett år sedan gick med i en radikalt annorlunda samtalsgrupp som jag upplever en personlig befrielse på ett möte.
När vi samlades till ett första möte kände jag inte någon av de andra i gruppen och jag visste inte var de befann sig på den politiska skalan. En är arbetslös, en är student, en annan sjukpensionär, en jobbar visst på ett tryckeri och jag tror att en är terapeut av något slag. Våra diskussioner kretsar hela tiden kring en och samma fråga; hur kan ett samhälle hålla ihop grundat på människors erfarenheter? Märk väl, inte en sammanhållning grundad i en lära eller en doktrin av religiös eller av förment vetenskapligt slag. Och tanken som för två år sedan födde idén att samla till en samtalsgrupp var känslan av att en vardagsfundamentalism håller på att växa in i medborgarnas huvuden och med den kommer samhället att falla itu.
Samtalsgruppen följer mycket konkreta och handfasta regler som bryter ner en annars given hierarki och lust att dominera; den inbördes konkurrensen släpper taget, åtminstone under långa stunder. Den alienerande känslan av att inte bli uppmärksamt lyssnad till gör sig inte lika ofta påmind. Och det är i sådana ögonblick som jag också orkar lyssna på den andre.
Det är i samtal av det här slaget som vanmakt bryts och monolitisk anda desarmeras, tänker jag. Med stöd av de regler som vi gemensamt har utformat, försöker vi göra det som den unga folkbildningen en gång ägnade sig åt. Idealt syftade den till att skapa en till det omgivande klassamhället alternativ social verklighet. Det vill säga en mycket konkret träning för att förhindra att klassamhällets relationer återskapades i föreningen och individen.
Samtidigt är det tid att påminna om att folkbildningens idé och praktik varken ägdes eller formades av en enda rörelse. Den växte fram i en öppen pluralistisk korsbefruktning mellan liberala föreläsningsinstitut, gammal läsarrörelse, godtemplarloger, frikyrklighet och en arbetarradikalism starkt präglad av direktdemokratiska traditioner. Och jag ser fram emot ett liknande slag av befriande vildvuxenhet och korsbefruktning mellan idéer, erfarenheter och rörelser.
Vad skulle inte kunna växa fram ur mötet mellan bland andra Skogaholmsarbetarnas folkrörelselinje, plogbillrörelsens demokratiexperiment, Rädda Barnens dialogprojekt, den globala rättviserörelsens ekumenik och DemokratiAkademins rättighetsperspektiv?

Jag ringer i en larmklocka mot sekterismen och jag vill att Ordfront som en samlande kraft och tillsammans med andra, ska gräva teoretiskt djupt och brett i en dialogfilosofisk ådra från Sokrates förlösande samtalskonst, Aristoteles praktiska förnuft, vidare ner i Meister Eckhardts mysticism, Rabelais upp- och nervända värld, den unge humanistiske Karl Marx, Frankfurtskolans undersökning av den auktoritära traditionen, Martin Bubers dialogfilosofi, Michail Bachtins detroniserande skratt, över till den svenska folkrörelsetraditionen med Hans Larssons samtalskonst, Olsson »med skägget« och hans studiecirkelpraktik, Bengt Nermans tankemodell och demokratisyn, ärkebiskop Hammars dialogiska gudsuppfattning, bara för att nämna några.
Och jag vill att Ordfront lika djupt och brett ska utforska den vildvuxna floran av olika praktiska försök som gjorts att undkomma den eviga upprepningen av förtryckets relationer i namn av den nära förestående befrielsen.
Hur kan Ordfront bli en bred och samlande rörelse som i sin pluralism och samtalskultur tar udden av sekterism och åsiktsintolerans? Hur ska Ordfront bli den kraft som inspirerar vänster och arbetarrörelse i en reflektion om vad demokrati är och kräver?
Jag tror att Ordfront mer än någon annan rörelse kan spela den rollen, förutsatt att den förmår rida spärr mot den sekteristiska oförsonligheten.
Men jag tror också att Ordfront behöver reformera sig för att kunna gå vidare; fronttanken bär spår av sjuttiotalets arv som bland annat innebar att bakom den till synes öppna fronten gömde sig ett avantgarde. Och Ordfront är på något märkligt sätt både öppet och slutet, på en och samma gång. Jag önskar att Ordfront fördjupar och utvecklar sin prägel av bred, öppen och direktdemokratiskt organiserad folkrörelse – byggd på samtalsgrupper!
Ordfront skulle tillsammans med olika samtalsgrupper och andra praktiska sätt, som prövar sig fram med stöd av den ursprungliga folkbildningsidén, kunna experimentera fram en mer levande demokrati.
Vilken roll skulle inte Ordfront kunna spela till exempel i organiseringen av en alternativ maktutredning? En maktutredning underifrån som genom sina öppna och demokratiska former bryter vanmakt, överbryggar den passiviserande klyftan mellan de fackliga och intellektuella, tar udden av sekterism och mobiliserar. En maktutredning som är befolkad – ungefär som LO:s Rättviseutredning som organiserade 2.500 fackliga samtalsgrupper på arbetsplatserna. En utredning som inte bara ställer krav på demokrati utan som därtill och som mer än något annat är demokratisk.

Källhänvisningar

1. Ingela Thylefors, Psykologiska institutionen, Göteborgs Universitet.
2. Är det högt i tak i partiet? En dokumentation från ett samtalsseminarium som på initiativ från dåvarande LO Idédebatt samlade många av dem som sparkats ut ur partigemenskapen.
3. Lundkommissionen.
4. Ronald Bye, Lojalitetens pris.
5. Enn Kokks Vitbok.
6. Edmund Wilson, To the Finland station.
7. Axel Hägerström, Om social rättvisa.

Annonser

Entry filed under: Socialdemokraterna.

Det finns ett lokalt handlingsutrymme Miljöavgifter i jordbruket effektiva mot övergödning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,057 hits
september 2004
M T O T F L S
« Aug   Okt »
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
27282930  

%d bloggare gillar detta: