Forskning för tillväxt

september 1, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Britt-Marie Danestig, riksdagsledamot för vänsterpartiet och vice ordförande i riksdagens utbildningsutskott, efterlyser ett djärvare innovationsklimat i Sverige. Och uppmanar utbildningsminister Thomas Östros att förtydliga ansvaret för forskningsfrågor som ett led i att stärka drivkrafterna för tillväxt, sysselsättning och välfärd.
Forskning och utveckling (FoU) är en av de viktigaste drivkrafterna för tillväxt och därmed också för ökad sysselsättning och en fortsatt utveckling av välfärden i landet. Forskningspolitikens roll är att skapa goda förutsättningar för detta. Därför är det viktigt att betrakta satsningar på FoU inte som enbart kostnader utan som nödvändiga investeringar för framtiden.

Svensk medicinsk, naturvetenskaplig och teknisk forskning är mycket framstående. Vi ligger i topp inom flera intressanta områden. Problemet är att vi till skillnad från USA, Japan och mera närliggande Storbritannien och Finland är dåliga på att kommersialisera våra forskningsresultat, den s.k. ”svenska paradoxen”. Avkastningen på de stora investeringar som görs i FoU är inte särskilt lysande.

Sverige behöver en samlad politisk framtidssyn när det gäller både näringsutveckling och forskningens roll.

I den forskningspolitiska propositionen som utbildningsminister Thomas Östros kommer att presentera för riksdagen i november är det viktigt att regeringen tar ett helhetsgrepp om innovationspolitiken så att vi får ett bättre fungerande innovationssystem och ett djärvare, mer kreativt innovationsklimat. Regeringen måste också våga förändra den olyckliga uppdelningen av forskningsfrågorna på flera departement och tydliggöra vem som har det övergripande ansvaret för forskningspolitiken.

Satsningar på den behovsmotiverade, mer industrinära forskningen måste öka om Göran Persson menar allvar med talet om tillväxt i regeringsförklaringen. Finland som är drygt hälften så stort som Sverige satsar mer på teknisk forskning i absoluta tal än vad vi gör i Sverige. Men det finns andra skillnader mellan våra länder. I Finland finns en nationell strategi där de nationella finansiärerna har samma mål. Man lägger inte ner kraft och energi på att försöka övertyga politiker och allmänhet om att just den egna delen av helheten är den mest betydelsefulla som skall belönas. I Finland finns en enad vision som står stark, inte bara för stunden, utan som grund för ett kraftfullt framtidsbygge. I Sverige faller politikerna till föga för lobbyisterna och vågar inte ta ansvar för nödvändiga prioriteringar.

Bristen på finansieringsmöjligheter i den tidiga kommersialiseringsfasen av ett forskningsresultat utgör idag ett stort hinder. Den sega lågkonjunktur som vi befunnit oss i har avsevärt dämpat viljan att investera i en idé.

Idag finns, som konsekvens av beslutet om ”grön skatteväxling”, drygt 6 miljarder avsatta för individuellt kompetenssparande (IKS) och varje år tillförs ytterligare ca.1, 2 miljarder. IKS har utretts tre gånger och varje gång har det visat sig att det är dyrbart och krångligt att administrera, svårt att samordna med skatte- och socialförsäkringssystemet och att det har såväl en dålig utbildningspolitisk som fördelningspolitisk effekt. Dessutom är det svårt att motivera ännu ett förslag om minskat antal arbetade timmar när vi inom en snar framtid kommer att ha brist på arbetskraft. Varför inte istället använda en del av IKS-pengarna till att stimulera FoU-samarbete mellan högskola, forskningsinstitut och företag? En genomförbar modell, som också tar hänsyn till idén om skatteväxling, är att ett företag som går in i ett sådant utvecklingssamarbete får tillbaka 70 procent av sina kostnader över skattekontot. För att prioritera mindre och medelstora företag bör man sätta en övre gräns för hur mycket man kan få tillbaka av sina kostnader. Om det förslaget genomförs löser vi till en del bristen på tidig ”såddfinansiering”, fler doktorander kommer ut i mindre företag och forskningsinstituten knyts närmre universiteten.

Gör också verklighet av att slopa lärarundantaget! Om man tog bort lärarundantaget skulle universiteten tjäna på att satsa på innovationer och de skulle bli mer intresserade av att ge nödvändigt stöd och service till forskare som vill kommersialisera sina forskningsresultat. Ersättningen till forskarna måste naturligtvis regleras genom avtal.

Det behövs även en kraftig höjning av de fasta forskningsresurserna till universiteten och högskolorna, men de nya resurserna bör i högre grad fördelas efter prestation istället för tradition och starka och ”hungriga” forskningsmiljöer prioriteras.

De unga forskarna måste få möjligheter till karriärtjänster efter disputationen, annars kommer vi inte att klara lärarförsörjningen inom högre utbildning i framtiden.

Vi behöver ett bättre samspel mellan universitet och forskningsinstitut för att på effektivast möjliga sätt bedriva strategisk forskning och kommersialisera denna. Forskningsinstituten måste få större ”muskler”. IRIS (Industrial Research Institutets in Sweden) måste snabba på processen och genomföra den nödvändiga omorganisationen och sammanslagningen av instituten. När den det är klart är det dags för staten att ta ett betydligt större ägaransvar och trygga institutens basfinansiering.

Britt-Marie Danestig
Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

Samarbetsformerna är en skvader! Vår miljöpolitik är för kraftlös

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,228 hits
september 2004
M T O T F L S
« Aug   Okt »
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
27282930  

%d bloggare gillar detta: